Hylla de som hyllas bör

I alla tider, nåväl – sedan slutet på 60-talet, har det gnällts på brudar som lirar boll. Det är nästan uteslutande män som gnäller. Man kan undra varför.
Jag vill säga att det är helt okej att komma med kritik mot damfotbollen. Jag gör det, andra gör det. Men det känns som att många gnäller på damfotbollen för att det är så det ska vara, så har det alltid varit och så skall det alltid förbli. Håller ni inte med mig? Låt mig visa er:

I tidernas begynnelse, när damfotbollen tog fart, hette det att de kvinnor som spelade fotboll inte såg tillräckligt kvinnliga ut. Och hur kunde de överge sina barn för att träna två gånger i veckan och lira någon match då och då? När det visade sig att kvinnorna klarade av att både spela boll och ta hand om sina barn hittades annat att gnälla på. Landslaget skördade framgångar i de EM och VM som drogs igång under 80- och 90-talet. Och istället för att njuta av blågula framgångar hittades nästa ”problem”. Det hette att landslagets framgångar – med EM-guldet 1984 som största höjdpunkt – inte var något värda efter som att motståndet var för dåligt. Att det svenska damlandslaget, precis som alla andra landslag på den tiden, inte var speciellt gammalt eller att damerna inte tjänade en krona på sitt fotbollsspelande brydde man sig givetvis inte om – de svenska damerna vann enbart för att motståndet var för dåligt.

Sedan kom snacket om att damallsvenskan var för ojämn, det förstår ni väl att ett och samma lag inte kan vinna ligan överlägset flera år i rad för att de är bra. Nej, det beror endast på att de andra är för dåliga. Att Manchester United under samma period dominerade Premier League fullständigt var aldrig något som ansågs vara ett problem eller en orsak till att förändra herrfotbollen. Märkligt, eller hur?
Efter det, när damallsvenskan började bli en mer jämn serie klagades det på att landslaget var för dåligt. Ut i kvartsfinal mot världslaget Tyskland, nej – det duger INTE.

Nu är landslaget tillbaka bland de allra bästa, damallsvenskan är en jämn historia och räknas som en av världens bästa damligor. Man kan tycka att gnällandet borde sluta där, damfotbollen har ju ”löst” alla problem som prakats på dem. Men inte då, givetvis måste vi fortsätta gnälla. Nu är de ointresserade männen inne på att underhållningsvärdet är för lågt.
Är det konstigt att man blir bitter? Vad än damfotbollen gör så hittar de nya saker att klaga högljutt på. Det börjar kännas som att det är inne att gnälla på damfotbollen, nästan lite coolt. Och mitt i det hoppar folk som egentligen inte bryr sig fram. Som för att samla bonuspoäng, va lite coola och sparka lite på den damfotboll det är helt legitimt att bespotta.

Är det konstigtatt man blir bitter?
När en renovering av damallsvenskan är ett faktum 2013. Pengarna fördelas bättre och de bästa spelarna samlas i tio lag istället för tolv. När den amerikanska proffsligan står på ruinens brant och världsspelarna återigen samlas i Sverige – vad ska det gnälla på då? Om någon kan kläcka ur er det nu vore jag ytterst tacksam. För jag vet att det kommer, de hittar något att klanka ned på. För det är väl så det ska vara? Det är så det alltid varit och det är så det alltid skall förbli.

Är det konstigt att jag är bitter?

Vad hände med publikboomen vi snackade vilt och brett om? Jag kan inte återge exakt va vi sade men sa vi inte något i stil med att framgången för landslaget i VM skulle ge ett uppsving för svensk damfotboll.
Var vi då fulla eller naiva eller kan det fortfarande komma en publikrusning? Umeå IK – LdB Malmö bjöd på årets bästa publiksiffror i och med 3525 åskådare (åskådare som mest troligt hade sökt sig till Gammlia oberoende av VM-framgångarna). En fantastiskt siffra även om den inte kan jämföras med de 9413 personerna som besökte Folkungavallen en onsdagskväll under hösten 2008. Den ska dock inte jämföras med de siffrorna heller, det vore en smula orättvist. Vi ska jämföra damallsvenskan 2011 med sig självt och möjligen sin föregångare från året innan.

Jämför vi publiksiffrorna efter VM med de innan ser vi en förändring som endast är marginell. Innan VM låg publiksnittet på 876 åskådare per match. De två omgångarna efter VM har lockat strax över 1000 besökare i snitt. Ingen märkvärdig siffra direkt och drar man bort besökarna i toppmötet mellan serieettan och serietvåan så har i snitt 846 personer sökt sig till de andra 11 matcherna efter VM. Kanske är det också läge att nämna att hela första omgången efter VM endast lockade 22 besökare fler än söndagens toppmatch. En smula tragikomiskt? Det var också omgången efter VM som har varit den minst besökta hittills i damallsvenskan. Givetvis ska vi väga in semestertider och vilka lag som har hemmaplan. Men jag skulle ändå vilja hävda att klubbarna i damallsvenskan fortfarande har mycket att jobba med.

För ingenting kommer gratis. Ibland känns det som att klubbarna i damallsvenskan glömmer bort det, som att de tror att 1000 fans på Facebook, två inlägg och ett evenemang, ska räcka. Vi måste jobba hårdare än så. Det räcker liksom inte med att finnas på Facebook och Twitter samt ha en hemsida som uppdateras några gånger i veckan – de flesta har Facebook och Twitter och rent krasst så skulle många av lagen behöva uppdatera sina hemsidor oftare än de gör idag. Jag ska inte slå mig för bröstet och säga att jag är bättre än någon annan, för det är jag inte. Men man bör också ha i åtanke att det inte är mitt jobb att marknadsföra klubbarna på det sättet, jag skriver om, och lyfter fram, damallsvenskan genom att snacka damfotboll så ofta jag får tillfälle. När någon av klubbarna ber mig om hjälp är jag givetvis inte främmande för att hjälpa till – om tid finns. Jag printar ihop motståndarguider för Djurgårdens räkning varje vecka, för att de frågade mig och jag hade tiden. Men mer än så gör jag sällan. Förra året slängde jag iväg ett mail med förlag till alla Stockholmsklubbar i damallsvenskan (då AIK, Djurgården, Hammarby och Tyresö) med förslag om hur publik kunde lockas. Jag fick svar från Tyresö, den enda klubb som hade en publiksiffra att stoltsera med. AIK, Djurgården och Hammarby – tre klubbar som låg i botten av publikligan – brydde sig aldrig ens om att svara på mailet. Det får mig att undra hur mycket klubbarna är beredda att anstränga sig. En parentes här är att jag givetvis inte talar om alla klubbar, men jag tycker ändå att alla lag bör ta sig en funderare över hur de kan anstränga sig än mer.

Jag vet att många klubbar slåss med minimala budgetar och mot ekonomiska bekymmer. Jag vet också att en del klubbar tampas med rent sportsliga motgångar. Men de kan göra mer med små resurser. Jag lovar. För oavsett hur låga publiksiffrorna är så finns det alltid några personer runt klubbarna som offrar sig för sitt lag. Kalla dem eldsjälar om ni vill, men oavsett vilket namn de går under så finns de där. Beredda att hjälpa till om ni bara vänder blicken mot dem och ställer en fråga. De finns där med sina idéer och sina tankar. Börja utnyttja det för i... Alla vill väl se en förändring? Därför är detta inte någon uppmaning, det är ett stort fett krav.

Nu sitter jag här och dricker en kopp te, förbannar Göteborg men nickar ändå belåtet. Jag hade fel, landslaget knäppte mig på näsan. Jag skulle inte kunna vara lyckligare. Ändå är jag inte nöjd – ge mig en chans att förklara varför:

Trots vinsten mot Frankrike och en bronspeng är det svårt att slå ifrån sig tomhetskänslan efter onsdagens semifinal mellan Sverige och Japan. Det känns orättvist, väldigt orättvist. Vänta vad säger jag nu? Såg jag inte matchen? Såg jag inte hur Sverige blev överkörda av ett snabbt och spelskickligt Japan? Såg jag inte hur underlägsna de var och hur de trots sin fysiska styrka och sina extracentimeter förlorade både närkamper och höjddueller?
Jo, jag såg det. Jag såg hur ett hårt arbetande Japan tog sig till en välförtjänt final och sedermera bärgade Asiens första VM-guld genom tiderna. Jag såg Hedvig Lindahls missar och jag såg Sara Thunebro klappa igenom totalt. Jag såg allt. Nästan allt – ibland hade jag en kudde för ansiktet för att det var för jobbigt att titta. Strax efter Japan gjort 3-1 slog jag näven i bordet och krävde att matchsällskapet skulle ge mig en cigg, så att jag kunde gömma mig på balkongen i några minuter, men förutom det såg jag alltihop.

Jag såg att Japan förtjänade att vinna matchen, Sverige förtjänade att förlora. Ändå känns det orättvist, fruktansvärt orättvist. Dagens landslag består av 21 spelare. 21 brudar som aldrig fått skriva sin egen historia. Hela tiden har de jämförts med det lag som tog VM-silver 2003. Så fort de presterat har jämförelserna snurrat sjuttioelva varv. När de inte presterat har det hetat att de inte är lika bra som sina föregångare.
Jag tänker inte svära mig fri för även jag har gjort jämförelsen, även jag har tjatat om att jag saknar gamla lirare så som Hanna Marklund, Caroline Jönsson, Hanna Ljungberg och Malin Moström. Jag har tittat på dagens spelare och sagt att de inte duger – de kommer aldrig att lyckas fylla det tomrum som de gamla hjältinnorna lämnat efter sig.

När matchen i Frankfurt kickade igång, den där djävla Japanmatchen, var de 90 minuter från att kliva ut ur skuggan, 90 minuter ifrån en VM-final som skulle sätta stopp för alla jämförelser, 90 minuter från att själva fatta penna och fortsätta skriva sin egen historia istället för att bli ett kapitel i någon annans bok.
Jag tänker inte säga att de nu inte skapat sin egen framtid och lämnat historien bakom sig. Bronsmedaljen och partyt i Göteborg tyder på att de kanske kan få sola sig i sin egen glans istället för att sitta i skuggan och jämföras med sina föregångare. Enligt mig har de förtjänat det. Om man slutar stirra sig blind på floppmatchen mot Japan ser man att det här är ett landslag som överträffat alla förväntningar de hade på sina axlar för tre veckor sedan. Innan VM sparkades igång trodde få på de här tjejerna. Laget hade satt upp en kvartsfinal som målet, många utomstående trodde inte de skulle överleva gruppen.

När gruppspelet var över stod de som tvivlat och kliade sig i huvudet och undrade vad som hade hänt. Damerna själva visste precis hur bra de kunde vara och var säkerligen lättade över att det som tidigare funnits i kropp och ben, huvud och tanke, äntligen hade visat sig också på planen. Innan VM startade var Sverige en före detta stornation inom damfotboll. (Lika stora som de en gång varit kommer de aldrig att bli, för konkurrensen ökar och när två av dagens stormakter, Brasilien och Tyskland, får lämna spelet redan innan semifinalerna ser vi att stormakter kanske är på väg bort.) Nu har Sverige vunnit bronset och vi får nog anta att många är imponerade och förvånade. Lotta Schelin är ett namn som nämns när vi snackar om de allra bästa. Lisa Dahlqvist kan ha stått för hela VM:s största genombrott och Nilla Fischer har visat att kritiker som hävdat att hennes spel inte håller på den internationella arenan har fel. Josefine Öqvist har visat att målet mot Kanada i VM-semifinalen 2003 inte var någon tillfällighet, än har hon – trots de skador som förföljt henne under karriären – mycket kvar att ge. Hela laget har tillsammans visat att de klarar av att stå upp och dansa med de allra bästa – även om det inte hittade rätt takt mot Japan.

Jag är inte helt hundra på att detta landslag tagit klivet ut ur skuggan och att de numera får skriva sin egen historia. Jag tror att jämförelserna kommer att följa dem långt efter de lagt skorna på hyllan. Hade de vunnit mot Japan hade läget varit annorlunda. Nu blev det inte så, de kommer inte att vinna det där guldet. Men trots det så har de bevisat och presterat oerhört mycket mer än vad någon förväntat sig av dem.
Jag kan egentligen inte tala för någon annan, men trots matchen mot Japan – är det inte dags att vi struntar i jämförelserna nu? Är det inte dags att vi slutar drömma om Ljungberg och Marklund, Östberg och Törnqvist? Det här laget förtjänar mycket bättre än att stå i skuggan, de förtjänar att få njuta av sina egna framgångar.

Givetvis ska vi inte ta ut en förlust i förskott, precis som vi inte ska ta ut en vinst. Men kom ihåg att inte höja Sverige till skyarna. 60-70 minuters bra spel mot Sundhages USA i en betydelselös (nåväl, de spelade trots allt om första platsen i gruppen) är en sak. En kvartsfinal – där det är vinna eller försvinna som gäller – är något helt annat.

Och hittills har det här laget varit ytterst pinsamma på att prestera i sådana lägen. Sämst när det gäller är en sliten klyscha som inte gör flopparna rättvisa. Det är dags att de pallar pressen nu, de borde ha den rutinen. Om de inte presterar i kvartsfinalen mot Brasilien finns en risk att Caroline Seger, Lotta Schelin och Charlotte Rohlin blir ihågkomna som ”de som inte pallade pressen”. Och det vore otroligt synd på sådana lirare.
Men jag känner att jag ger ett alldeles för negativt intryck här. Sverige går in i en kvartsfinal med en historisk vinst USA och en lika historisk gruppseger i ryggen. De går in i en kvartsfinal som stora favoriter. Med rätta. De visade mot USA att de vill vara med och leka (eller dansa) med de stora lagen.

Jag har ännu inte bestämt om jag tror på vinst eller förlust mot Australien men om mindre än ett dygn vet vi hur det gick. Jag vågar inte hoppas på förlust men när jag ser Lisa Dahlqvists utveckling under VM, när jag ser Nilla Fischer göra sin bästa landskamp någonsin, när jag ser en Hedvig Lindahl som minimerat sina misstag och när jag ser att Lotta Schelin är i en sjuk djävla form och kommer sätta bollen vilken minut som helst – då kan jag inte låta bli att, lite i smyg, tro på en vinst.
Men jag räknar inte med något skönlir. Det behövs inte heller. Om Sverige går ut och köttar sönder matchen i sann Frida Östberganda. Då är jag nöjd. Så länge de vinner får det se ut precis hur fan som helst. Om de slår långbollar i 93 minuter och gör mål på en kontring är jag knappas nöjd på spelet men troligen tillfredsställd med resultatet.

Jag vill också, som många andra, passa på att nämna Lisa Dahlqvist. Ingen kan ha missat henne. Hon har inte bara gjort mål, hon har (med viss hjälp från Seger och Fischer) tuggat i sig sina motståndare. När jag intervjuade henne innan VM var jag övertygad om att hon skulle få nöta bänk i detta mästerskap. Inte för att hon inte har förtjänat en plats utan för att det kändes så. Det är väl ingen hemlighet att Fischer alltid varit en av Dennerbys favoriter?

Jag kan inte svara på exakt vad Dahlqvist gjort på träningarna för att spela till sig en plats i VM-elvan. Men jag är glad att hon gjorde det hon gjorde. Herregud, vi snackar om en brud som går från tilltänkt bänkspelare till att få sitt stora internationella genombrott. USA vet vem hon är och jag är övertygad om att många amerikanska klubbchefer vill lägga vantarna på henne nu. Jag hoppas verkligen att hon blir kvar i damallsvenskan några år framöver. Det vore kul att se de kommande stegen mot den yppersta eliten på nära håll. Men det kanske är en önskedröm?

Så hur går det då i kvartsfinalen mot Australien? Jag har hela tiden sagt att Australien kommer bli detta mästerskaps stora överraskning och jag ser ingen anledning att ändra på de förhandstipsen bara för att Sverige står på andra sidan linjen när det vankas kvartsfinal. Vi ska inte underskatta Australien, verkligen inte.
Men visst känns det skönt att gå in i en kvartsfinal med vetskapen om att Sverige slagit USA? Visst känns det skönt att ställas mot Australien som torde ha stor respekt för Schelin, Seger, Sjögran och Dahliqvist.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Är rädd att bygga upp mina förhoppningar bara genom att sätta dem på pränt. Jag hoppas på vinst men vågar inte tro, än mindre vågar jag höja detta lag mot skyarna. Om jag höjer dem mot himlen nu så faller de djävligt tungt vid en förlust, och trot eller ej – men jag har fortfarande mitt välmående att tänka på.

Men det är också en lång smärtsam kamp tills dess att domaren blåser av matchen och vi vet om Sverige vunnit. För Sverige har aldrig vunnit en startmatch i ett VM. Och vi har inte alltid mött USA i första matchen. Vi har förlorat matcher vi borde vunnit tidigare. Det har Sverige inte råd med denna gång. Sverige måste ta poäng mot Colombia, mest troligt måste vi ta tre.

Det känns en aning jobbigt att två sviter förföljer oss än idag. Två sviter som måste brytas för att Sverige inte ska missa kvartsfinalerna. Sverige har aldrig vunnit en öppningsmatch i ett världsmästerskap och Sverige har aldrig tagit poäng mot USA i ett mästerskap. Nu måste minst en av de sviterna brytas, kanske två.

Sverige bör slå Colombia. Med de spelare Sverige har att spela med är denna match avgjord på förhand och det är upp till de 11 utvalda att gå ut och göra det alla förväntar sig av dem. Jag tror på en säker vinst för Sverige. Det skulle inte förvåna mig om Lotta Schelin inleder målskyttet, Sara Thunebro tar vid och Sofia Jakobsson kommer in från bänken och sätter trean när matchklockan tickat upp mot 83 minuter. Sen tror jag att Sverige släpper en boll förbi sig också. En fast situation eller en kontring känns inte alls omöjligt. 3-1 skrivs slutreslutatet till och Sverige lär inte övertyga men ändock göra samma sak som Japan, Tyskland och Frankrike gjort – precis det som förväntas av dem.

Landslagsspelarna och Thomas Dennerby har sagt det många gånger nu. De kan slå USA. För första gången känner de att de kan slå USA i ett mästerskap. Jag hoppas de har sagt det tillräckligt många gånger, för då kanske de tror på det i alla fall. Jag tror det när jag ser det, inte en sekund innan matchen tar slut den 6 juli kommer jag tro på seger. Jag vågar inte ens hoppas.

Men det är en annan historia som vi får ta upp senare. Just nu torde allt fokus ligga på morgondagen och Colombia.
Jag får höra att 22 000 biljetter är sålda till matchen. 22 000 av 30 000. Det är en rätt hygglig publik vi kommer att få se. Och herredjävlar vad mäktigt det måste vara att va på plats. Min bästa ungdomskompis är där. Jag är avundsjuk. Men samtidigt lättat. Jag vet inte hur jag hade klarat mig där. Hade jag överlevt eller dött av en hjärtattack orsakad av nervositet? Man vet inte.

