Inlägg från september 2010

Göransson - eller icke-nyheten (kalla det vad du vill).

Egentligen hade jag tänkt blogga om ”vacker fotboll” ännu en gång. Och då slänga i väg lite kritik till Mr Dennerby. Sedan drog en storm i ett vattenglas igång och jag kan liksom inte kritisera Dennerby i det läget. Jag väljer istället att ställa mig på hans sida i den debatt som dök upp efter ett inslag i SVT under onsdagen.

”Framtidslöftet Antonia Göransson väljer nu att offentligt gå ut och kritisera förbundskapten Thomas Dennerbys laguttagningar som hon alltså anser är alldeles för åldersstigna”, säger speakerrösten och jag hinner tänka att det där var ju inte riktigt bra gjort av Göransson samtidigt som jag pillar in en snus under läppen. Sedan tar Göransson själv till orda.

Dags för förändring?

Det är ingen slump att LdB Malmö vinner allsvenskan i år. De har de bästa spelarna och de satsar på damfotbollen. Det ska löna sig att satsa. En annan klubb som satsat och vunnit är Linköping. Tyresö är på god väg att närma sig de bästa lagen i Sverige. För att de satsar. Med åtta lag i landets högsta serie och en superetta under de måste de klubbar som vill åka med elittåget satsa – alltså är en renovering bra för damfotbollen i Sverige. Bra för klubbarna, bra för spelarna och bra för publiken.

Alla verkar vara ganska överens om att damallsvenskan måste förändras. Någonting måste hända. Publiksiffrorna sjunker och de bästa lirarna har inte längre serien som hemmaadress. De unga spelarna har inte klivit fram i samma utsträckning som vi hoppats och de sagt. Ja, någonting måste göras. Ordentligt, tillfälliga livsuppehållande medel funkar liksom inte längre.

Zebrorna zegrade tillslut.

Så. Då var guldet ”hemma” i Malmö igen. 16 års väntan är över. Och äntligen fick spelare som Fischer, Nordin och Sjögran sitt efterlängtade guld. Äntligen pallade LdB för trycket. Jag har aldrig varit ett Malmöfan, men nu känner jag mig aningen sentimental.

Guldet bärgades mycket tack vare gediget anfallsspel av firma Mellis/Gill, hävdar vissa. Jag hummar instämmande men skulle samtidigt vilja lyfta fram en annan faktor. Den, enligt mig, största guldmakaren har på några år gått från att vara bänknötare i landslaget till att bli en av landets absolut bästa och mest stabila lirare.

Landslaget - en svidande örfil

Det blossar och det svider. Träffar gång på gång fast att man parerar sig så gott det går. Och man väljer sig aldrig med smärtan, svidandet. Tårarna väller fram fast att man absolut inte vill gråta. Och i ett patetiskt försök att skydda mig från besvikelserna, från örfilarna, blev jag pessimist. Det hjälpte föga. Landslaget - som en svidande örfil. Jag väntar redan på slaget som komma skall. Danmarksmatchen lär knappast bli någon skrattmatch so to speak.

Imorgon möter Sverige grannarna Danmark i kvalet till VM. Ni liksom jag vet att matchen egentligen inte är avgörande för om Sverige spelar i VM nästa år eller inte. Förlorar de blir vägen till Tyskland en aning längre – men alla vägar leder till VM och Sverige kommer att gå till mästerskapet i Tyskland. Ändå vill jag påstå att en förlust mot Danmark vore förödande.

Jag lär aldrig vinna OS-guld i fotboll

Sju år ung lovade jag min farfar att jag skulle ta OS-guld i fotboll 2012. Jag var en aning naiv och Dennerby lär knappast ringa mig och be mig dra på landslagströjan. Men jag ska till London om två år. För farfars skull.

Har jag berättat för er om min farfar? Sju år ung lovade jag honom att jag skulle ta OS-guld 2012. Jag var rätt naiv på den tiden – lindrigt uttryckt. Jag stod i vardagsrummet som luktade farmors cigaretter. Farfar satt i gungstolen bredvid fönstret.