Det börjar hända saker nu. Både i Tyskland och i Sverige. I Tyskland fylls arenorna, i Sverige fylls tidningarna. De senaste dagarna har jag fått drygt 50 nya följare på twitter. Alla är de där av en endaste orsak - #vm11. Det känns rätt häftigt.
Men med uppmärksamheten blir också hatet tydligt. Det finns fler kanaler att spy ut sitt avsky mot damfotbollen. Jag förstår verkligen inte det behovet, behovet av att spotta på någon annan för att själv må bättre. I detta fall är det män som spottar på damfotbollen. Spottar på utövare och fantaster. När ska de förstå att känslor inte är någonting man själv styr? Att jag, du och många andra blivit hopplöst förälskade i damfotbollen är inget vi kan rå för eller välja bort, blunda för. Det funkar så. För känslor är inget man styr.

Nej, känslor är inget man styr. Jag lär inte sova en minut inatt. Nervositeten bubblar. Jag känner mig sjuk. Glad och speedad men samtidigt sitter en ångestboll i bröstet och skär. Det är inte lätt det här.
Men snart, snart blåser domaren i pipan och Colombia och Sverige ska möta sina krafter i VM 2011. Måtte det gå vägen.

Det är inte långt tid kvar ni och det känns i kroppen. Nervositeten stiger och det känns som jag knaprat i mig en hel hög med piller jag inte vet vad de heter. Jag behöver inget knark, damfotbollen är knarket. Berusningstillståndet infinner sig när det mästerskap vi väntat fyra år på närmar sig med stormsteg. Det här ska väl bli någon slags revansch för det rekordusla mästerskapet 2007? Det måste bli det.

Om sex dagar kliver Sverige in i turneringen mot okända Colombia. Jag är fullt medveten om att inga lag ska underskattas och att det inte längre finns några blåbärsnationer (bla bla bla), men om inte Sverige vinner mot Colombia ska jag tamefan sluta bry mig om damfotboll. För om Sverige förlorar mot Colombia har vi inget i ett VM att göra.

Sverige vinner givetvis mot Colombia, spelar jämt mot Nordkorea och ingen kan svara på hur det går mot USA, vi kan vinna med 2-1 eller förlora med 4-0, det visar sig den 6 juli. Förhoppningsvis går vi till kvartsfinal utan att behöva ta poäng mot ett USA aldrig tagit poäng av i ett mästerskap. Det vore djävligt jobbigt om den första historiska poängen måste komma i gruppspelets sista match, välkommet om den trillar in men jobbigt om avancemanget hänger på det. Förhoppningsvis, möjligen och troligen, går Dennerbys damer till kvartsfinal. Men där ta det stopp? Eller?

Ni som läst igenom spelschemat ordentligt vet att de mest troliga kvartsfinalmotståndarna heter Brasilien eller Norge. Det kan också bli Australien. Jag har inte tänkt på det tidigare men det kan faktiskt bli Australien. Plötsligt känns det troligt att Australien snuvar våra grannar på en plats i kvartsfinalerna. Jag tror nämligen att Australien kommer bli detta mästerskaps stora överraskning. Det kan alltså bli Australien men även Brasilien eller Norge.

Brasilien, visst kan Sverige slå Brasilien i en kvartsfinal. Minns 2003. Den gången var Marta inte bäst i världen och hjältinnan hette Malin Andersson. Det var åtta år sedan. Det är ett annat Brasilien vi ser idag och dessvärre även ett annat Sverige.
Idag finns ingen Ljungberg, Svensson eller Moström. Inte heller Jönsson, Marklund eller Östberg (som under kvartsfinalen 2003 tacklade Marta halvvägs till månen) finns kvar. Idag heter spelarna Schelin, Seger och Sjögran, Rohlin och Lindahl. Inget ont om dem men jag saknar verkligen en målskytt som Ljungan, en kreatör som Vickan och en gigant som Markan. Och jag saknar verkligen Malin Moström – av hela mitt hjärta.

Man ska inte dröja sig kvar i det förgångna allt för länge sägs det, jag vet att jag alltid kommer sakna Malin Moström. Men över till det VM som stundar och kvartsfinalen Sverige kanske går till. Möter vi Norge är chanserna för avancemang 50-50. De bittra minnena från kvartsfinalen i EM 2009 sitter fortfarande klistrade på näthinnan. Det sägs att Sverige är klokare nu och låt oss hoppas det. För annars är vi körda och vi får fortsätta drömma våta drömmar om ett nytt 2003.

Om Sverige, mot förmoda, förhandstips och sunt förnuft, skulle hanka sig fram till en final lär de förlora den. Jag har nämligen svårt att se Tyskland förlora en endaste match under detta mästerskap, än mindre en final. Tyskland har vunnit alla stora mästerskap under detta millennium, förutom OS. De har alltså vunnit tre EM och två VM på 11 år. Det har inte förlorat en VM-match sedan den 26 juni 1999 – den gången vann USA. När VM startar är det på dagen 12 år sedan Tyskland förlorade en match i VM. Det kommer dröja åtminstone fyra år till innan vi ser dem förlora igen. Inte ens Brasilien med Marta i spetsen eller USA med Sundhage vid rodret, kan stoppa den Tyska monstermaskinen. Tyskland vann VM i Kina för fyra år sedan utan att ha släppt in ett endaste mål under hela turneringen. Troligen kommer den sviten att brytas i år. Men jag har väldigt, väldigt svårt att se att Tyskland inte vinner guld på hemmaplan. Nog för att Prinz inte längre är drottning och sitter på tronen i damfotbollens värld, men hon leder ett Tyskland på väg mot ännu ett VM-guld. Varken USA eller Brasilien kan krossa Tysklands gulddrömmar. Inte heller Sverige. Att vi kanske, kanske kan överleva en kvartsfinal mot Norge eller Brasilien kan jag ge er. Men det finns inte en chans i världen att vi vinner en final mot Tyskland.

Genom åren har jag behövt försvara mitt damfotbollsintresse mycket mer intensivt än jag behövt bemöta fördomar kring min homosexualitet. Att jag är flata förstår och respekterar de flesta. Men att jag älskar damfotboll är något jag ständigt tvingas försvara. Min släkt köper min homosexualitet rakt av och jag har aldrig känt att de tittat ned på mig. Att jag är flata har varit lika naturligt som att min syster är insnöad på religionshistoria. Jag får sällan gliringar för att jag ligger med brudar och får jag gliringar ser jag tydligt att det är skämt och även jag skrattar.

Om vi ska snacka damfotboll ser läget annorlunda ut. Jag igår mötte jag stora delar av släkten. Jag fick då gång på gång försvara mitt intresse för damfotboll. Lyssnade de på vad jag hade att säga? Nej, givetvis inte. De skrattade och stojade. Jag skrattade inte. Jag blev snarare djävligt förbannad då jag stundtals hörde föraktet som döljer sig bakom de skämtsamma orden. Jag är ett stort fan av humor. Jag älskar att driva om saker och ting och driver mer än gärna om mig själv. Att jag har självdistans är ett faktum. Men när jag hör att någon menar de nedvärderande orden om damfotboll blir jag ledsen. På riktigt.

Jag blir djävligt ledsen när folk runt omkring mig gör narr av den damfotboll jag byggt mitt liv kring. Lyssna på det. Jag har byggt mitt liv kring damfotbollen. För mig är damfotbollen lika viktig som din fru eller dina barn. Gillar du när någon gör narr av din fru? Nej, jag tänkte väl det. Mitt liv är damfotboll. Jag har aktivt valt att göra damfotbollen till det absolut viktigaste jag har - viktigare än familj och vänner. Givetvis går det att ifrågasätta mitt val, Men det är ändå ett val jag gjort och när folk gör narr av det jag byggt mitt liv kring – är det då inte mig de gör narr av?

Jag vet inte hur seriösa alla är när de driver om damfotboll. Vissa är säkerligen seriösa, andra är det givetvis inte. Jag skiter i hur mycket allvar du lägger in i dina gliringar och dina nedvärderande ord. Men jag vill att du ska veta att även om du ser det som ett skämt blir jag djävligt ledsen. För du gör narr av mig. När ska ni inse det? Att jag gjort damfotboll till min trygghet är ingen slump. Och innan du dömer mig kanske du bör ta reda på orsakerna bakom. För givetvis finns det orsaker till att jag blev som jag blev. Det var inte så att jag vaknade upp en dag och tänkte ”men livet känns lite småtrist just nu – jag kanske ska börja älska damfotboll så att folk kan skratta åt mig, skämta om mig och kritisera mig?”. Givetvis var det inte så. Det finns anledningar till allt. Men jag tänker inte gå in djupare på det.

Jag blev som jag blev av en orsak. Det finns anledningar till att jag har gjort damfotbollen till min stora trygghet. När andra drömmer om en familj och ett hus nära vattnet drömmer jag om VM-guld och matcher i damallsvenskan. För dig är det inte logiskt, för mig är det det enda jag känner till. Jag trivs med att ha damfotboll som min trygga punkt i livet även om jag ser nackdelar.

Man kan fundera över hur sunda mina val är. Men det är inget du behöver lägga tankekraft på, det är något jag får fundera över i samråd med en alldeles för dyr psykolog. Helt klart är det dock att jag står fast vid mina val, endast jag vet varför. Det enda du behöver göra är att acceptera det, för jag kommer inte att ändra mig. Jag har gjort damfotboll till min trygghet och även om det inte alltid är bra så trivs jag med det. It is up to you to deal with it.

Mina intryck säger mig att jag aldrig vill återvända dit igen.

En del tränare går det inte att hitta numret till. Och kontaktpersonerna som finns att kontakta ämnar inte ha sina telefoner vid sig under en hel dag. Så tolkar jag det i alla fall när jag lämnar ett meddelande, presenterar mig och klart och tydligt säger att jag ska skriva om en match som spelas samma dag – jag ber då kontaktpersonerna kontakta mig snarast. Att de fortfarande i skrivande stund inte hört av sig är bara pinsamt.

Jag hade ansvar för att få fram citat och resultat från två matcher i norrettan. Under 40 minuter ringde jag 14 samtal till 8 olika personer, i fyra klubbar. Ingen svarade. Jag lämnade meddelanden hos alla. En person ringde upp mig. Jag tar det igen – en av de åtta personer jag ringde bemödade sig att återkomma till mig. En av åtta. Vad fan höll resten på med? Många av de jag ringde till var tränare för något av lagen. Spontant känner jag att det inte är okej.
För att vi ska kunna lyfta fram den fotboll ni spelar är det viktigt att kommunikationen fungerar. Tränare måste ha sin telefon påslagen efter match. Klubbarnas olika kontaktansvariga måste ringa upp journalister. Det funkar inte annars.

I skrivande stund har jag lagt ned en och en halv timme på att försöka nå er så att jag sedan kan författa artiklar om er och era matcher. Jag gör det här jobbet gratis för att jag tycker att det är viktig. Men ni slösar med min tid genom att göra er okontaktbara. Det finns mycket annat jag hade kunnat gjort då jag istället tvingats jaga er utan framgång. Jag hade kunnat studera, jag hade behövt göra det. Jag hade kunnat åka in till stan med vänner och njuta av det fina vädret. Jag hade kunnat grilla med folk på internatet. Men istället har jag jagad folk som inte haft telefonen på och sedan inte bemödat sig ringa upp. Jag tycker att det är skevt.

Jag skriver inte om er för att det roligaste som finns är att snacka i telefon om matcher man inte sätt. För jag tycker inte att det är speciellt rolig. Jag skriver om er för er skull. För at tjejerna som lirar är värda att bli uppmärksammade för det de gör. Jag tjänar ytterst få kronor på att lyfta upp era matcher och era klubbar. För att jag överhuvudtaget ska känna att det är värt det måste ni börja svara i telefonen. Ni lägger beslag på min tid då ni gör er okontaktbara.

Det funkar inte. Vill ni att vi ska lyfta fram era prestationer på planen får ni fasen börja anstränga er lite själva också.

P.S om någon med anknytning till Sunnanå skulle läsa detta inlägg får ni gärna be era tränare att kontakta mig. Jag har nämligen inte fått tag på dem ännu. Trots att jag ringt flera gånger och lämnat mobilsvar. Tack på förhand. D.S

Hur många gånger har jag inte skrivit om hur fantastiskt bra jag mår av damfotboll? Damfotboll är en underbar sport och bakom själva leken finns engagerade människor som inspirerar mig. Där finns pensionerskvinnan med röd jacka och rullator som rör sig mellan Stockholms alla arenor. Där finns publikvärlden med sitt leende. Där finns 16-åriga tjejer som fnissar högljutt. Där finns sportchefer som alltid tar sig tid att växla ett par ord om skador, framtidsspelare och domare. Där finns bollflickor vars ögon glittrar i Där finns mina vänner, några av dem kan mycket fotboll, andra har en iver att lära sig allt som går. Där finns självklart även spelarna. De som jobbar med att underhålla oss fanatiker.
Är det inte fantastiskt så säg? Alla vi är en del av en vacker och fin gemenskap. Jag skulle kunna skriva en dikt om det, men jag är nog inte så vidare värst bra på att skriva dikter. Ja, jag ordar ofta om hur fantastiskt bra jag mår av damfotboll. Jag nämner sällan hur dåligt sporten kan få mig att må.

Jag är en klassisk missbrukare. Det är en markant skillnad på bruk och missbruk, det har jag alltid tyckt. Men helt ärligt så missbrukar jag damfotboll och lika bra som sporten ofta får mig att må, lika dåligt kan jag också må. När det går mig emot. När damallsvenskan har säsongsuppehåll. När dålig fotboll spelas i kallt väder och på dåliga fotbollsplaner.
Min kloka syster slog huvudet på spiken när jag, för nästan fyra år sedan, var lyrisk över att VM i Kina var på väg att kicka igång. Jag pratade om lyckorus. Ren och skär glädje. Min syster skakar på huvudet och förkunnar att, hur hennes opartiska synvinkel, är damfotboll för mig ren och skär ångest. För att illustrera detta på bästa sätt saxar jag härmed ett citat syster sa inför VM 2007.

Du är alltid exalterad inför ett mästerskap men vips så kommer ångesten smygandes: ”Tänk om Sverige förlorar den matchen, ångest!” Och sen när Sverige vinner matchen är du glad i en halvtimme innan nästa ångestmoment kommer: ”Men tänk om de förlorar nästa match. Fetångest!” När de vinner får du ångest inför nästa match och när de förlorar ligger du längst nere i ångestträsket och krälar. Det är lite som att spela tv-spel. Man är orolig för bossen som väntar runt hörnet. Man klarar bossen och blir glad i fem minuter innan man inser att det väntar en ny boss runt nästa hörn. Nej förresten, du är inte ens glad. Du är lättad. I ungefär en timme. Sen är du återigen en ångestbomb, en bomb som bara väntar på att explodera. Man vet att förr eller senare smäller det och när det smäller - Då ligger du som sagt där, längst nere på botten av ångestträsket. Du tror att damfotboll är kärlek. Men inte för dig – för dig är damfotboll ångest.

Det säger väl ändå det mesta? Att damfotboll för mig inte bara är guld och gröna skogar? Vi kan också säga att det är härligt, underbart och fantastiskt att befinna sig i damfotbollsruset. Men när ruset avtar och bakfyllan infinner sig? När avtändningen går in i sitt mest intensiva skede. Det är inte den mysigaste känslan som finns, det är ett som är säkert.

Ni vet den där känslan man drabbas av ibland. Den där känslan som säger att livet inte riktigt är så verkligt som man önskar. Den där känslan som talar om för en att man missar något .Ibland känns det som att livet springer förbi medan jag står kvar, upphakad på en lek. Damfotboll. Det är vad min värld kretsar runt. Fotboll med D. Det är vad jag bygger drömmar och framtidsvisioner runt. Resten stannar upp. Försvinner in i dimman, spelar inte lika stor roll som det egentligen borde göra. Och så plötsligt slår det mig. Allt det där som springer förbi, inte bredvid utan långt borta i dimman. Allt det. Allt som inte känns så viktigt men egentligen är raka motsatsen. Allt som jag tillåter att det spelar mindre roll än det borde. Allt det - det är livet.

Damfotboll är min trygghet, mitt största intresse, min besatthet och min kärlek. På gott och ont.

Algarve Cup. Jag har tidigare nämnt att jag fullkomligt älskar den turneringen, med några få undantag. Jag ogillar starkt att jag inte kan se matcherna och gillar inte den snudd på obefintliga mediebevakningen kring träningsturneringen. Annars har jag bara bra saker att säga om landslagsuppehållet i Portugal. Jag snackade om det redan inför förra årets turnering, vill du friska upp ditt minne hittar du texten här http://www.damfotboll.com/blogg/hylla-de-som-hyllas-bor/algarve-cup-det-...

Vad önskar jag mig av cupen i år? Well, det känns lite udda att säga det här men jag hoppas verkligen att det går pissdåligt för Sverige. Ge mig tre svidande förluster tack! Ge mig halvtaskigt spel men bra individuella prestationer. Ge mig massor av frågetecken, få utropstecken. Tack.

Noll poäng, kalabalik och en stressig och frustrerande vår. Ge mig det och jag skulle inte kunna vara nöjdare. Jag vill inte att landslaget gör en bra turnering och vaggas in i en falsk trygghet kombinerat med ett tungt favoritskap. Jag vill inte att vi ska prestera så att vi är nöjda. Med vi menar jag som vanligt dem, landslaget. Jag förstår inte varför jag envisas med att via mig med dem. Positivt ät väl att jag gör det i såväl med- som motgång.

Åter till floppen som skulle göra mig otroligt lycklig. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att stress och negativa resultat skulle göra mig lycklig? Hur kan det komma sig att jag drömmer våta drömmar om förluster.

Först kan både du och jag konstatera att min mamma hade rätt när hon nämnde att jag alltid varit lite egen, sedan kan jag försöka förklara hur jag tänker. Jag nämnde redan tidigare att en vinst i Algarve lägger press på VM-laget, onödig press. Landslaget själva måste tro på att de kan vinna VM i Tyskland men media får gärna förvänta sig något annat så att landslaget kan gnugga på vinstreceptet i fred. Och vinstreceptet ska de alltså gnugga in under vårens träningsmatcher. När de söker och letar efter lösningar. När de jagar resultat och startspelare. Vid en flopp i Algarve sätter stressen in. Ingen kan känna sig säker på en startplats om laget går dåligt. Så vill jag ha det. Jag vill ha ett landslag som testar nytt och experimenterar hela vägen in till avspark mot Colombia.

Men kontinuiteten då, undrar ni? Jo, men hur bra har det funkat de senaste 5 åren? Nej, släng de tankarna i papperskorgen och gör som jag – dröm om floppar och noll poäng. Stress och kalabalik enda in i mål. Enda fram tills det verkligen gäller. Då djävlar. Då när alla underskattar Sverige. När alla fnyser åt landslaget där kaos råder – då har vi hittat vårt vinnarrecept och snuvar tyskorna på guldet. Hur låter det?

Marta är en fantastisk fotbollsspelare. Det kan jag inte neka till. Och om jag någon gång skulle försöka ber jag er ta mig till närmaste psykavdelning – för då är det där jag hör hemma. Alla vet att Marta är en fantastisk lirare. Till och med alla de som aldrig brytt sig om att titta på damfotboll. Så jag skulle aldrig tänka tanken att säga något annat. Men däremot vill jag säga att jag liksom inte gillar Marta.

Baaam! Nu har jag Ä N T L I G E N kommit ut ur garderoben på riktigt. Så många gånger har jag gläntat på dörren och förkunnat att jag avviker från normen. Bryter mot oskrivna regler och inte rättar mig utifrån vad andra förväntar sig av mig. Men det här är nog första gången som det rör något annat än sexuell läggning. Härligt må jag säga, att komma ut som något annat. Men också skrämmande. Vad ska mamma säga? Hur kommer mitt normbrytande att mottagas? Vad kommer folk att säga? Kommer de viska bakom min rygg? Peka och skrika? Kommer jag få sparken (om ja – kan jag då vända mig till do för att få hjälp i frågan?)? Kommer kollegor och vänner att skratta mig rakt upp i ansiktet eller kommer alla att acceptera mig precis som jag är?

Okej. Nu kanske det är dags att berätta varför jag inte gillar Marta, den skickliga fotbollsbruden som förtjänar att vinna pris som världens bästa dam även i år. Så bra är inte Marta i mitt tycke. Hon är bäst just nu men inte bäst genom alla tider. Det är så många bitar som ska klaffa för att jag ska ta till sådana ord och Marta är inte där. Hon kan spela fotboll javisst. Men hur är det med humöret? Hur är det med att vara en lagspelare? Hur är det med att stå på benen i alla lägen? Hur är det förmåga att marknadsföra sporten på bästa sätt?

(Äsch, mamma har nog redan förstått hur det ligger till. Jag växte upp under hennes tak – hon borde ha sett det. Men om hon inte gjort det då? Vad händer då?)

När FIFA delar ut priset till världens bästa spelare tittar de bara till vad de presterat på planen. Vettigt kan tyckas men så tänker inte jag. Jag kan både accepter och förstå att det är så FIFA resonerar men för att jag ska ta någon till mitt hjärta krävs det som sagt en hel del extra. Det har inte Marta. Hon kan lira fotboll och ser ibland lite gullig ut när hon ler och pratar svenska. Men mer än så är det liksom inte. Hon har ingen fantastisk utstrålning. Hon slänger sig alldeles för ofta, man kan skylla på samban som sitter i blodet men det är upp till varje spelare att själv ta ansvar för att stå på benen så länge det bara är möjligt – right?
Och det sydamerikanska tempramentet som bland annat resulterat i en armbåge i ansiktet på Linda Fagerström och en spark i Emma Wilhelmssons mage? Men herrejösses, om det ska gå så långt kanske det är dags att joina någon antiaggressionkurs? Världens bästa spelare genom tiderna ska inte göra så och det är därför som jag diskvalificerar Zidane från diskussionen kring världens bästa herrlirare genom tiderna.

Fotbollsmässigt har Marta materialet att kallas för bäst genom tiderna. Men jag behöver hela paketet för att skriva under alla papper och stämma in i hyllningskören.

Ska jag vara helt ärlig finns det en annan anledning också. I dagens samhälle ska man älska Marta. Det är politiskt korrekt. Även den som skiter i damfotboll hyllar Marta. Jag jobbar inte så. Det kan snarare få motsatt effekt för mig. Säger någon att jag ska älska Sagan om ringen så klarar jag givetvis inte av de filmerna, oberoende av hur bra de egentligen är. Marta har blivit ett sådant fall. Liksom Umeå IK. I början av 2000-talet snackades det om Umeå som ”hela Sveriges damlag” och jag surade ihop. Big time. Kanske låter allt jag säger en aning ologiskt. Vi försöker applicera det på något annat än damfotboll.

Har ni sett Nyckeln till frihet? De flesta tycks älska den filmen och om jag inte missminner mig har den både kammat hem en rad priser och blivit utsedd till världens bästa rulle. Alla älskar nyckeln till frihet. Är det för att filmen är bra eller för att man ska älska den?

Förstår ni vart jag vill komma eller ska vi kasta oss in i litteraturen också? Hur är det egentligen med Brott och Straff? Den där boken av Dostojevskij som så många hyllar. Seriöst. Hur många är det egentligen som tagit sig igenom den segtuggade tegelstenen och njutit av den? Inte jag, that´s for sure.

Men grattis Marta. Du förtjänar priset som bäst i världen. Det är inget snack om saken. Men för att du ska vinna mitt hjärta krävs det lite mer än trollkonster på planen.

Årets målvakt
Kristin Hammarström
Thora Helgadottir
Hedvig Lindahl
Sofia Lundgren

Min vinnare heter Sofia Lundgren. Helt enkelt för att jag anser henne vara den bästa målvakten av dessa fyra. Visst, Lindahl är landslagets förstanamn och Helgadottir har varit en stabil kugge hos guldtjejerna i LdB FC Malmö men nu är det väl årets bästa målvakt som ska hyllas?

Årets Back
Linda Forsberg
Faith Ikidi
Charlotte Rohlin
Annica Svensson

De avgörande målen i det viktiga kvalet mot Danmark ska självklart belönas med en boll i glas. Finns liksom inget att snacka om.

Årets Mittfältare

Nilla Fischer
Frida Nordin
Caroline Seger
Therese Sjögran

Tre duktiga landslagsmittfältare och en rutinerad rookie. Fischer, Seger eller Sjögran bör få priset. Min röst faller på Sjögran som varit snäppet bättre än Fischer i Malmö, men det kan lika gärna bli Seger som slagit igenom på andra sidan Atlanten.

Årets Forward

Linnea Liljegärd
Manon Melis
Lotta Schelin
Kirsten van de Ven

Att vår egen L8 gjort grymma matcher med Lyon i Champions League spelar liksom ingen roll. Melis har lirat i en helt egen division i damallsvenskan och gjort mål på allt och inget. Det bör resultera i en utmärkelse för holländskan.

Årets Genombrott

Antonia Göransson
Tilda Heimersson
Amanda Ilestedt
Sofia Jakobsson

Fyra fantastiska talanger, även om Jakobsson inte lyst lika klart i år som under fjolåret. I en profilfattigare damallsvenska har endast en talang stuckit ut och någe sånär lyckats ersätta de profiler som lämnat. Självklart ska Göransson få priset.

Damallsvenska Spelare

Nilla Fischer
Manon Melis
Charlotte Rohlin
Therese Sjögran

Årets back, årets mittfältare eller årets anfallare? Jag säger Sjögran, eftersom att jag anser att Sjögran varit årets bästa. Men det kan lika gärna bli någon av de andra – det är ju inte jag som delar ut priserna.

Årets Tränare

Tino Katsoulakis
Torbjörn Nilsson
Hans Prytz
Martin Sjögren

Vem som än får priset är det välförtjänt. Vi kan dock räkna bort Torbjörn Nilsson som är en fantastisk tränare men som misslyckades med att haka på LdB i toppen. Jag anser att Prytz gjort störst underverk under året men tror att Sjögren, i och med vinsten i damallsvenskan, får priset.

Diamantbollen

Det finns väl bara tre brudar som har en teoretisk chans att få detta pris? Therese Sjögran, LdB FC Malmö, Caroline Seger, Philadelphia Independence och Charlotte Rohlin, Linköping. Jag vill, även om mina trogna Linköpingsläsare lär lyncha mig, stryka Rohlin från diskussionerna pronto. Jag är otroligt glad över hennes mål mot Danmark och vill tacka henne för dem, verkligen – tack! Men det räcker inte för att bli belönad som årets bästa spelare alla kategorier. 2009 års svenska mästare Linköping hamnade hela 19 poäng efter Malmö i år, det vinner man inga priser för (om man inte heter Hanna Marklund och fullständigt äger i ett EM-slutspel). Förra årets vinnare Seger har imponerat i USA (sägs det) men gått tillbaka i landslaget och inte alls varit lika tongivande som under fjolåret – det gör att endast en brud finns kvar. Therese Sjögran. Kugge i guldlaget LdB Malmö och landslagets absolut viktigaste spelare. Självklart ska Terre ha diamantbollen.

Hela dagen har jag haft en, i och för sig irrelevant, tanke. Inte kunnat släppa den men ändå inte kommit på en lösning. Så jag bollar över till er. Vad tror ni – är känslan av att överleva, att klara kontraktet, större än känslan av att var bäst i hela djävla Sverige?
Ställ fantastiska, överlägsna LdB Malmö och Hammarby mot varandra. Inför den sista omgången visst Malmö att de bara behövde spela av matchen. Lira lite klapp-klapp och sedan höja bucklan som sedan länge varit deras. Bajen å andra sidan tittade rakt ned i avgrunden och visste att kanske skulle inte ens tre poäng räcka. Malmö visste att guldet var deras även om de skulle få torsk av Umeå med fem bollar. Hammarby visste att om Sunnanå vann mot Linköping skulle de trilla ut ur damallsvenskan även om de tvålade dit Kristianstad med fem bollar.

Vilka tror ni egentligen var gladast igår eftermiddag, strax innan klockan 16. Malmö som lekt med Umeå och klädde sig i guldkronor eller Bajen som mot alla odds hade överlevt? Jag vet inte men hade jag fått välja hade jag helst spenderat lördagen på Kanalplan.

Därmed inte sagt att jag fråntar LdB Malmö någon cred för det de gjort. Det är fantastiskt. De har äntligen äntligen gjort det alla förväntats sig av dem. Det är starkt att bära blytunga förväntningar på sina axlar men Malmö har inte verkat tyngda av det. För första gången någonsin har de tagit förväntningarna med en klackspark där de ställer tre försvarare för att sedan rulla in bollen vid bortre stolpen. De har kanske inte lekt sig igenom hela säsongen men de lär nog ha skrattat en hel del på vägen om man säger så. Bajen i sin tur har inte haft speciellt mycket att skratta åt. Förlust efter förlust i tio omgångar innan de sprattlade till men ändå inte visade några tydliga livstecken. Sen stod de där med en omgång kvar och plötsligt fanns det inte utrymme för fler misstag. Då sprattlade fisken till en sista gång och landade tillslut i vattnet där de, på något sätt, simmade om Sunnanå och säkrade kontraktet. Än idag undrar vi hur det gick till.

Det var väl typ det jag hade att säga. Att glädjen igår kan ha varit större på Kanalplan än vid Malmö IP. Helt säker kan jag inte vara. Självklart kan jag inte det. Allt jag vet är att LdB Malmö i år vann SM-guld och att Hammarby, på något märkligt sätt, lyckades hålla sig kvar. Båda lagen lär, hur eller hur, ha varit djävligt glada igår. Eller hur?

Visst kommer det att bli stressigt. Vi, landslaget, har nu tre år på oss att spela ihop ett slagkraftigt landslag som kan prestera på topp när det gäller som allra mest – något som vi, landslaget, inte varit så vidare värst bra på under de senaste mästerskapen. Det blir en tuff kamp mot klockan men i och med det uteblivna kvalspelet finns tiden och möjligheten att spela träningsmatcher mot de absolut bästa landslagen. Typ USA, Brasilien, Nordkorea och Kina. Tufft motstånd som ger spelare chansen att spela sig in, eller ut, ur den trupp som ska representera landet i EM 2013.

Stressigt blir det också för oss, landslaget, supportrarna och media som brinner för damfotbollen och nu vill låta detta mästerskap svepa som en löpeld över landet. För ska vi fylla arenorna, skapa den där magiska stämningen som jag tidigare berört, måste vi kämpa hårt och tiden är knapp. Men jag tror att vi tillsammans, vi – landslaget, supportrarna, familjerna och media – kan göra detta. Om vi går in för det och kämpar oss blodiga. Framgång i VM och OS kommer givetvis ge en knuff i rätt riktning, men den framgången kan vi inte ta förgiven så låt oss nu marknadsföra damfotbollen och EM på alla tänkbara sätt. Facebook, twitter, bloggar. Och icke heller bör vi förglömma den underksattade från-mun-till-mun-metoden (som alltså inte innefattar hångel, även om det är mysigt). Låt oss prata om den damfotboll vi brinner för, låt oss sprida ordet, låt oss tillsammans fylla arenorna och göra det möjligt för damfotbollen att blåsa in som en varm bris över landet. Det kommer att bli stressigt, men nu kör vi!

Visst kommer det att bli en kamp. Vi kommer att få kämpa som bara den för att diskutera ned de som varje dag spottar på den idrott vi älskar och som förkastar det mästerskap vi vill göra till en fest. Igår läste jag minst 100 kommentarer kring EM 2013 på olika diskussionsforum. 90 procent av den var skrivna av negativa filurer som ”inte bryr sig om damfotboll” – var för de då ska skriva och tala om det varenda djävla någon skriver en pygmé liten artikel om fotboll för damer är en logik omöjlig för mig att förstå. Och jag orkar knappt bli arg längre. Ändå svarar jag, självplågeri kanske? Man vet inte. Jag vet bara att det kommer att bli en kamp. Inte bara mot mansgrisarna utan också mot media, med media. Vi måste försöka hitta någon slags symbios med media och få dem att förstå hur bra och viktig sporten är. Vi måste hjälpa media, få dem att bevaka damfotbollen på ett vettigt sätt. Jag tror att det kan gå. Om vi jobbar tillsammans. Det kommer att bli en jobbig kamp, men nu kör vi!

Visst kommer det att bli ett äventyr. Ett sjuhelvetes djävla äventyr. Jag känner mig otroligt stolt och glad över det faktum att jag kommer få möjlighet att njuta av detta på nära håll. Sist ett mästerskap spelades i Sverige var jag för ung för att fatta att brudar kunde lira fotboll. Nu är jag äldre, klokare och mer insatt. Nu förstår jag att äventyret tar fart här och nu. Stressen, kampen, äventyret. Endast första kapitlet är skrivet i denna saga. Denna fantastiska saga. Resten av sagan kommer att författas på vägen. Med start idag. Tillsammans ska vi nu försöka skriva ihop några av damfotbollens allra vackraste och viktigaste kapitel. Spelarna och ledarna, supportrarna och familjerna, media och fansen. Vi sätter oss nu ned för att skriva historia. Jag skriver mitt kapitel. Inte bara ett damfotbollskapitel utan ett viktigt och värdefullt kapitel i boken om mitt liv. Detta, ett fotbollsmästerskap som spelas i Sverige, har varit ett av mina absolut största livsmål. På riktigt. Enda sedan jag, 13 år ung, upptäckte att det fanns ett damlandslag i fotboll har jag drömt om den dagen då de blågula tjejerna lirar ett mästerskap på hemmaplan. Nu får jag möjligheten att uppleva det. Låt oss göra detta till ett helt fantastiskt minne som vi alla, inte bara jag, kan bära med in i framtiden. Det kommer att bli ett stort äventyr, nu kör vi!

Det är nu det börjar – stressen, kampen, äventyret. Let´s to this thing!

”Framtidslöftet Antonia Göransson väljer nu att offentligt gå ut och kritisera förbundskapten Thomas Dennerbys laguttagningar som hon alltså anser är alldeles för åldersstigna”, säger speakerrösten och jag hinner tänka att det där var ju inte riktigt bra gjort av Göransson samtidigt som jag pillar in en snus under läppen. Sedan tar Göransson själv till orda.
”Jag är rädd för att Sverige ska hamna på efterkälken, det är jag verkligen. Jag vet inte vad det beror på att vi inte lyfter upp lika många unga som förr i tiden” säger Göransson och jag kliar mig lätt i håret och tänker att; jo, ja – när nu ungdomslagen gått så pass bra den senaste tiden borde väl några namn kunna ta det stora klivet? Sen tar Mr Dennerby över och försvarar sig i den kritik som Göransson ger honom. Han presenterar ett hållbart resonemang anser jag. Försvarar sina laguttagningar smidigt.

Jag tänker att nyheten gjorde sig bättre på nätet. Där får Göransson bland annat möjlighet att säga att: ”Thomas Dennerby är en bra förbundskapten, och jag litar på att han gör rätt val, men det vore bra om Sverige lyfte upp fler unga spelare som får vara med och se och lära av de äldre”. Och efter att jag läst det har jag svårt att förstå hur speakern kan säga att Göransson väljer att offentligt gå ut och kritisera Dennerby. För riktigt så var det ju inte. Men vad fan tänkte jag och gick och la mig. Idag läste jag ett uttalande från Dennerby där han offentligt kritiserar SVT. Lite väl drastiskt tänker jag. Sedan får jag höra den långa intervjun som SVT gjorde med Göransson. Då tycker jag nästan att Dennerby inte kritiserat SVT tillräckligt.

Hör man hela intervjun framgår det tydligt att Göransson minsann inte kritiserar Dennerby. Inte ett endaste dugg. Visst säger hon att det vore kul om fler unga skulle få chansen i A-landslaget, och visst säger hon att Tyskland är bättre på att lyfta fram talanger. Men jag hör liksom inte kritiken. I var och varannan mening förklarar hon att hon inte vill kritisera Dennerby.

"Jag säger inte att det är fel trupp som är uttagen, jag menar bara att det hade varit kul för oss som är yngre att få komma upp och känna på det".

"Jag tycker att Dennerby är en bra förbundskapten och jag litar på att han gör rätt val angående spelare så att. Nej, jag litar på honom och jag litar på att han tar upp mig när han tycker att jag är redo".

"Jag ser inget negativt med honom alls utan jag tycker att han är en jättebra förbundskapten".

Dessa tre citat (plockade ur intervjun som hittats via http://thoughtsaboutwomensfootball.blogspot.com/2010/09/har-antonia-gora...) tyder väl på att Göransson absolut inte kritiserar Dennerby? Eller har jag fel? Snarare precis tvärt om. Göransson verkar tycka mycket bra om Mr Dennerby. Varför rapporterar inte SVT om det istället? De hade alltså kunna välja precis motsatsen mot den vinkel de valde. De hade kunna göra ett inslag som började med orden:
”Nyblivna utlandsproffset och framtidslöftet Antonia Göransson väljer att öppet gå ut och försvara förbundskaptenen Thomas Dennerby”. Varför gjorde de inte det? Antagligen för att det inte säljer.

Jag förstår ändå SVT till viss del. Extraknäckte under sommaren på en webbtidningen och pritade ihop en del artiklar som jag inte var stolt över. Men nyheter är nyheter och en nyhet behöver ett nyhetsvärlde för att vara en nyhet. Mitt första journalistjobb var för en av kvällstidningarna. Där fick jag lära mig hur man skapar en nyhet av en icke-nyhet. Man rycker ut ett citat här och ett där – på samma sätt som SVT gjort. Så tekniskt sett har SVT inte gjort något fel. De har faktiskt bara tagit det Göransson sagt och gått ut i TV med det. Helt okej enligt konstens alla regler.

Men det SVT glömde tänka på är att gemene man som tittar på deras sändningar inte bryr sig ett dyft om damfotboll. Gemene man skrattar faktiskt åt damfotbollen (eller, jag har en fördom om att det är så). Och gemene man vet inte speciellt mycket om Göransson – mer än att hon gjort några mål i de yngre landslagen. Nu lär gemene man – de som skrattar åt damfotbollen och inte kan speciellt mycke om Göransson – tro att Göransson är en djävla gnällspik. De lär tro att hon bara gnäller för att hon själv inte är uttagen i landslaget. Jag hade trott det om jag varit mindre insatt.
SVT borde ha tänkt på det. De har ingen skyldighet att göra det men jag tänker ändå att de borde gjort det. Göransson är en ung och lovande brud som är rätt bra på att lira boll. Ett stort framtidslöfte som snart kommer att vara ordinarie i landslaget. Nu finns risken att hon fått en stämpel som kan bli svår att tvätta bort. En stämpel som gemene man inte lär bry sig om att gräva djupare i, en stämpel ”gnällspiken som kritiserar förbundskaptenen bara för att hon inte platsar i landslaget”. Engentligen är det ju precis tvärt om. Men det fick inte tittarna se – för att SVT valde att vända på steken och skapa en nyhet av en icke-nyhet.

Herregud vilken soppa. Nyheter är nyheter. Men glöm för all del inte att även icke-nyheter kan vara nyheter – det beror helt på hur man väljer att vinkla saker och ting.

Guldet bärgades mycket tack vare gediget anfallsspel av firma Mellis/Gill, hävdar vissa. Jag hummar instämmande men skulle samtidigt vilja lyfta fram en annan faktor. Den, enligt mig, största guldmakaren har på några år gått från att vara bänknötare i landslaget till att bli en av landets absolut bästa och mest stabila lirare. Therese Sjögran klippte av sig håret och skaffade en frisyr som fullkomligt skriker ut attityd. Men det var nog varken vaxet eller den nya färgen som gjorde henne till en världsspelare. Riktigt vad den fotbollsmässiga skillnaden är har jag svårt att sätta fingret på. Men personligen anser jag att Terre just nu är bättre än någonsin, bättre än när hon poserade med diamantbollen 2007. Kanske blir det Terre som lägger vantarna på bollen även i år. Man vet inte, jag vet inte, ni vet inte. Men jag hoppas.

LdB FC Malmö är alltså svenska mästare i fotboll. Jag är ingen Malmösupporter men tycker att laget förtjänar detta sjukt mycket. Vi snackar om ett lag som kommit tvåa (secondplace is the first loser) otaliga gånger. Vi snackar om ett lag som någon gång under mitten av 90-talet blev erbjudna sexsistiska, förnedrande matchställ (vem minns inte den smaklösa pr-kuppen) och som en följd av huvudföreningens agerande tvingades bryta sig loss och bilda ett nytt lag. Det är de tjejerna (och några som tillkommigt/försvunnit på vägen) som nu ska hyllas. Och det är därför jag just nu kan kallas för en aning blödig. För att nutiden blir annorlunda om man tar med sig historian. Hävdar jag.

Malmö, med allsvenskans absolut fulaste tröjor skiter i zebraränderna och visar oss mig att det gäller att prestera på planen. Tack för det.
Fischer står och pratar om att inte grina i tv, Terre svär värre än fan själv och Mellis pratar om den blöta festen som väntar. Även om jag egentligen inte hejar på Malmö måste ni medge att detta är ett rätt skönt, zebrarandigt gäng. Äntligen har de vunnit sitt guld. Grattis!

Har jag berättat för er om min farfar? Sju år ung lovade jag honom att jag skulle ta OS-guld 2012. Jag var rätt naiv på den tiden – lindrigt uttryckt. Jag stod i vardagsrummet som luktade farmors cigaretter. Farfar satt i gungstolen bredvid fönstret. Det var vinter och otroligt kallt – farmor och farfar bodde i Jokkmokk, precis vid polcirkeln, 50 mil norr om Umeå – och jag minns att på kvällen skulle vi grilla falukorv i den öppna spisen. Farmor satt i den röda soffan, än i dag vet jag inte om hon lyssnade på min och farfars konversation eller inte.

Jag hade bara lirat boll i något år. Gåsinge-Dillnäs hette klubben och vårt lag var inte speciellt bra. Jag var inte speciellt bra. Ändå stod jag där och lovade farfar ett OS-guld. Vi kom gemensamt fram till att 2012 skulle bli ett bra år för guldet. Då skulle jag ha åldern inne. Vi skakade hand på saken och farfar svor på att han skulle komma ihåg mitt löfte.

Sedan dess har jag fått höra samma fråga varje gång jag hälsat på honom uppe i de norrländska skogarna eller pratat med honom i telefon: ”Du tränar väl ordentligt? Kom ihåg att du har lovat mig ett OS-guld!" Samma fråga varje gång. Han har liksom ignorerat det faktum att det syns rätt tydligt på mig att jag inte tränar ordentligt. Han har inte brytt sig om att Dennerby inte kommer att ringa mig när han tar ut sin OS-trupp.

Min farfar, pappas pappa och mammas svärfar, var en speciell man. För ungefär tio år sedan gjorde han sig av med sin tv – han tyckte inte att han behövde någon. Det tyckte jag, i alla fall när han under slutminuterarna av dammatcher för att fråga mig hur det gick. Ledde Sverige? Vilka hade gjort mål? Skulle vi vinna? Såhär i efterhand inser jag att det hela faktiskt var otroligt charmigt, det förstod jag inte då när Sverige och Tyskland spelade final och allt jag ville var att springa tillbaka till tv:n och följa förlängningen. Jag minns att när jag åkte upp till Jokkmokk och farfar ville han diskutera Umeå IK. Han hade läst om dem i Norrländskan eller hört om dem på radio. Ibland hade han sparat någon artikel eller krönika som han tyckte att jag skulle läsa.

Det var min farfar det. Han var speciell. Jag skriver var för att han nyss gått bort. Nu vinkar jag upp mot himlen och säger:
”Tyvärr lär jag aldrig vinna det där OS-guldet. Men jag ska se till att ta mig till London i alla fall. Jag ska sitta där på pressläktaren 2012, hoppas det duger”.

Antonia Göransson drar till Tyskland och jag vill hävda att det är ett bottenbetyg för damallsvenskan. Göransson är en av de talanger som skulle få utrymme i damallsvenskan när de bästa svenskorna drog till andra ligor och de bästa spelarna inte längre ville lira i Sverige. Göransson är en av ytterst få talanger som klivit fram och tagit det ansvar och utrymme hon kunnat.

Resten har mest gapat och sagt att ”ja, men hallå! Spelar roll att serien tappar namnkunniga spelare, vi är minst lika bra – nu ska vi visa det” och sen inte visat det. Antonia som det stora undantaget. Vissa andra har väl tagit små kliv fram, det ska erkännas, men ingen har fyllt platsen efter Seger, Landström, Kosse, Marta, Bachmann, Ljungberg, Vickan eller Thunebro. Så är det. Det vore en överdrift att Göransson axlat Martas mantel, men hon är på god väg att plocka upp typ Segers. Och det är ett gott betyg.

Men drar hon alltså till Tyskland och damallsvenskan blir en profil fattigare. Lyckat. Sällan. Först försvinner stjärnorna, sedan nyckelspelarna och sedan profilerna. Nu även talangerna. Att säga att damallsvenskan är världens bästa liga vore ett hån mot den amerikanska och den tyska motsvarigheten. För damallsvenskan är inte längre bäst i världen. Och fortsätter utvecklingen såhär lär Norge och England också ta sig om snart. Är det dags att vinka tack och hejdå till fotboll i världsklass på svenska arenor?

Inte för att jag vill vara pessimistisk, men jo – ja kanske. Eller? Ska vi kanske satsa ännu hårdare för att rädda det som räddas kan? En proffsserie i Sverige? Det går jag igång på! Någonting måste göras. Och det måste göras nu. Inte sen utan nu. Annars kommer damallsvenskan att tappa ännu mer och det blir då inte lika kul för mig att söka mig till allsvenska fotbollsarenor. Så, hur gör vi för att piffa upp damallsvenskan så att vi sedan kan skrika ut ”vi har världens bästa liga” och skratta åt dem som hävdar något annat?

För övrigt önskar jag självklart Göransson all lycka till i Tyskland. Spelare hon sina kort väl kanske hon får tillfälle att uppleva ett VM i sitt nya hemland – som spelare.

Jag skulle slå mig ned i stollen mitt emot hans skrivbord och be om mjölk i kaffet. Jag skulle läsa titlarna på fotbollböckerna som står uppradade i hans bokhylla. Sen skulle jag pilla lite på den fina pennan bredvid blocket, kanske ta en vetebulle och lyssna. Till en början skulle jag bara lyssna, spänt och med nyfikna öron. Ta till mig de han säger och skapa tankegångar i hjärnan, kanske anteckna lite här och lite där, men inte så mycket att jag glömmer bort att lyssna. Kanske bör jag ta med mig diktafonen istället? Jag är ju så seg på att anteckna. Men, kanske blir Herr Lagrell då reserverad och tror att det rör sig om en intervju, det vill jag ju inte. Jag vill bara sitta ned och försöka förstå Herr ordförande. Inga intervjuer. Inget politiskt korrekt snack. Hederligt, ärligt och respektfullt. Ja tack. Inget annat. Inte massa ord omklädda i menlösa meningar. Inte tassa runt på tå. Ärligt. Jag vill förstå Lars-Åke Lagrell och jag vill väldigt gärna att han lyssnar.

Samtidigt måste jag förstå att svensk fotbolls högsta chef har mycket att stå i just nu. Han måste deala med två feta fotbollsfloppar och samtidigt styra upp framtiden. Annars riskerar Sverige att hamna bland blåbärsnationerna i fotbollssammanhag. Herrarnas nya kapten Hamrén måste komma in i matchen på riktigt inför kvalet. Dennerby måste styra upp sitt lag och se till att de når framgång i ett mästerskap. Det yttersta ansvaret ligger på Lagrell. Jag måste respektera det när jag knackar på hans dörr.

Zlatan måste vara nöjd också. Alla nya, unga 25-åringar som håller på att ta klivet upp till de stora lirarna måste medietränas. Han ha mycket att stå i Herr Lagrell. Och inget får störa under arbetes gång. Men jag vill störa, jag vill som sagt knacka på hans dörr och slå mig ned. Föra ett öppet samtal. Jag undrar vad Lagrell skulle tycka om han visste om det, att jag mer än gärna skulle stör.a Visst hoppas jag också på framgångar för de båda landslagen – även om det är allmänt känt att jag hejar mer på damerna än herrarna. Men trots det skulle jag mer än gärna knacka på Lagrells dör och be att få sitta ner.

Jag undrar vad han skulle svara på de frågor jag har att ställa. Jag undrar vad han skulle tänka om jag förklarade min syn på fotboll för honom. Hur skulle Herr Lagrell reagera om jag pratade om spelare som ed pengars makt förvandlas till divor utan klubbhjärta och supportrar som håller på att förstöra sporten. Skulle Lagrell förstå mig om jag, med en klump i halsen och tårar i ögonen, hävdade att den sport som så många älskar är på väg att dö?
Framför att undrar jag vad herr Lars-Åke Lagrell, svenskfotbolls högsta chef, skulle säga om jag pekade på damlandslaget och sa; Det där är kärlek, snälla låt ingen förstöra det. Nu när herrfotbollen blöder kan du väl hjälpa mig att skydda det jag älskar allra mest.
Jag undrar vad Lagrell skulle skriva i sin dagbok om jag gång på gång upprepade;
- Låt inga idioter förstöra damfotboll så som de förstört herrfotbollen.
Jag undrar vad herr Lagrell skulle säga om jag bad att få mjölk i kaffet. Jag undrar vad han skulle svara på de frågor jag har att ställa. Jag undrar vad han skulle tänka om jag förklarade min syn på fotboll för honom.

Efter det skulle jag fråga hur han tänker när han utreder mindre bollar för fotbollslirande brudar. Samtidigt som jag skulle be om en påtår. Jag vill veta, verkligen på riktigt veta, hur han tänker. Om bollarna förminskas, vad blir nästa steg (och hur mycket mer kan egentligen en 5:a väga i jämförelse med en 4:a? Inte många gram)? Ska vi förminska planerna sen – och hur många mindre klubbar kommer då att lägga ner sin damverksamhet? Och steget efter det och efter det?
Kan vi inte koncentrera oss på det som är viktigt istället? Skulle jag fråga och grabba tag i ytterligare en sådan där bulle med pärlsocker på. Typ hur vi gör damallsvenskan till världens bästa liga igen? Vi kan ju börja med att minska glappet mellan damallsvenskan och näst högsta serien. Det skulle utveckla alla våra lovande spelare och steget till världseliten skulle inte bli lika stort. Sedan, när vi ändå är inne på ämnet – vad ska hända med själva serien Daaamallsvenskan? Ska vi fortsätta med en rak serie eller införa slutspel? Jag röstar för en serie, en rak sådan med åtta lag. Låt lagen möta varandra tre gånger per säsong (de fyra bästa kan få hemmafördel i tredje mötet). Sen kan vi ta oss en titt på marknadsföringen. Varför inte börja med svenska fotbollsförbundets hemsida som inte direkt kryllar av reklam inför seriematcherna. Kan vi rusta upp den, förbättra den? Ungefär här skulle Herr Lagrell harkla sig och jag skulle komma på mig själv med att inte ha tuggat klart innan jag öppnade käften, troligen skulle jag halka ned på minus i hans ögon. Lite sent påkommet kanske.

Måste klubbarna själva ta ett större ansvar och vem ska i sådana fall betala för det? Skulle jag fråga. Kan vi inte ta pengar från de rika och ge till de fattiga? Kan vi inte bestämma att de klubbar som inte bryr sig om sina damlag lägger ner och släpper spelarna till klubbar som tar ansvar, vill utveckla sporten? Eller är det att gå för långt? Jo, det är nog det va. Jag ber om ursäkt Herr Lagrell, det var en dum tanke.
Hur gör vi med domarna då? Du vet, de där rättviseskiparna som ofta lägger ribban för lågt – som glömmer bort att fotboll faktiskt är en fysisk sport och att brudarna inte är gjorda av porslin? Många tankar, många tankar, skulle Lagrell säga eftertänksamt.

Jag skulle avsluta hela spektaklet med att krossa en osynlig gräns. Peka på damfotbollen och sedan herrfotbollen. Ställa dem jämte varandra. Syna dem noga i sömmarna, be Herr Lagrell att göra samma sak. På peka att jag älskar båda typerna av fotboll. Om än inte riktigt lika mycket. Trycka på det – jag älskar fotboll, oavsett vilket kön som ställer sig på plane. Liksom för att förtydliga att jag inte hatar herrfotboll. Sedan skulle jag be Lagrell titta ännu än gång på herrfotbollen och sedan damfotbollen. Efter det skulle jag öppna munnen och viska.
- Vilken ser mest sjuk ut för dig? Den typen som i och för sig inte lockar enorma publikmassor eller den typen som håller på att förruttna bakom allt hat, bakom astronomiska löner och publikskandaler?

Efter det vill han nog inte att jag stannar. Så jag slänger min väska över axeln och lämnar rummet. Lämnar Herr Lagrell och hoppas att han tagit till sig vad jag hade att säga. Eller i alla fall respekterar mina tankar.

Om jag sträcker fram handen och presenterar mig som ”Alva” vet du ingenting om mig. Ingenting förutom mitt namn. Mitt namn som inte är speciellt väsentligt eftersom att det valdes av mina föräldrar och därför har mycket lite med mig som person att göra. Om jag däremot skakar din högerhand och samtidigt säger ”Alva, fotbollsflatan” så vet du snudd på allt du behöver vet. Förutsatt att vi inte kommer att bli bästa polare och hänga varje dag – i sådana fall skulle jag även behöva nämna att jag har fotfobi, är dålig på att passa tider, är allergisk mot obäddade sängar och inte alls tycker om att prata i telefon – men annars är Fotbollsflatan allt du behöver veta.

Hur kan jag hävda något sådant? Ni måste försöka förstå att flata för mig är mer än en sexuell läggning. Mer en vem jag ligger med och blir kär i. Det är en del av min personlighet. Jag vet inte vad jag skulle vara utan HBT-världen, alla vänner och bekanta som säger sig tillhöra den minoritetsgruppen. Det finns så mycket jag skulle sakna om jag lämnade den gruppen. Samhörigheten och förståelsen är hög och skratten många. Att vara flata för mig handlar om vem jag är – inte vem jag hånglar med.

När jag presenterar mig själv som Fotbollsflatan vet du inte bara vilket kön jag blir kär i. Där har du mig, min personlighet, mina intressen, min passion. Jag är en brud som gillar andra brudar och fotboll som liras av brudar, typ. Så egentligen är just fotbollsflata allt du behöver veta om mig.
Vissa tycks bli otroligt provocerade över mitt val av aliasnamn. Några här lär säkert bli det också, men ursäkta språket – det är fan inte ditt problem.

Ändå väljer jag att skriva ut det här. På en damfotbollssida som inte har något att göra med Pride och flator. Eller. Som har mycket lite att göra med det. Jag är av den åsikten att alla människor bör se sitt ansar i förtrycket av minoriteter, av människor överhuvudtaget. Men det är en annan historia.
Nu frågar du dig hur jag kan skrika ut att jag är flata och sen säga att det inte är din ensak. Jo men visst är vi HBT:are lite märkliga alltid (här jag drar inte alla över en kam, jag driver med fördomar).
Och bara för att svara på den frågan redan nu kan jag säga att; nej, egentligen behöver jag inte skrika ut att jag är homosexuell. Det är totalt onödigt, ingen bryr sig om vem jag ligger och inte ligger med. Det har du rätt i. Jag bryr mig inte om vem du ligger med så varför ska jag skrika ut min sexuella läggning och dra in dig i mitt privatliv. Bra fråga. Men, tat lugnt – det är ju inte direkt så att jag ber dig sitta ned i korgstolen vid sängkanten. Dessutom basunerar jag ut min läggning rätt ofta av en orsak som är rätt viktig för mig. Jag gör det eftersom ”att vara flata” är en del av min identitet, en viktig del. Det är en del av den jag är och den jag vill vara. Att vara flata för mig är mer än bara en sexuell läggning. Det är en livstil.

Men jag kan hålla med om att jag inte behöver skylta med min läggning. Men när jag väljer att ändock göra det kan man ju sannerligen fråga sig varför.. Jag gör det för att öka förståelsen, bredda kunskapen och förändra världen. På sanning. För det finns homosexuella i världen som inte kan/vill/vågar vara öppna med en läggning som avviker från heteronormen. Det finns städer i världen och Sverige, som inte accepterar HBT-personer. Ställen där homo- och bisexuella och transpersoner förföljs, misshandlas, häcklas, dödas, stenas - you name it. Det finns sådana ställen. Tro mig. Och därför kommer jag imorgon att skutta fram i paraden tillsammans med dildos, brudar och män i högklackat. För att, oavsett hur bra jag blivit mottagen i lilla Gnesta och stora Stockholm, finns det ställen där människor som avviker från heteronormen dödas. Tänk på det nästa gång du snackar om extrema bögar och flator som måste skrika ut sin sexuella läggning. Fråga dig själv: vad är egentligen extremt? HBT-personer som festar och demonstrerar på Stockholms gator eller att det i 80 av världens länder än i dag (2010) är förbjudet att ha ihop det med en person av samma kön. När du har tänkt klart kan du ta pendeln upp till Stockholm och joina Prideparaden på imorgon. Eller så kan du ställa dig någonstans längst paradvägen och vinka, jubla och på så sätt förmedla ditt stöd.

Mitt starkaste Prideminne förresten – är förra årets parad. Paraden då tre fotbollsklubbar tågade med och demonstrerade för lika rättigheter. Jag var grymt sjukt stolt när jag gick där bredvid landslagets kapten och diskuterade EM samtidigt som jag fick vara med och skriva historia. För vi vet alla att idrottsvärlden inte alltid varit speciellt välkomnande mot människor som avviker från heteronormen. För mig var det en ära att få tåga runt i paraden som en äkta fotbollsflata. I år kommer jag inte joina idrottsvärlden i tåget. För av en om jag är Fotbollsflatan så är jag mer än så. Antingen knatar jag tillsammans med något politiskt parti, eller så går jag med tjejouren.se. Även om Fotbollsflatan är allt du behöver veta om mig finns det andra saker jag brinner för. Men det diskuterar jag med mina vänner över en kopp te och en vattenpipa på gräsmattan bakom hyreshuset i Gnesta. Oss flator emellan.

Tittar man tillbaka på fotbollshistorien ser man att damfotboll har en kort men händelserik historia bakom sig. Där ser man att feminismens andra våg tog med sig damfotbollen av bara farten under 60-talet och sprang sedan vidare för att bränna bh-ar och knapra p-piller. De som ville, kunde och orkade stannade upp på gräsmattan och började lira boll. Typ. Kanske. Jag vet inte, men så tolkar jag det. Damfotbollen hade aldrig varit där den är i dag och inte feminismen hade spridit sig över landet. Men det är endast min tolkning, jag kan vara helt ute och snurra.

I alla fall. Resonemanget ovan ska alltså bevisa att damfotboll och feminism går hand i hand. Om jag bevisat det eller inte kan du ju själv avgöra. Jag påstår att fantasi är en bra egenskap och att mitt resonemang kan hålla – det är dock inte vattentätt och jag skulle inte stå fast vid det under dödshot, men men. Nu tänkte jag försöka förklara hur feminism och jämställdhet håller varandra i handen, en uppgift som inte ser övermänsklig ut. Feministerna slåss (ta det inte så bokstavligt, de flesta slåss alltså INTE med knytnävar och handgranater – som världens mäktigaste män gör) för mäns och kvinnors lika värde. De flesta. Sen finns det en del som förespråkar matriarkat för att kompensera för det patriarkat vi styrts av allt för länge – jag är inte en av dem, jag tänker inte ta på mig deras åsikter. Deras åsikter förespråkas inte här, här konstaterar vi att feminister tror på alla människors lika värde, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning – you name it. Men framför allt konsentrerar de sig på kön. Varför vet jag inte, kanske på grund av det där patriarkatet, men jag är inte rätt man, förlåt… rätt kvinna att svara på det. Jag vet bara att feminister verkar för jämställdhet. Då var det förklarat, avklarat.

I strävan efter treenigheten flyttar vi oss raskt över till damfotboll – jämställdhet och ger oss på det, lite mer diffusa förhållandet. För riktigt hur jag ska lyckas förklara hur damfotboll och jämställdhet funkar tillsammans vet jag inte. Eller hur jag ska lyckas att inte förklara det. Eller lyckas förklara att de inte går hand i hand. Eller… När jag började skriva detta inlägg lät det som en bra idé, planen, skissen, kalkylen, funkade. Nu, tre koppar kaffe senare (jag har inte druckit tre koppar på en dag sen jag fick en överdos av koffein och låg på sängen och skakade samtidigt som jag höll på att spy. Det var fem veckor sedan, vi får se vart detta slutar) är jag inte lika säker längre. Vart är det jag vill komma egentligen?
Om feminism och damfotboll knatar tillsammans, hand i hand, samtidigt som feminist ingått äktenskap med jämställdhet så måste väl även damfotboll och jämställdhet tycka om varandra? Eller? Vem har sagt att polygami är enkelt – inte var det jag i alla fall.

Jag skulle vilja hävda att visst, damfotboll och jämställdhet är polare – ibland. Självklart ska vi sträva efter en jämställd idrott. Bidragen ska fördelas lika mellan könen, planerna ska utnyttjas av lika mycke brudar som herrar (förutsatt att en förening har lika många kvinnliga som manliga utövare), ingen ska gå före i planbokningssystemet bara för denne råkar ha snopp eller skägg. Ingen ska diskrimineras på grund av ett par b-kupor. Ni fattar vad jag menar och där ser vi att damfotboll och jämställdhet går hand i hand. Efter som att en del brudar som lirar boll blir diskriminerad för att de råkar vara just brudar som lirar boll. Att försöka ändra på det är att göra fotbollen mer jämställd. Men till vilket pris ska vi göra det?

Ska vi kräva lika löner för lika arbete? Vad är då samma arbete? Gör Lotta Schelin samma jobb i blågult som Kim Källström gör. Om du svarar ja, är det då rättvist att Källström tjänar x-antal fler miljoner än Schelin. Om du svarar nej, hur tänker du då? L8 spelar troligen VM med Sverige nästa år – just saying.
Men om lika lön för lika arbete ska appliceras på fotbollen. Vem ska då betala? Jag, du, vi, ni, supportrarna, fotbollsförbundet, herrlagen, regeringen?
Jag anser att damlagen själva ska bekosta rimliga löner till alla brudar som sliter på planen match ut och match in. Fel av mig. Jag drömmer om att brudarna själva en dag kommer att få brudfotbollen att gå runt av sig själv. Att damfotbollen kommer att bli självförsörjande.
Det är, som ni redan räknat ut, inget annat än en stor fet utopi. Den dagen kommer aldrig att komma. Inte om vi vill att landslagsspelarna ska tjäna mer än några tusenlappar här och några tusenlappar där. Inte så länge idrotten styrs av ett patriarkat där männen är och förbli normen damerna ska rätta sig efter. Så länge grabbar som lirar fotboll räknas som bättre/duktigare/grymmare/coolare/hetare än tjejer som även de vill kicka lite läderkula kommer patriarkatet leva kvar i fotbollsvärlden och så länge patriarkatet lever kvar kommer annonsörerna att vilja annonsera hos herrarna, tv-kanalerna betala miljonbelopp för herrar. Men samtidigt, vad har jag att vara bitter för? Efterfrågan styr så vitt jag vet marknaden och just nu är det herrfotboll folk efterfrågar. Men å första sidan igen – det är ju patriarkatet som styr efterfrågan och brudarna blir lidande av det.

En komplexfråga inte sant? Jag vet varken ut eller in. Men jag tycker nog att patriarkatet kan släppa lite på makten de har över damfotbollen. Släppa in brudarna i finrummet. För den sakens skull efterlyser jag således inte ett matriarkat (jag har ju redan förklarat att jag inte tror på det). Jag efterlyser bara lite jämställdhet i världens största sport (den som är så stor och underbar att dem räcker till alla) - så att treenigheten kan bli fulländad.
Egentligen efterlyser jag mycket mer, bland annat respekt, förståelse och solidaritet, men den som kapar efter mycket… som man brukar säga.

Vart var vi? Två timmarssömn, en lång arbetsdag, pridevecka och tre koppar kaffe – Ni får ursäkta. Det kan innebära flummiga och tvetydliga inlägg. Dö mig inte, få inte spel och tyck inte att jag är en feministisk bitterfitta. Se istället en brud som svävat bort i tanken och när tanken inte kunde lösa ekvationen var hon tvungen att klottra ned det hela på ett papper - typ.
Egentligen ville jag bara skriva att jag är feminist, tror på jämställdhet och gillar damfotboll. Det kunde ha blivit en statusuppdatering på facebook. Men inte fan kunde jag nöja mig med dig. Så typiskt mig.

Har jag berättat för er om Carre? Sveriges förra landslagsmålvakt som 2003 utsågs till årets idrottspersonlighet. Hon som, i EM-finalen 01 och VM-finalen 03, stod för prestationer utöver det vanliga. Nu – nästan 10 år efter finalen på RFK Stadium i USA – kan jag erkänna atten enskildperson höll kvar Sverige i finalen mot Tyskland. En enskild kvinna räddade Maren Mainerts skott, Prinz kungliga avslut och alla övriga tyska projektiler. Nästan. Men när Nina Künzes nick letade sig in i nätmaskorna 7.32 in iförlängningen blev Carre aldrigden hyllade hjältinnan hon förtjänade att bli. 2001 var det Cladia Müller. 2003 Nina Künze. Utan dem hade Carre varit hjälteförklarad i fotbollssverige. Sanna mina ord.

Men tro det eller ej, det är inte den historien jag vill berätta när jag pratar om Carre. Jag vill istället berätta om en frustrerad tonåring som motade bollar i division 5, en oerfaren 18-åring aom ännu inte lärt sig framgångsrik intervjuteknik och en relativt feg 23-åring. Men jag vill också berätta om en svensk landslagsmålvakt som förändrade stora delar av min syn på fotboll.

Jag har titulerat mig ”fotbollsmålvakt” sedan jag tog mina skolböcker och joinade andra klass. Ett tag var jag rätt hygglig mellan stolparna. Snackade med lagkompisar, motståndare och dess tränare, domare och fotbollsmorsor. Redan på den tiden tuggade jag fotboll likt andra tuggade torsdagens pannkakelunch. Det var tydligen en rätt bra egenskap och ganska snart blev jag permanent ägare av kaptensbindeln. Det var ett uppdrag jag tog ytterst seriöst på. Jag blev en ”talande” kapten. En kapten som, i alla fall försökte, styra laget från positionen längst bak i försvaret. Några år senare tog laget steget från lite till stor plan. Spelarbrist gjorde att klubbytet var ett faktum. Hur gick det för mig i den nya klubben? Förstamålvakt och lagkapten – chek.
Där någonstans förendrades jag från en påhejande och stabil kapten till en djävla gnällspik. Under min första match på stor plan fick jag vackert stanna kvar på gräset istället för att ta halvtidsvila. Där och då var första gången en fotbollsdomare valde att ge mig en rungande utskällning. Den första, men inte den sista. Hur många gula kort jag dragit på mig pga mitt eviga skrikande, gnällande och protesterande vet jag inte. Och så höll det på i några år. Jag styrde laget bra och talade alltid om vart på planen jag ville ha bollen, när det var läge att spela hem och när bollen var min. Men jag snackade också på tog för mycket med domare, motspelare, föräldrar och alla andra som inte höll med mig. Jag svor när jag kände för det. Var otrevlig. Framför allt domarna fick ta mycket skit. För ni vet hur det är – domarn har aldrig rätt. Jag/du vet alltid bäst.

Detta höll på med ända tills jag läste en intervju med Caroline Carre Jönsson – då förstamålvakt i landslaget och min stora förebild. Jag minns inte var och när men jag minns att Carres ord fick min hjärna att gå på högvarv.
”Om man protesterar mot domslut en hel match så lyssnar domaren inte när man verkligen har något attsäga”.
Boom! De orden slog ned som en bomb i mitt tonårssinne och min syn på fotboll, lagkaptener och lagsport förändrades brutalt.
6 år senare tittar jag och en kompisin semifinalen i svenska cupen mellan Djurgården och Umeå. I Umeås mål återfinns en viss Carre. Och självfallet delar jag med mig av ovan nämda historia till kompisen som snabbt svarar:
”Har du sagt det till Carre? Det är ju jättefint, du borde säga det till henne”.

Nej, svaret är nej – jaghar aldrig ens andats detta du just fått ta del av till huvudpersonen i berättelsen. För att tillfället aldrig tycks dyka upp. Jag vill snacka med Carre efter att hennes lag vunnit en match, men jag är sällan på plats när det händer. Jag hade kunnat prata med henne efter matchen i cupen, men valde att inte göra det på grund av Umeås förlust. Samma sak gäller givetvis den allsvenska matchen som spelades för lite mer än en vecka sedan. För att ni ska förstå varför jag inte vill prata med Carre efter en förlust måste jag berätta om de 18-åriga journalisten som ännu inte hade lärt sig framgångsrik intervjuteknik.
Damallsvenskan 2005 var länge en jämn historia. Malmö och Umeå gjorde upp om guldet. I näst sista omgången flyger Malmö upp till Stockholm för att möta Hammarby. På arenan finns jag i hög färd med att fixa mitt projektarbete – en tidning om damfotboll. Och självklart ska jag ha med en intervju med min idol Carre i tidningen. Matchen slutar 1-1, Malmö tappar guldet och stämningen bland Malmöspelarna är tämligen låg. Jag stegar fram till Carre och frågar snabbt.
”Ännu ett silver... Hur känns det just nu? När ska du få det där guldet?”
Svaret jag får hade jag kunnat förutse. Carre jublar inte av lycka över min fråga. Hon blir mörk i blicken och ber att få återkomma en annan dag då hon har lugnat ner sig. Jag var alltså 18 år när detta hände. Jag borde inte ha frågat Carre om silver precis efter att hon förlorat ett guld. Men jag gjorde det och blev avvisad av min förebild. Och därför är jag rätt feg i dag som 23-åring. Därför vågar jag inte stega fram till Carre, presentera mig och berätta min story. Tänk om hon avvisar mig igen?

Det var min berättelse om Carre. Förhoppningsvis springer vi på varandra på rätt plats och med rätt resultat i ryggen snart. Då ska jag tacka henne föratt hon förändrade min syn på fotboll.

Landström - given i landslaget?

Marklund - saknad i landslaget?

Snabbt inser jag att jag, i skuggan av allsvenskan, har försummat ett lag i denna blogg. Det lag jag gillar allra mest. Det lag som ligger mig absolut närmast om hjärtat. Det lag jag, tror mig, dela medgång och motgång med. Det lag som är det enda som får mig att gråta både av glädje men också av frustration och sorg. Jag pratar givetvis om landslaget.
Avsaknaden av ett stort mästerskap har fått mig att nästan glömma bort landslaget och när jag under ett samtal kopplat till fotboll fick frågan om jag skulle ner till Göteborg något uteblev svaret. När denna person upplyste mig om det stundande kvalet blev svaret nej, jag ska inte ner till Götet. Däremot siktar jag på att dra till Tyskland nästa år, svarade jag inte. För det skulle inte vara 100% sant. Jag må ha en tydlig plan. Men till nästa VM är jag inte där. Det är dock en helt annan historia som får berättas en annan gång.
Nåväl. Landslaget. Gamla kära landslaget. Gamla kära landslaget med backproblem och anfallsöverflöd. När jag skriver backproblem menar jag backproblem. Enligt mig är högerbackspositionen Sveriges största svaghet och även om mittbackarna håller på internationell nivå kommer de inte upp i den klass som Marklund, Törnqvist och Westberg skämt bort oss med. Vänsterbacken ser jag ingen anledning att klaga på men som sagt – på högerbackspositionen söker jag i blindo efter nått jag tappat men ändå aldrig haft.

Senast jag var nöjd och trygg med en svensk högerback var under EM 2001. Då fick Hanna Marklund ta klivet ut på kanten och i finalen var det hon och inte Birgit som kunde titulera sig Prinz. Vad har landslaget haft sedan dess? Sara Call som trasslade sönder knät två gånger om och Anna Paulsson som enligt mig spelar alldeles för säkert? Vad hade vi innan dess? Sara Call och ett trasigt knä. Det jag försöker säga är helt enkelt att jag inte vet när Sverige senast hade en stabil högerback som inte varit ännu bättre som mittback.
Backproblemet är ett problem vår förbundskapten måste lösa om det ska bli framgång i det mästerskap jag kommer att avnjuta från soffplats. Framför allt måste Dennerby hitta en högerback som håller i alla lägen, efter det kan han ta tag i, det inte riktigt lika akuta, mittlåset och bringa ordning i kaoset. Segerström/Rohlin verkar inte direkt komplettera varandra i alla lägen och Sara Larsson går ofta småskadad. Som sagt, dessa backa håller klass, men inte Marklundklass. Och eftersom att jag är uppvuxen under Marklunds storhetstid kommer ingen som inte överträffar henne att duga fullt ut. _ Även det är en helt annan historia som får berättas en annan gång._

Nu flyttar visnabbt över till anfallsproblemet. För även där ser jag ett problem. Ett lyxproblem måhända men likväl ett problem som måste lösas. Just nu har Sverige fem anfallare som håller god internationell klass. Fem namn som krigar om två platser. Just nu går Lotta Schelin skadad men då hon är – i sina bästa stunder – kan mäta sig med världens bästa anfallare ska vi självklart inte plocka bort henne från diskussionen trots att hon missar det stundande kvalet.
De andra, de som är hela och rena inför de där kvalmatcherna är: Jessica Landström, Kosovare Asslani, Linnea Liljegärd och Sara Lindén men även ett namn till bör läggas till listan. Josefine Jossan Öqvist. Ni kommer ihåg henne, jag kommer ihåg henne. Nu är Jossan tillbaka och om hon får vara skadefri bör hon vara med i kampen om VM-platserna. Just nu, ett år innan festen, finns det alltså sex namn som ska samsas och slåss och två platser. Det skulle inte förvåna mig om några namn tillkommer (troligen lär någon falla bort på grund av skador, men det vill jag inte spekulera i) innan festen kickas igång. Men just nu sex namn, sex lirare.
Vilka ska spela? Jag hoppas som sagt på en Schelin som är i form och presterar på den nivå vi tidigare sett henne göra. Då är hon given i startelvan. Kosse tycks imponera i USA och det glädjer mig, om rykten kring henne stämmer bör hon också vara given. Jessica Landström har ännu inte nätat på andra sidan Atlanten – men jag är övertygad om att det kommer när tränaren förstår hur kraftpaktetet ska användas på bästa sätt, för bästa möjliga resultat. Detta kraftpaktet behövs även hon i anfallet, således mer eller mindre given. Liljegärd och Lindén kan göra mål i allsvenskan, men hur funkar det mot ett tungt Tyskt försvar fullproppat med världsspelare? Eller mot ett USA som tränas av den bästa? Eller mot ett Brasilien som inte skyr några fula knep och lär dansa samba så ofta de kan? Göteborgsduon känns inte lika givna och får nöta bänk. Josefine Öqvist har inte spelat i landslaget på år och dar och en gång för några år sedan var hon den nya fixstjärnan. Hon hade snabbheten och målsinnet. Idag jobbar hon mer i skymundan från medias blickar och namnet Öqvist är inte längre skrämmande för någon. Det kan mycket väl bli det igen, men idag ser verkligheten annorlunda ut. Även Jossan får nöta bänk inledningsvis (för på mittfältet platsar hon inte).
Så, då har jag sållat agnarna från vetet och kvar finns tre namn.

Lotta Schelin, Kosovare Asslani och Jessica Landström. Tre namn som slåss om två platser. Eller?
Varför inte leka sifferleken och försöka med det som Dennerby provade redan inför VM 2007? Jag pratar om ett tremannaanfall. Varför skulle det lyckas nu när det misslyckades då? För att materialet ser helt annorlunda ut.
Tänk er Lotta Schelin på vänsterkanten – om jag inte missminner mig var det som vänstermittfältare L8 inledde sin landslagskarriär. Då åkte hon med till OS i Aten för att se och lära för framtiden. Hur slutade den sagan? Bruden med den trasiga ryggen gjorde succé – på vänsterkanten. Schelin som vänsterytter i en treeninghet. Jag gillar den tanken.
Tänk er Kosovare Asslani på högerkanten. Inte som högermittfältare utan som högerytter. Högermittfältatre testades under EM utan större framgång, don´t go there again. Men som högerytter, befriad från defensivt ansvar, med utrymme att smyga sig in i boxen, slå inlägg eller göra sin gubbe på kanten. Jag gillar den tanken.
Tänk er Jessica Landström som central anfallare. Rättvänt (om yttrarna gör sitt jobb så som jag förespår) och med ytan att avsluta snabbt. Med kraften att vända bort sin försvarare och spela bak bollen till ett framrusande mittfält eller till L8/Kosse som smugit sig in i banan. Jag gillar den tanken.
När jag har sållat kvar står alltså tre namn kvar. Tre namn som slåss och tre platser. Tre duktiga fotbollsspelare som, om de inte presterar, hotas av tre hungriga avbytare. Sa jag att jag gillar den tanken?

Kanske bör jag också dryfta några ord kring mittfältet. Men vad finns där att säga? Om Jossan och Kosse räknas som anfallare i detta sammanhang finns det bara tre spelare som, i dagsläget kan ta plats på ett internationellt mittfällt – Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer får ursäkta, men det som ska spela på mittfältet är Therese Sjögran, Caroline Seger och Lollo Fors. Vill vi se ett lite mer defensivt starkt mittfält kan Fischer och Dahlkvist få slåss om den platsen. Men det är inget jag förespråkar.
Det var det, det var mitt 4-4-3-landslags som ska lyckas i Tyskland. Frånsätt backlinjen – jag kan inte bringa klarhet i det problemet och känner mig i detta läge mycket glad över att jag inte heter Dennerby. Målvakten då, undra någon. Vem är målvakt i detta lag? Enligt mig finns det bara ett alternativ. Jag har precis börjat lita på Hedvig Lindahl och släppt drömmen om en Carrecomeback. Jag tänker inte byta alternativ nu.

För övrigt undrar någon reklam här på damfotboll.com om jag är på spaning efter den perfekta partnern, det är en helt annan historia som får berättas en annan gång. Jag skulle snarare vilja påstå att jag är på spaning efter den perfekta högerbacken. Jag är öppen för förslag so to speak.

Tio omgångar har spelats och jag börjar få lite småpanik över att det endast återstår sisådär 120 matcher tills hösten och vintern bråkar om vem som ska äga makten och framkallar kyla som i sin tur gör det omöjligt att bevittna bra fotboll. Sen kan man ju alltid dividera kring begreppet ”bra fotboll”. Det har vi ju, som bekant, gjort här tidigare.
Just nu skulle jag inte vilja påstå att jag bevittnar bra fotboll speciellt ofta. Möjligen om jag slår på datorn och streamar den amerikanska proffsligan nätterna mellan söndagar och måndagar. Där ser jag bra fotboll. Snabbt passningsspel, grymma löpningar och en herrans massa målchanser - och målvaktsrättningar till följd av chanserna. Där ser jag spelare som offrar sig, en hel del dåliga frisparkar men desto bättre hörnor. Där ser jag också en Bachmann som dominerar totalt och en Jessica Landström som ännu inte spräckt målnollan.
Det är alltså på nätterna mellan söndagar och måndagar jag ser allt det.

Inte på Kristineberg, Kanalplan eller Skytteholm.
Där ser jag något helt annat.
Där ser jag tre lag i total kris.
Där ser jag lag som håller på att spela sig själva ut ur fotbollens finrum.
Antagligen lär jag få lite gliringar nu när jag knatar runt på de ovan nämnda arenorna för att kolla in matcher och skriva referat. Men det är smällar man får ta. Och jag kan ju knappast ljuga för att slippa gliringarna? Faktum är att de tre Stockholmsklubbarna just nu bjuder på bedrövlig fotboll och resultaten blir därefter.

AIK förlitar sig på unga spelare. Lovande spelare? Javisst. duktig spelare? Självklart. Spelare som klarar av att bära ett allsvenskt lag på sina axlar? Nej, uppenbarligen inte. AIK må ha ett försvar som jag gillar starkt. Sembrant och Ölander är spelare som kvalitetsmässigt skulle plats i ett allsvensk topplag – men det räcker inte. AIK är inte ett lag som spelar någon bländande anfallsfotboll. Det kan vi alla skriva under på. Men vi kan också skriva under på att bländande anfallsfotboll inte är ett måste. Se bara på Linköping som förra året snodde guldet från Umeå. Visst hade de ett hyggligt anfallspar i Landström och Asslani – men det var försvaret som la grunden. Det var försvaret som var nyckel till guldet. Med det vill jag säga att AIK inte nödvändigtvis behöver göra en herrans massa mål, så länge försvaret håller tätt. Men det är också rätt stor skillnad på Landström och Markstedt so to speak. Förstår ni att Marstedt har skjutit 9 skott på mål hittills i serien. Nio stycken och med det är hon bäst i Gnaget. Det håller inte och allsvenskan 2011 börjar se ut som en avlägsen dröm för AIK.

Liksom för Hammarby.
Även de grönvita kan snart få vinka hej då till det allsvenska tåget och vackert tvingast söka sig till en annan perrong. Tillskillnad mot AIK så skjuter Bajen en hel del skott på mål. Utan att få vittra nät dock. Herregud, det var länge sedan jag såg ett lag vara så inkapabla att göra mål. De förlorar inte för att de har dåliga försvarare, Annica Svensson och hennes backlinje sköter sig oftast oklanderligt. De förlorar för att de inte kan göra mål, svårare än så är det inte.

Djurgården är den tredje Stockholmsklubben i kris. Och riktigt vad som gått fel hos dem har jag svårt att sätta fingret på. Antagligen för att jag bara sett dem tre gånger i år, och två utav gångerna har de faktiskt vunnit. Spelat bra, skapat chanser, gjort mål och vunnit. De har ett anfallspar som borde göra fler mål än de faktiskt gör och en backlinje som inte är lika stabil som de övriga Stockholmslagens. Om inte Emma Lundh och Sara Michael börjar näta mer regelbundet kan det vara Djurgården som spelar i ettan nästa år.

Två av dessa tre lag kommer att åka ur damallsvenskan, det är jag säker på. Vilket lag som klarar sig kvar är desto svårare att sia om. Det kan bli precis vilket lag som helst. Men jag tror ändå att det blir Hammarby och Djurgården som slåss om den sista allsvenska platsen. Men det kan lika gärna bli AIK som klarar sig kvar. Vinner de morgondagens match mot Djurgården vänder de på steken rätt rejält.
Helt klart är att morgondagens matcher är otroligt viktiga för de tre krislagen. Inte minst Hammarby måste vinna mot Kristianstad – det tror jag inte att de gör.
Och vinnaren i ödesderbyt mellan AIK och Djurgården kan pusta ut – om så bara för stunden.

Tre Stockholmslag står just nu parkerade i botten av den damallsvenska tabellen.
Tre klassiska fotbollsklubbar riskerar att åka ut ur fotbollens finrum.
Tre klassiska fotbollsklubbar som just nu inte lirar speciellt bra fotboll måste helt enkelt börja vinna.
Tyvärr tror jag inte att de kommer att göra det, tyvärr tror jag att endast ett av dessa tre lag lirar allsvenskfotboll även 2011.

Men hur var det nu VM-laget 2003 sjöng? ”Bollen är rund, allt kan hända – ett underläge det kan man vända…”

För en vecka sedan besökte jag Tyresövallen, eller Bollmoravallen – men på Tyresös hemsida läser jag det förstnämnda, för första gången någonsin. Till en början var jag frälst, och är det väl till viss del även fortfarande. Trevliga medarbetare mötte mig. PR-ansvarig roddade runt i det mesta och fixade allt jag bad om, fotbollsansvarig hälsade med ett fast handslag som sa något i stil med ”det spelar ingen roll vart du kommer ifrån, här är alla lika viktiga”.
Sen var de det där med publiken som det har snackats om. Ett ”stockholmslag” som drar över 1000 personer per match? Till en början var jag mäkta imponerad av publiken. Många flaggor, trumpeter och ramsor – det är liksom inget jag sprungit på i damfotbollsvärlden förut, supportrarna på långsidan mitt emot tände sina eldar och alla stod upp och applåderade.Gåshud är bara förnamnet och jag var näst intill förälskad när lagen stegade ut på plan.

Och när känslan är som starkast, som mest positiv, det är då man faller som hårdast. När Göteborgs spelare presenterades buade merparten av publiken. Efter varje spelare. Efter varje namn, burop. Men jag reagerade ytterst lite. Slog bort besvikelsen med tanken ”det är en engångsgrej”.
Några minuter senare rann det över. När ett gäng på 8-10 grabbar började sula in något (vad kan jag inte svara på: men en av grabbarna frågade kompisen om han hade några kronor på sig, slutsatsen får ni dra själva) på planen efter Koppabergs/Göteborgs spelare, under deras pepptalk, fick jag plötsligt omvänd gåshud. Jag blev så besviken att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Och grät jag en skvätt. Sanningsenligt och ocensurerat. Jag grät en tår och försökte sedan skaka av mig den besvikelse och ilska som sugit tag i mig. Men det gick inte. För under stora delar av matchen skandalerade stora delar av publiken ”Hata Göteborg” så fort laget med de svarta tröjorna hade bollen.

Jag vill inte ha detta inom damfotbollen. Jag vill verkligen inte. Jag vill ha en damfotboll där man stötar sitt egen lag och inte hatar motståndarna. Jag vill ha en damfotboll där man inte buar åt motståndarnas spelare. Och jag vill ha en damfotboll där man DEFINITIVT inte apar efter det mest negativa med herrfotbollen – myntkastning och idioti. Allt det där om jag såg under den där måndagen i Tyresö. Allt det där som jag aldrig velat se i damfotbollen. Allt det där som jag hävdat är det bästa med damfotbollen – att det INTE finns där. Jag har gång på gång sagt att jag tycker bättre om damfotboll än herrfotboll för att i damfotbollen finns inget av den där idiotin. I damfotbollen lägger man inte energi på att hata motståndarna. I damfotbollen skriker man inte på domaren när man inte får frispark med sig. Och man kastar definitivt inte in saker, föremål mot motståndarna. Har jag alltid hävdad, men under den där måndagskvällen i Tyresö rubbades hela min världsbild.

Det som stör mig absolut mest när det gäller dessa grabbar, pojkar som kastade in saker mot Göteborgsspelarna, är att de verkade rätt kända inom Tyresö. Vakterna tilltalade dem med namn. Min fråga är varför de inte slängde ut dem med huvudet först? Jag själv fick klamra mig fast i stolen för att inte gå fram och ge grabbarna en rungande utskällning. Varför stod vakterna där, skrattade åt pojkarna samtidigt som de – lugnt och inte allt för seriöst – bad grabbarna att lugna ner sig en aning?

Vad önskar jag mig nu? Att Tyresö FF tar ett snack med sina supportrar. Att de ber supportrarna fortsätta komma och stötta laget – inte hatar motståndarna. Jag vill också att de tar dessa pojkar i öronen och säger med bestämd röst ”händer detta en gång till så kommer ni aldrig in här igen! Uppfattat?!” Och jag vill att de menar det – på riktigt. En gång till så är de inte välkomna längre. Jag hoppas verkligen att Tyresö FF tar tag i detta problem. Annars vet jag inte om jag vill besöka Tyresövallen igen. Och jag är seriös. Arrangemanget kring matchen må ha varit fläckfritt. PR-ansvarig må ha roddat runt i det mesta och hon må ha gjort det bra. Fotbollschefen må ha hälsat med ett fast handslag och han må ha fått mig att känna mig välkommen. Men det räcker inte när supportrarna skriker ”hata Göteborg” en hel match och grabbar kastar in saker mot motståndarlaget. Så ser min verklighet ut. I min damfotbollsvärld stöttar man sitt eget lag och struntar i att hata motståndarna.

Om det inte redan är gjort, vilket jag givetvis hoppas och önskar att det är, måste Tyresö FF ta tag i detta problem innan problemet växer sig större. Right?

Toppen: (Dam)fotbollen i skåne
Kristianstad och LdB Malmö har sammalagt spelat ihop 23 (av 30 möjliga) poäng såhär långt i damallsvenskan. LdB figurerar högst upp i tabellen, strax nedanför – på tredjeplats – hittar vi Kristianstad. Och om man räknar in herrarnas fotboll ser man att fotbollen i Skåne mår hyggligt bra för tillfället.

Floppen: (Dam)fotbollen i Stockholm
AIK, Hammarby och Djurgården har sammanlagt spelat ihop 5 (av 45 möjliga) oiäng såhär långt i damallsvenskan. Sist i tabellen finns AIK, ett snäpp ovanför dem Hammarby och på 9:e plats hittar vi Djurgården. Och räknar man in herrarnas fotboll ser man att fotbollen i Stockholm mår hyggligt dåligt för tillfället.

Laget: LdB Malmö
Fyra vinster på fem matcher. 12-1 i målskillnad. 6-1 hemma mot Jitex, 4-0 när KIF Örebro gästade. Att Malmö, inledningsvis, totalt dominerat den allt jämnare allsvenskan är imponerande. Kanske kan ”den eviga tvåan” i år ta sitt första guld på mycket, mycket länge?

Liraren: Susanne Moberg, Kristianstad
Jag minns att jag, i slutet av förra säsongen, ville se att publikmagneten Piteå hängde kvar i damallsvenskan – på bekostnad av Kristianstad.
Jag minns också att jag sa något om tunn trupp, spelare som inte räcker till och en sista plats i allsvenskan 2010. Nu ligger laget på en tredjeplats i serien, mycket på grund av Moberg som leder skytteligan. Behöver jag säga mer?

Skrällen: Kristianstad – Umeå 3-1
Vi snackar alltså om laget som förra året förlorade de tio första matcherna i damallsvenskan VS laget som (resultatmässigt) höll jämna steg med världslaget Lyon bara dagar före denna match. Umeå må ha ett ungt lag med många oprövade kort. Men att Kristianstad, med en mittback mellan stolparna, slår 2000-talets giganter ÄR en skräll. Oavsett tabellplacering innan matchen gick av stapeln.

Matchen: Umeå IK – Lyon
Efter åska och inställda plan kom så Lyon äntligen till Umeå. De gjorde det utan Lotta Schelin – som var lysande bra i det första mötet – och en del hade börjat hoppas på ett undervärk i Umeå. Efter dryga kvarten rök Hanna Petterssons knä och matchen som skulle bli grym var egentligen ingen höjdare. Min tv hade seriösa ryck och hackade. Jag blev arg, över tvbilden, över de uteblivna målen och över Petterssons och Schelins skador. Det enda som gjorde mig glad under denna match var att Caroline Jönsson fick hålla nollan. Och jag grät visst en skvätt när SVT visade klipp från Hanna Ljungbergs karriär.

Målet: Malmö, 0-1 borta mot Hammarby
Tänk om Fischer inte hade satt den bollen? Om matchen hade slutat 0-0. Då hade Hammarby lämnat matchen så vinnare av en poäng mot en av seriens största favoriter medan Malmö hade förlorat två mot ett bottenlag. Tänk vad mycket ett litet mål kan göra i det stora hela...

Fan också... : Hanna Petterssons knäskada
Hon hade precis slagit igenom och nätat två gånger mot självaste Lyon. Hon skulle bara etablera sig och ta över tronen efter ikonen och namnen Ljungberg. Och så trasades knät sönder. Fan är nog ett bra ord att använda i detta läge.

Alvas miss: Alkoholglorifiering på hög nivå
Nöjd över krönika i senaste numret av Marta Fotbollsmagasin låter jag min mentor Jessica W Sandberg läsa igenom den. Snart får jag ett sms med följande innehåll:
”En ÖL på Momma?!” Och det är inte fören då jag inser mitt misstag. Det är vad hon menar när hon snackar om alkoholglorifiering, smygreklam kring alkoholens fördärv. Jag menar här inte att jag INTE får tycka om att ta en öl. Jag menar bara att det kanske inte var så djävla smart att skriva det i en damfotbollstidning med unga tjejer som en del av målgruppen.
Vad säger man? Jag är fortfarande ung och har tid att lära mig.

Är det något jag missat? Finns det fler kategorier som bör finnas med? Tyck till, gör din röst hörd.

Jag kan se det tydligt framför mig. Spelare blöta av regnet men också svettiga efter 93 minuter ren kamp. Ett skrapat knä, en lindad handled och ett tejpat ögonbryn, skitiga gula tröjor som ett bevis på kampen, kämpainsatsen.

På Gamla Ullevis perfekta, gröna men lätt leriga, gräsmatta skriker blågula tjejer ut in glädje. Dennerby och Persson kramar om varandra, skriker i ren lycka. Publiken har för länge sedan låtit hela arenan bli ett ända blågult hav. Konfetti blandas med stora, mäktiga flaggor. Fotograferna knäpper mer än 100 bilder i minuten – allt för att fånga, och föreviga ögonblicket i bilder. Journalisterna försöker fånga samma ögonblick, samma känsla, på papper. TV-folket gör sitt yttersta för att få kommentarer från hjältinnorna – se glädjetårarna, höra dem, få ut dem i tv och in i svenska folket vardagsrum.

Själv sitter jag där på läktaren, vinkar till packet* några rader nedanför mig. Bredvid mig sitter syster och hon lägger ena armen över mina axlar. Hon ler mot mig, tar fram sin ipod och räcker ena luren till mig. Den andra stoppar hon in i sitt vänstra öra. Vi vet båda att ljudnivån omöjliggör det hela. Vi kommer inte att höra ett ord av sången, men ändå tittar vi på varandra och sedan på displayen. Läser låttiteln, ”As If Tomorrow Will Never Come” och trycker på play. Vad syster tänker i det ögonblicket kan jag aldrig med säkerhet veta, men antagligen tänker hon precis som jag.

Nere på planen vill glädjetårarna inte sluta rinna, spelarna inte sluta kramas, publiken inte sluta jubla. Jag försöker suga i mig varje sekund av det som sker, varje hundradels sekund, varje tusendel. Försöker fånga känslan. Vill spara den, bevara den – för all framtid. Jag vill ta känslan, stämningen, ögonblicket, lyckoruset och slå in allt det i ett litet paket med blått papper och gult snöre runt. När jag sitter där och som bäst håller på att slå en fiktiv knut på det fiktiva snöret för att bevara den verkliga känslan kommer det absoluta klimaxet. Samtidigt som landslagsspelarna beundrar sina medaljer höjer Segerkaptenen pokalen, som talar om för hela världen att Sverige vunnit EM-guld på hemmaplan, i luften.

Den stunden kan mycket väl komma att bli höjdpunkten i mitt liv. Men än är den stunden mer än tre år och många hinder bort. Andra hungriga landslag är ett hinder, byråkratins gång ett annat. UEFA måste fört besluta att EM 2013 ska spelas i Sverige. Sedan – om/när – det är klart måste förbundet tänka om – efter det kan vi börja tampas mot hungriga utmanare. Förbundet måste tänka om! EM-finalen ska självklart spelas på Gamla Ullevi i Göteborg. Allt annat vore minst sagt märkligt.

Varför Stockholm, Solna, när damernas nationalarena ligger i Göteborg? Varför Stockholm där publiken sviker? Nej, Göteborg måste det bli. Göteborg och Gamla Ullevi. Det är där jag kommer sitta och lyssna till Katrina & The Nameless och slå in mitt paket samtidigt som spelarna gråter glädjetårar och publikens jubel slungas från arenan, via tv-kameror och in i folkets vardagsrum.
Allt det där kommer att hända på Gamla Ullevi i Göteborg. Inte i Stockholm, hur ny och fräsch arenan än må vara. Inte i Stockholm – det vore bara larvigt. Det kommer nog även förbundet att inse, tids nog.

*Packet - ett gäng utvalda människor som tillsammans med mig, under årens lopp, hjälpt till och närt denna dröm.

Foto: Alva Nilsson

Vickan

Så, då var det sagt. Jag är Djurgårdare, och det är något som jag aldrig har försökt dölja men inte heller skrikit ut. Efter som jag inte anser det vara speciellt relevant. Du behöver inte hålla med mig, men låt mig ändå säga att jag i första hand hejar på bra fotboll. Eller, laget i mitt hjärta är Sveriges damlandslag i fotboll. I andra hand hejar jag på bra fotboll. Och i tredje hand, ja i tredje hand är det Djurgården som gäller.
Jag definierar mig dock inte som Djurgårdare. Verkligen inte! Jag definierar mig som damfotbollsälskare och mitt favoritlag är landslaget. Och jag måste väl ändå ha rätten att definiera mig själv? Eller?

Varför är jag Djurgårdare? När jag var sisådär 8-9 år skrev min dåvarande idrottslärare på för Djurgårdens herrfotbollslag. Och lättpåverkad unge som jag var blev jag då Djurgårdare. Och då pappa är ett fan av Luleå Hockey och mamma SSK blev det snabbt en kul grej att gå emot dem och bära djurgårdskläder. Det har suttit kvar sedan dess.

Att jag hejar på Djurgården, om än i tredje hand, gör det mig till en sämre sportjournalist? Jag skulle inte vilja påstå det. Gör det mig partisk? Inte det heller, hävdar jag. Slutligen, att jag är djurgårdare – gör det att jag inte kan sköta mitt jobb som journalist på ett objektivt och bra sätt?
Näheä du. Säger jag och menar det.

Jag anser mig vara en bra journalist. Inte fulländad eller slutlärd, men bra. Duktig. Jag kan det jag gör. Jag kan damfotboll och jag anser mig ha ett bra hum kring det svenska språket. Jag tycker om att uttrycka mig i skrift och jag älskar och brinner för damfotboll. Mitt mål, min vision är att damfotboll som idrott och fenomen ska spridas över landet. Att mediebevakningen ska breddas och spetsas till. Och mitt mål är att jag, som sportjournalist och damfotbollsfantast finns med på den resan, hjälper till – drar mitt strå till stacken.

Och jag tänker verkligen jobba för det. För att jag älskar damfotboll och för att jag drömmer drömmar om den dag då damfotbollen diskuteras av allt och alla, över en kopp kaffe på fikarasten. Jag tänker följa med på den resan, jag tänker inte låta den drömmen stanna vid en dröm.
Jag personligen tycker inte att det spelar någon roll att jag, i tredje hand, är Djurgårdare. Vad säger du?

Jag skulle kunna haspla ur mig svordomar på löpande band. Men jag gör inte det. Av två anledningar. Min gamla högstadielärare i svenska lärde mig ett och annat, det viktigaste? Att man inte vinner några diskussioner genom svordomar och skrik. Det är bättre att prata sansat och vara saklig. Den andra anledningen till att jag just nu inte låter svordomar forsa ut ur min mun är att mamma skulle bli så upprör då – hon gillar nämligen inte när jag svär.

Om det inte vore för de två ovan nämnda tingen, läraren och mamma, skulle jag svära otroligt mycket just nu. För att jag är både besviken och ledsen, trött och upprörd. Som vanligt spenderar jag kvällen med att uppdatera mig kring diverse sporter och resultat. Expressen, Aftonbladet, DN och Fotbollskanalen är de sidor jag tittar in näst efter damfotboll.com. Och om man räknar bort damfotboll.com finns det, så när som på en artikel, ingenting att läsa om damfotboll. På sportdelens huvudsidor. Vill – eller ni – jag läsa om damfotboll tvingas jag klicka runt och leta som en tok, ingenting går enkelt och smidigt. Varför? Det känns för mig som att ingen tycks bry sig om att göra nyheter kring damfotboll synliga för den tilltänkta läsaren.

På sportens startsidor finns herrfotboll i massor, en del hockey (som jag av princip väljer att bläddra förbi), en del golf – ständigt den där Tigern, lite skidor (Pitchler har tydligen fått lämna herrarnas skidskyttelandslag – que?) och en del spel (poker, oddset – well you know). Förutom Sportbladet som har en krönika skriven av Elin Ekblom Bak finns det således ingen damfotboll lätttillgänglig på dessa fyra sidor – Sport-Expressen, Sportbladet, DN och Fotbollskanalen. Att Elin Ekblom Bak, mittfältare i de allsvenska nykomlingarna Tyresö FF, kommer att skriva återkommande krönikor om damallsvenskan glädjer mig.

Men det räcker liksom inte. Klickar jag mig – med X antal klick – in på Aftonbladets sida om damfotboll blir jag lite gladare, det är en bra sida må jag säga, uppdateras väl lite för sällan men annars ska jag inte klaga, men glädjen rinner av mig igen när jag letar efter expressens sida om damfotboll. Och DN:s. De tycks nämligen inte ha någon sådan sida – inte vad jag kan hitta i alla fall, om NI hittar dem, upplys mig gärna om adressen – och jag blir flyförbannad. På riktigt.

Fotbollskanalen å andra sidan har en speciell sida för damfotboll. Men enligt min mening en totalt värdelös sådan. Plocka bort den eller fixa till den, helst det sistnämnda alternativet. Men för guds skull, gör något! Det ser minst sagt bedrövligt ut nu. På sidan finns den damallsvenska tabellen. Alla lagen står på noll poäng och lag så som Piteå och Stattena lirar tydligen i landets högsta serie. Ni som är någorlunda insatta fattar snabbt att den serie som finns på fotbollskanalens damsida är från 2009. Vakna Fotbollskanalen, ni ligger liksom ett år efter.

TV4:s fotbollskanalen marknadsför sin sida under rubriken ”Damfotboll – senaste nytt om damallsvenskan”. Och med den rubriken kan jag ju inte påstå att de ljuger. De har faktiskt de senaste nyheterna från damallsvenskan, direktlänkade från damfotboll.com, men snälla någon. Fixa till sidan snarast! Herregud – tv4 vill framstå som damfotbollskanalen no 1. Och jag uppskattar att tv4 sänder damallsvenska matcher, jag gillar deras kommentatorer – allt från Kåmark till Swedberg – jag gillar dem, jag gillar tv4:s satsning på damfotboll i huvudsak (att de stundtals börjar sina sändningar fem minuter innan matchstart mig stundtals upprörd, men knappast intressant i detta läge, så en parentes får duga för tillfället), men om Tv4 vill fortsätta vara damfotbollens kanal måste det hända saker på fotbollskanalen – genast!

Expressen marknadsför sin fotbollssajt som ”Enda fotbollssajten du behöver” och jag inser snabbt att de troligen tror på vad de själva skriver. Men de har, som ni säkert förstår, aldrig frågat mig vad jag behöver. Hade de gjort det hade damfotboll funnits på den sidan.

Är det någon mer än jag som faktiskt har svårt att förstå varför dessa medier helt, eller delvis, tycks strunta i damfotboll? Är det någon mer än jag som blir upprörd.

Jag hade tänkt titta på en film ikväll, koppla av med en kopp te i sällskap med några sambos från internatet. Men jag blev fångad i en irritation som växte sig starkare och starkare och tillslut kunde jag inte koppla av – hur mycket jag än försökte. Får sådan är jag. Jag stryker ingen medhårs. Jag kommer inte att sluta kräva saker fören målet är uppnått. Mitt mål är att damfotboll ska få det utrymme i media som de både förtjänar och så väl behöver.

Sluta blunda för problemen. Upp på barriärerna! Upp till kamp!

Näst intill varje helg söker jag mig till diverse fotbollsarenor runt om i Stockholm. Ibland rör jag mig utanför huvudstadens gränser, ibland men inte ofta. Jag gör det för att jag valt att göra det, för att jag mår bra av det.

Jag mår bra av damfotboll oavsett hur många som joinar mig på läktaren. Egentligen har jag inget problem med att stå på Kanalplan i min ensamhet. Kalla träläktare, blöta av regnet och efter som att jag ständigt glömmer det där sitt underlaget får jag stå upp, själv. I min ensamhet. Jag har inget problem med det. Men visst vore det avsevärt mycket roligare om de kalla, blöta träraderna bredvid mig var fyllda med folk. Jag menar, inte bara en och annan inbiten och luttrad supporter, utan ett halv av entusiastiska människor. Men ofta får jag stå där själv – okej, inte helt själv, men nära inpå – och huttra.

Och jag kan inte låta bli att undra; varför har de damallsvenska lagen så förbannat svårt att locka till sig publik?
För jag tänker dela ut en riktigt känga nu. En känga till de allsvenska klubbarna, till svenska fotbollsförbundet, till mig själv och andra supportrar runt om i landet. För seriöst, är inte vi – vi, jag, du och de andra – alldeles för dåliga på att marknadsföra den damfotboll vi påstår oss brinna för? Många klubbar är för dåliga på att locka publik till sina matcher. De påstås att de kämpar så hårt de kan, och det är säkert sant – till viss del. För man kan alltid kämpa hårdare om man verkligen vill nå sina mål.

Nu har fenomenet sociala medier blivit en del av den värld vi lever i, men fortfarande är det en del allsvenska klubbar som inte ens bemödat sig att marknadsföra sig via Facebook eller twitter. Hallå, vi lever på 2000-talet. Idag är media makt och sociala medier en gratismöjlighet att marknadsföra sig på bred front. Det är gratis att starta en Facebooksida eller ett Twitterkonto. Varför lyckas inte vissa allsvenska klubbar med en sådan sak, jag kan lova att var och varannan 12-åring vet hur man gör – men tydligen inte klubbar så som Tyresö, AIK och Sunnanå? Den ekvationen går faktiskt inte ihop i mitt huvud. Är det bara jag i egenskap av 80-talist som tycker att det är en aning patetiskt?

Sedan finns det människor runt om i landet som tycks äga en grym förmåga att förvanda något till en världsnyhet utan speciellt många kronor i marknadsföringsbudget – så att pengarna inte finns inom damfotbollen är ett argument jag vägrar köpa. Titta bara på Stockholm Pride och deras How Heterokampanj. Den kampanjen är praktexemplet på att man kan lyckas utan att spendera stora pengar. Över en natt var How Hetero och Stockholm Pride en världsnyhet som det snackades om i såväl USA som Sverige och Brasilien. Varför? Hur kunde de få ett så brett genomslag utan någon monsterbudget? Svaret är enkelt och inte alls överraskande, de använde sig av sociala medier! På ett genialiskt sätt och utan att spendera speciellt många kronor.

En av hjärnorna bakom detta projekt heter Jessica W Sandberg. På torsdag drar hon till Guldäggetgalan och förhoppningsvis plockar hon och How Hetero där hem Sveriges största reklampris. Det komiska i denna story är att jag, som fått äran att arbeta under Jessica W Sandberg när hon var presschef för Stockholm Pride, råkar veta att Sandberg är inbiten Hammarbyare.
Och jag kan liksom inte låta bli att undra varför Hammarby inte slår henne en signal och föreslår ett idémöte. Varför utnyttjar de allsvenska klubbarna inte de resurser som finns ute i landet?

Jag minns att jag själv erbjöd mig att skriva för en damallsvenskklubb för några år sedan, gratis. Jag skrev både en och två mail till dem men fick aldrig något svar. Jag upprepar; Varför utnyttjar de allsvenska klubbarna inte de resurser som finns ute i landet?

Jag går runt på Stockholms gator och ser inga affischer om kommande matcher. Jag ser inget engagemang. Är det bara jag som tycker att det direkt larvigt och uruselt? Sitter klubbarna och väntar på att någon annan ska göra jobbet åt dem? Och spelarna? Vad gör spelarna för att belysa- och locka publik till matcherna? Mer än snackar med media de få gånger som media bemödar sig att lyssna?

Och vi supportrar? Vad gör vi?
När ska vi inse att ingen – INGEN – kommer att göra jobbet åt oss? När ska vi inse att förbundet inte har tid/lust/ork/råd att marknadsföra damallsvenskan på ett värdigt sätt?
När ska vi sluta förvänta oss att någon annan fixar jobbet åt oss? När ska vi våga se att vi, genom vår passivitet, är en del av problemet och när ska börja fnula på en lösning?

1. Göteborg – har det starkaste laget. Frågan är vad som händer om Liljegärd eller Dalhkvist åker på skador. Och klarar de pressen?

2. Linköping – Har fortfarande damallsvenskans bästa försvar. Får man igång Sällström och om Öqvist får vara skadefri kan de försvara sitt guld. Frågan är dock vem som ska bli spindeln i nätet offensivt.

3. Malmö – Har en bra trupp med en guldsugen Sjögran och från behålla viktiga Ščasná men historian säger att Malmö inte vinner guld. Jag säger att Malmö inte vinner guld.

4. Umeå – Har tappat många spelare men de unga lär knappast göra bort sig. Viktigt att Jakobsson och Chikwelu presterar och om Umeå får till ett fungerande mittfält kan de mycket väl slå sig in bland de tre första.

5. Örebro – Har imprincip samma trupp som ifjol. Ett år bättre? Vi vet ju alla vad Rickard Holmlund kan göra med ett lovande gäng? Minns Umeås storhetstid i början av 00-talet.

6. Tyresö – Har ett väldigt intressant lag med många bra fotbollsspelare med Karin Lissel och Johanna Frisk i backlinjen. Frågan är om laget är tillräckligt samspelt för att placera sig bland de 8 bästa?

7. Sunnanå – Har tappat otroligt viktiga Hanna Marklund. Sunnanås framgång 2010 vilar till stor del på brasilianska axlar. Målvakten Barbara och anfallaren Luana Gomes måste lyckas.

8. Djurgården – Har otroligt många nya spelare. Unga spelare. Klarar de pressen? Vad händer om Dif förlorar många matcher i början? Gamnackar? Vem ska leda laget?

9. Hammarby – Har tappat både kaptenen Lissel och veteranden Bengtsson. Framåt måste Nazanin Vaseghpanah fortsätta prestera om Hammarby ska undvika den jobbiga bottenstriden.

10. Jitex – Har förstärkt bra med Frida Höglund, annars ser truppen inte ut att vara den starkaste. Rutin och inställning kan avgöra deras öde. Jag tror att de forna mästarinnorna grejar detta.

11. AIK – Storsatsningen kom av sig och nu har AIK samma problem som Djurgården. Vem ska leda laget? Vem ska göra målen?

12. Kristianstad – Egentligen talar ingenting för att laget, som med lite tur och skicklighet klarade sig kvar förra säsongen, kommer att hänga kvar i allsvenskan – mer än erfarenheter de fått efter tidigare år i allsvenskan och tidigare bottenstrider. Frågan är om det räcker?

Det är mitt tips. Vad tror ni?

En av profilerna som kommer att saknas i damallsvenskan -10

Landstöm

Ni vet alla hur läget ser ut inför årets upplaga av damallsvenskan. Det blir en profilfattigare serie, det kan nog alla skriva under på. Däremot har jag inte sagt att det missgynnar serien i längden. När gamla profiler försvinner finns det utrymme för nya att kliva fram. Och jag tror att de kommer att göra det. Det räcker med att titta på Umeås anfallare Sofia Jakobsson för att konstatera att hon inte hade haft en plats i startelvan om alla stjärnor varit kvar i klubben. Nu får den lovande talangen möjlighet att utvecklas i lugn och ro. Visst vilar det ett stort ansvar på hennes unga axlar, men det finns utrymme för henne att misslyckas också. Hon kan göra en eller annan plattmatch och ändå få chansen igen.

Om det är bra eller dåligt råder det säkerligen delade meningar kring, men personligen gillar jag att de unga lirarna får chansen att misslyckas för då får de också möjligheten att lyckas – enkel matematik och förhoppningsvis slutar ekvationen på plus.

Om två veckor är det dags. Om två veckor sparkar damallsvenskan igång. Om två veckor får vi veta hur den nya, profilfattigare serien ser ut och hur lagen står sig. Men redan idag fick vi oss ett litet smakprov. Vi som hade möjlighet att titta in matchen på Tv4 sport eller begav oss till Norrköping för att se supercupfinalen live. Vad var det då vi såg? Vi såg Linköping vinna över Umeå med 2-0 och konstaterar att Linköping tycks ha kopplat ett rejält grepp om Umeå, vi vet att Linköping nu slagit Umeå 6 gånger av 8 under de två senaste åren. Allt det vet vi, men vad såg vi mer under dagens match? Vi såg nya spelare ta plats i startelvorna. Stöttespelare så som Bachmann, Rasmussen, Edlund, Elaine och Mami Yamaguchi var borta och lämnade plats åt nya, relativt okända namn i Umeå. Landström, Seger och Asslani ersattes av nya namn i Linköping. Det är fakta som knappast kan ifrågasättas.

Vad såg då jag under matchen? Jag såg ett rätt tafatt Umeå glida in i ett spel de inte bör spela. Umeå ska inte spela bollarna längst kanterna (enligt mig, de har inte spelare för det), de ska låta bollen färdas genom mittplan - med snabba, korta pass som tillslut hittar fram till hungriga anfallare. Det är så Umeå bör spela. Inlägg och långbollar funkar inte med Jakobsson på topp. Sofia är en fantastisk lirare med stor potential, men ibland tycks hon inte riktigt ha koll på sin långa kropp och då känns inlägg och långbollar rätt bortkastat. Och när många avvaktar en sekund för länge innan de söker bollen uteblir de heta chanserna. Och även om Rita Chikwelu stundtals briljerade med snabba, enkla vändningar blev både hon och resten av laget ofta för stillastående.

Sanningen att säga såg det inte mycket bättre ut i Linköping. Även om Linköping vann matchen var de faktiskt inte mycket bättre än Umeå. Deras spel funkade bättre med snabba lirare och bollar längs kanten som resulterade i inspel framför mål. Men där tog det stopp, anfallarna verkade ofta förvånade över att bollarna hamnade där de gjorde och saknade farten. Att Linköping, till skillnad mot Umeå, lyckades sätta 2 bollar berodde nog mest på att det ibland funkade i slutmomentet – ibland, men ändå allt för sällan.

Annars var Linköpingshälarna ofta nedkörda i konstgräsmattan och den där offerviljan lyste med sin frånvaro. Kanske var spelarna slitna efter en lång och trälig försäsong, det kan jag inte svara på – men ska de inte gå in i varje situation? Ska de inte söka bollen, offra sig? Varken Linköping eller Umeå gjorde det. Och det är illa. Jag såg matchen tillsammans med en vän som lirar fotboll i divsion tre. Hon konstaterade krasst att det är illa att det är sådant man ska se upp till som damspelare - de damallsvenska lagen. Hon skakade på huvudet åt att offerviljan tycktes saknas, löpningarna missbedömdes och passningarna slängdes iväg på chans.

Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Men jag hoppas att det uteblivna finliret beror på den långa försäsongen och jag försöker intala mig själv att det kommer att se bättre ut om några veckor. Gör det inte det konstaterar jag att varken Linköping eller Umeå kommer att vinna allsvenskan 2010, för det spel som de båda utmanarna visade upp idag duger inte på långa vägar. Vågar jag påstå.

Så här är det. Jag är feminist. Ända ut i fingerspetsarna. Jag är alltså väldigt uppmärksam på könsnormen – även om jag säkerligen ibland stirrar mig blind och ser saker på fel sätt när jag tittat allt för länge på ett problem. Som om inte det vore nog är jag dessutom homosexuell eller flata, som jag själv väljer att kalla mig. Och det betyder i sin tur att jag inte bara undersöker och tittar efter könsnormen utan även intresserar mig för heteronormen. Det blir en himla massa normer. Och ja, dessa normer kan var oerhört tröttsamma och ibland vill jag bara slänga normglasögonen åt helvete och aldrig plocka upp dem igen. Men det kan jag inte. Någon måste behålla glasögonen på och om inte jag gör det, om jag inte granskar problemen, har jag heller inte rätten att sedan klaga högljutt – enligt mitt sätt att se på det. Jag kan inte bara sitta och rulla tummarna, äta chips och titta på tv för att sedan skrika högt när något missgynnar mig. Så jag väljer att granska normerna så gott jag förmår. På mitt sätt.

Som sagt, jag är obotlig feminist. Vad än andra tycker om feminismen, vad än de säger kommer jag aldrig överge min feministiska tro. Och därav kan det hända att jag ibland gör en höna av en fjäder. I detta inlägg tycker jag inte att jag gör det. Snarare tvärt om, jag gör en fjäder av en höna. För problemet med könsdiskriminering är ett stort problem i det samhälle vi lever i idag.
Det går liksom inte att blunda för det faktum att vi lever i ett patriarkat, där kvinnan är underordnad mannen, där kvinnan har sämre möjligheter och lön jämfört med mannen.

Jag snackar verkligheten här. Jag snackar om här och nu. Verkligheten ser ut så. Verkligheten talar om för oss att mannen är större än kvinnan. Ni som vill kan kalla det feministiskt bullshit om ni mår bättre av det. Men sådan ord får inte verkligheten att försvinna. Vi lever i ett manssamhälle som styrs efter den könsnorm som säger att män är bättre än kvinnor. Och i en mansdominerad värld som idrottens universum blir könsnormen tydligare än på många andra ställen.

Herrlag får bättre träningstider än damlag. De får mer uppmärksamhet och mer pengar. Jag kan gå till en klubb i södermanland där jag själv spelade under många år. Där snackades det om A-laget och Damlaget. A-laget var självklart herrar. Om det betydde att vi i damlaget för något slags B-lag låter jag vara osagt. Herrlaget var självfallet klubbens representationslag, dvs det lag som skulle vara klubbens varumärke utåt, det lag som klubben satsade på. Inget konstigt med det tänker ni men när herrarna halkade ned i division 6 samtidigt som damerna gick upp i trean börjar man ju undra. Att herrarna var representationslag även efter det lär ju knappast förvåna någon, eller?

Vi kan slå på tv:n och se diskrimineringen som råder. Den hockeymatch jag refererat till tidigare är bara ett exempel. Att herrallsvenskan kallas för allsvenskan medan damernas serie vackert får lyssna till namnet damallsvenskan är väl ett tydligt exempel på att herrarna är normen som damerna bör rätta sig efter? Att damfotboll jämt och ständigt ska jämföras med herrfotboll är också beklagligt, men för det inte mindre sant.
Att jag allt som oftast tvingas försvara det faktum att jag tycker bättre om damfotboll än herrfotboll säger en hel del. Att allt för många sedan väljer att skratta åt min subjektiva åsikt gör att jag känner mig diskriminerad. Således vill jag hävda att jag blir diskriminerad på grund av mitt kön näst intill varje dag. För att jag är brud och gillar brudar som lirar boll.

Låt oss nu förflytta oss från idrottsvärlden och återigen ge oss i kast med helheten.
Vi vet alla att män generellt tjänar mer pengar än kvinnor. Varför det är så kan ingen riktigt svara på. Men det ÄR så. Det är alltså inget påstående jag kommer med, utan fakta.
Det är jättebra om ni ännu inte upplevt denna diskriminering. Jättebra, verkligen – jag menar det. Tyvärr måste jag också säga ”njut så länge det varar”. För ni kvinnor, och ni män som är gifta med en kvinna och/eller har barn som tillhör det andra könet kommer med stor sannolikhet att springa på könsnormen, frågan är bara när och om ni då väljer att skrika högt, protestera eller blunda.
Förbered er på att frågan ”hade du tänkt skaffa barn” kan komma att dyka upp på en anställningsintervju. Förbered er på att ni troligen kommer att få mindre betalt än en man som gör precis samma jobb som er. Förbered er på att ni, om ni väljer att ge er tid åt idrott, kommer att få sämre träningstider än männen, att ni kommer få mindre betalt och mindre uppmärksamhet. För det är så verkligheten, inte alltid men oftast, ser ut.

Tyvärr.

I dagarna drar Algarve Cup igång. Utskällda och ifrågasatta Algarve Cup. Jag tänker inte skälla ut eller ifrågasätta turneringen i Portugal. För jag älskar den och det ända jag är sne på är att den inte visas i någon kanal jag kan knappa in på min TV (att jag inte äger någon tv hör inte till saken). Annars är Algarve Cup mitt sportlovs höjdpunkt, uppsalaresan och vasaloppet får ursäkta.

Jag blundar för att de allsvenska klubbarna och lirarna missar nästan två veckor av den viktiga försäsongen. Jag kan helt enkelt inte se hur Algarve skulle kunna störa förberedelserna. Jag menar; det kan väl knappast komma som en överraskning för klubbarna, eller lirarna själva, att landslagslirarna drar till Portugal sista veckan i februari? Så har det alltid varit. Och de klubbar som inte förstått det ännu, och om det inte valt att anpassa sig efter det, får väl kind of skylla sig själva. Säger jag arrogant och menar det.

Sedan tycker jag att det är högst intressant att Algarve Cup skrattas bort av vissa. En träningsturnering som inte betyder ett skit säger någon. Fel, fel, fel! Suckar jag och skakar menande på huvudet. En träningsturnering, ja det måhända. Men för det inte alls betydelselös.
De bästa lirarna ställs mot de bästa lirarna. Det ger internationell erfarenhet och möjligheten att känna av hur väl man står sig där bland eliten. Landslaget får en ypperlig möjlighet att spela ihop sig och/eller testa nya intressanta namn. Eventuella snesteg syns och rättas till och det som funkar finslipas. Vinner man över de andra världslagen kommer välbehövligt (?) självförtroende som ett brev på posten. Jag kan fortsätta rabbla fördelar men det känns som ni förstår min poäng. Att cupen i sig egentligen betyder noll då det är en träningsturnering, spelar mindre roll.

I dagarna drar Algarve Cup igång. Utskällda och ifrågasatta Algarve Cup. I love Algarve Cup.

Marta. Ni vet vem hon är och det skulle kännas onödigt att ge henne en hel presentation här. För ni vet vem hon är. Ni vet att hon lirat i Umeå och blivit utsedd till bäst i världen ett flertal gånger. Ni har troligen sätt henne spela, i Umeå eller det Brasilianska landslaget – eller både och. Hon är en grym fotbollsspelare. Då var det sagt, Marta är en grym fotbollsspelare.

När hennes klubblag Los Angeles Sol drog sig ur den amerikanska proffsligan började det snackas om en återkomst i Sverige och Damallsvenskan – hur mycket som var rena spekulationer och uppblåsta drömmar låter jag vara osagt, för jag har helt ärligt inte så stor koll på det. Nu är brassan draftad av FC Gold Pride. Och LdB Malmö vill tydligen få henne åter till Sverige. Vart Marta hamnar tillslut lär framtiden utvisa, men jag tror hon blir kvar i USA. Jag hoppas det. För jag tror att det finns risk för psykbryt om hon drar på sig den rosa tröjan (är det bara jag som fortfarande tycker att ”den himmelsblå tröjan” klingar bättre än ”den rosa tröjan”?), eller Umeås svarta tröja, eller Linköpings blå eller... Kort sagt, jag vill inte - under några omständigheter – se världens bästa Marta i Damallsvenskan igen. Inte idag, inte i morgon. Kanske i framtiden, men inte nu.

Och det är här jag vill upprepa; Marta är en grym fotbollsspelare. Marta är världens just nu bästa fotbollsspelare. Kommatecken. Men jag vill se henne så långt borta från svensk damfotboll som bara är möjligt. Låter det ologiskt och dumt? Jo, kanske. Men ge mig en chans att förklara. Vi har redan konstaterat att Marta är en grym lirare. Det vet alla. Media, publik, medspelare, motspelare. Till och med Willy Nilsson som fyllt 84 år, saknar tv och är bosatt i de norrländska skogarna vet det. Och där av hamnar fokuset på Marta. När Marta finns inom den svenska damfotbollen är det på henne vi tittar. Det är näst intill bara henne vi ser. Marta hit och Marta dit. Det är henne det skrivs om, tittas på. Fokus på Marta ger fokus på damfotbollen som idrott. Men med Marta i Sverige glöms talangerna, trotjänarna, profilerna och de svenska lirarna bort helt. Jag överdriver en aning, men tycker ändå att jag ligger rätt nära sanningen. När Marta spelade i Umeå var det hon som ägde den tid damfotbollen fick i media. Hur bra är det? När den bredd som ändå finns inom svensk damfotboll är både bra och bred känns det aningen orättvist.

Självklart ska media uppmärksamma Marta, för hon är bäst i världen. Hon förtjänar rubriker. Men resten då? Varför måste man välja? Jag vill se att media uppmärksammar om de svenska lirarna, de utländska profilerna, trotjänarna och nykomlingarna – för att även de, liksom Marta, förtjänar spaltmeter och tv-minutrar. Kanske vill jag både ha och äta kaka?
Hur eller hur vill jag att Marta stannar i USA. Annars finns det risk för psykbryt.

För någon vecka sedan tyckte jag annorlunda. Svenska landslagsspelare så som Seger, Landström och Asllani tillhörde ligan. Världens bästa Marta lika så. Endast de bästa tyskorna som satsar mot hemma-VM 2011 saknades från världseliten. Förutom dem hade (och har väl även idag) USA-klubbar som hemmadress.
Den tanke som tidigare gnagt i bakhuvudet - ”tänk om de inte lärt av sina misstag, tänk om historien upprepar sig?” - var som bortblåst.

**Själv hade jag **precis accepterat det faktum att damallsvenskan troligen inte längre kunde kallas världens bästa liga. Jag hade hunnit gräma mig över att de bästa lirarna inte längre skulle mötas, och ses live, på kanalplan eller folkungavallen. Men jag hade också hunnit börja glädjas åt att de verkade som att man faktiskt kan satsa på en proffsliga för damer.

Och så sprack bubblan - i och med beskedet att Los Angeles Sol tvingas lämna ligan för att pengarna sinat – lagom tills dess att jag hade slutat tvivla. Ironiskt eller hur?
Och nu funderar jag starkt på om man – jag – verkligen kommer att kunna ta WPS-ligan seriöst i fortsättningen. Man – jag – blir lovad guld och gröna skogar; i USA finns pengarna. I USA finns spelarna. I USA är vi professionella etc. Och så står man där i en verklighet som består av drafter och ”tjingningar” man inte förstår ett dyft av. Pengarna är borta och totalt kaos tycks råda. I mina öron låter det allt annat än seriöst och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Tillslut väljer jag att låta ett sarkastiskt skratt skölja över mina läppar.

Och så var det det här med Marta. Hon är nu klubblös. Öppen för förslag? Malmö, Umeå, Atalanta? Jag orkar liksom inte med att hela karusellen ska snurra 367 varv till. Jag blev åksjuk redan förra året. Kan hon inte bara hitta (jo, jag vet att hon och ligan inväntar den kommande extradraften) en ny klubb snarast möjligt?

För att nu helt byta spår vill ta fakta på den positiva nyhet som ändå – mitt i kaoset – nådde mig under förra veckan. Josefine ”Jossan” Öqvist är tillbaka. Hon väljer att skynda väldigt långsamt men likväl är hon tillbaka. Jag ser en ironi även Öqvist skadetrubbel, om det är elakt eller ej är inte upp till mig att avgöra. Länge tyckte jag att Jossan inte skulle ta plats i landslaget, att hon inte höll måttet. Trots det var hon efter VM succén 2003 med i landslagstruppen i några år, jag gnällde rätt högt under den tiden. Sedan, precis när jag började förespråka denna lirare och ville se henne i landslagets startelva, överöstes hon med omöjliga och komplicerade skador. Ironi någon?

Jag tror att vi alla vet hur 14-åriga flickor, troligen även 14-åriga pojkar, kan vara. De ska ha en åsikt runt allt, de kämpar med skolan, börjar högstadiet, puberteten och humörsvängningar väntar runt hörnet. Och de blir förälskade så lätt.
När jag var 14 år ung trodde klasskamrater och kompisarna i fotbollslaget att den berömda David Beckham hade fångat mitt hjärta. Och jag kan väl till viss del förstå det. Jag hade rummet tapetserat av bilder, affischer och tidningsutklipp på Uniteds nummer 7. Jag lät dem tro att Beckham var min ungdomskärlek – alla andra var ju förälskade i Fredrik Ljungberg eller någon av grabbarna i Backstreet Boys. Men sanningen är den att under mina tidigare ungdomsår var det en annan elegant högermittfältare som ägde mitt hjärta.

Det var en varm sommardag. Dagen då förälskelsen tog fart. En kaxig fotbollslirare provade solglasögon i tv. Uppsnacket inför EM-finalen var i full gång. Personen, högermittfältaren som avgjort semifinalen, var Sveriges då bästa fotbollsspelare. Spelaren hade ett halvår innan mästerskapet i Tyskland tilldelats diamantbollen. Hon var ingen mindre än Tina Nordlund. Hon var snabb, tekniskt och målfarlig, kaxig och i mina ögon både cool och snygg. Och hon vågade ta plats på ett sådant sätt som få damlirare vågat innan henne. När jag var yngre var jag således inte barnsligt förälskad i Uniteds nummer 7. Det var Umeå IK:s nr 12 som ägde mitt tonårshjärta.

Frågan vi ställer oss nu är; varför berättar jag detta? Och det är en fråga jag inte kan svara på. Kanske vill jag kliva ut ur garderoben och förkunna att ja, jag är fotbollsflata. Jag älskar fotboll och jag älskar brudar, men mest av allt är det fotboll med D jag älskar. Kanske vill jag förklara hur glad jag är att Nordlund nu gör comeback i den värld där jag känner mig trygg, damfotbollsvärlden?

Förälskelsen har för länge sedan lagt sig men Tina Nordlund kommer aldrig helt lämna mitt hjärta. Jag trallade tyst för mig själv under en hel eftermiddag när jag fick höra att Tina nu gör comeback i fotbollsvärlden. För att det är där hon hör hemma.

De senaste åren har jag uteslutande spenderat tillsammans med damfotbollen. Idrotter så som ishockey, handboll, friidrott och vintersport har jag endast sett på tv. Undantaget som bekräftar regeln är herrfotboll. Sverige – Albanien avnjöts på Råsunda under hösten 2009. Jag har aldrig sett en match i herrallsvenskan live – det är ett ställningstagande jag valt att göra som jag får berätta mer om en annan gång – och på så sätt sluppit den huliganism som media rapporterar om. På så vis kan jag inte heller veta om huliganismen är ett så stort problem som det sägs eller om problemet blåsts upp av kvällstidningsjournalistiken. Men jag väljer att tro att huliganism är ett problem inom herrfotbollen.

Under onsdagskvällen sökte jag mig, för första gången på fem år, till en hockeyarena. När jag, i sällskap med två vänner, anlände till arenan fanns det väldigt få biljetter kvar. Vi fick helt enkelt acceptera en varsin plats i klacken. Att stå upp hela matchen kändes okej då inträdet var gratis. Jag tvekade länge då man inte allt för sällan hört talas om bråk, även om bråken inte tycks finnas i samma utsträckning i hockey som i herrfotbollen.

Det blev inget bråk varken under eller efter matchen. Klackarna skrek och gormade stundom med varandra. Men då hemmalaget vann var stämningen god. Någon huliganism såg jag inte röken av. Däremot kände jag ett stort obehag springa genom kroppen vid en handfull tillfällen. I början av matchen kastades det in mynt på planen. Jag suckade högt och lät de runt omkring mig få veta att jag ansåg de som kastat in mynten vara testosteronfyllda pojkar utan vett i skallen. När hemmalaget gjorde mål blev grabbarna som stod precis bredvid mitt sällskap som tokiga. Fyllda av glädje kastade de sig fram mot de människor som stod framför dem. Logsikt nog trillade många och längst ned i höge låg två flickor som troligen inte passerat 15-års strecket. I periodpausen bytte jag plats och uppmanade de smått chockade flickorna att göra detsamma.

Könsorden haglade i klacken. Jag ryckte på axlarna åt det. Ryckte på axlarna och valde att inte stämma in i de sånger som förkunnade att domaren var bög eller att motståndarnas lagkapten skulle plockas efter matchen. Däremot blev jag mycket illa berörd när pojkar som såg ut att vara mellan 8-10 år unga började ta efter de äldre personerna. Helt plöstsligt står små pojkar och pekar finger åt domare, spelare och publik. Ur deras munnar haglar könsord. Och jag mår illa.

Efter matchen drar jag en suck av lättnad och tänker att det är skönt att huliganism, könsord och testosteronfyllda tonårsgrabbar ännu inte sökt sig till damfotbollen.

Damallsvenskan har tappat många av sina största profiler till proffsligan i USA. Caroline Seger, Jessica Landström, Kosovare Asllani, Ramona Bachmann, Madelaine Edlund, Elaine och Mami Yamaguchi var alla spelare som förgyllde damallsvenskan 2009 men nu drar till andra sidan Atlanten för att lira boll. Lägg där till att Lollo Fors väljer Spanien och att Victoria Sandell Svensson, Hanna Ljungberg och Kicki Bengtsson nu avslutat sin aktiva karriär och ni ser att den svenska högstaligan tappat fler än 10 affischnamn. Jag vågar påstå att det inte är bra för allsvenskan. Publiken vill se de bästa spelarna och allt för många av dem har nu lämnat landet och/eller planen. Kommer avsaknaden av de ovan nämnda spelarna att påverka allsvenskans publiksnitt? Det vet vi inte, men helt klart är att det helt enkelt inte är lika kul att besöka en allsvensk arena och gå miste om profilerna som att se dem live. Självklart kommer nya profiler att fylla luckorna efter de gamla. Men troligen kommer det att ta sin tid.

En del profiler kan komma att följa Sara Larssons exempel från förra säsongen och spela för en svensk klubb under allsvenskans slutskede – när ligan i USA har semester. Men hur lätt är det att hoppa in i en klubb i slutspurten, ta en plats i laget och ställa om sig i både huvudet och till spelsättet? Och vad gör det för laget som de joinar? Hur kul är det att kämpa om sin startplats under en tråkig och grå försäsong och en roligaoch ljus säsong för att sedan bli omsprungen av hemvändare när det hela ska avgöras? Vad skulle en sådan situation göra för sammanhållningen och stämningen i laget?