Damallsvenskan vs VM2011

Damallsvenskan och VM är inte på långa vägar samma sak. Men båda har sin alldeles egna charm. Just nu lider jag av postvmstress och känner mig inte speciellt pepp på helgens matcher, men när jag väl är där lär det förändras. För damallsvenskan är, hur man än vrider och vänder på det - helt djävla fantastisk.

Vi är tillbaka i vardagslunket. Just nu känns det tämligen ohett, kyligt och... Ja, ointressant.
Missförstå mig rätt, jag gillar damallsvenskan men har ännu inte hunnit ladda om från det fantastiska VM-slutspelet. För visst var det fantastiskt? Bra fotboll nästan rakt igenom. Ekvatorial-Gunniea förväntades bli stryklag och även om backen som plockade upp bollen med händerna kan ifrågasättas så gjorde de det bra. Colombia var inte det roligaste lag att skåda, men de var nykomlingar vi troligen kommer få se mer av. Alla matcher, med några undantag, var både jämna och spännande.

Jag föll pladask för två drabbningar (frånsett finalen och Sveriges alla matcher). Givetvis snackar jag om matchen som hade A L L T – Brasilien – USA, men också om matchen mellan Tyskland och Frankrike; där snackar vi bra, rolig och uppfriskande fotboll. Jag ska inte orda så mycket mer om VM mer än att jag ännu en gång vill tacka de svenska laget (spelare, ledare och supportrar) som hjälpte till att skapa en ny höjdpunkt i mitt liv. Men jag vill också återkoppla till damallsvenskan och VM.

Damallsvenskan är inte VM. Victoria Sandell Svensson sa att ”om man tittat på VM borde man uppskatta damallsvenskan också” och jag förstår vad hon menar. Men samtidigt är det två helt skilda ting. Ett VM är ett mästerskap där endast de bästa spelarna lirar. De bästa spelarna i hela världen. Riktigt så är det ju inte i damallsvenskan. Bara det att Sveriges stjärnor, de tre Essen, lirar utomlands säger en hel del. Skulle Lotta Schelin och Therese Sjögran spela i Göteborg respektive LdB FC Malmö så kan vi börja snacka. Men nu ser det inte ut så och om jag räknar lite snabbt hittar jag endast ett tiotal spelare (frånsett de som var med i VM) som platsar i ett mästerskap där de absolut bästa möter de absolut bästa. Och det gör att, om jag måste välja, så väljer jag ett VM framför damallsvenskan elva gånger av tio.

Men, jag vill också betona att det finns saker som är bättre i damallsvenskan än under ett VM. Närheten framför allt. Tugget med supportrarna, att möta spelarna, prata med dem, att växla ett par ord med pressansvarig i halvtid, att se små knattar springa om kring bredvid planen. Och engagemanget man ser är helt fantastiskt. Oavlönade människor som gör allt för sin klubb. Fixar programblad till matcherna, möter en med ett leende i biljettluckan, säljer lotter eller frågar om man vill ha mjölk i kaffet. Det är fantastiskt och jag kan lova er att samma närhet och engagemang hittar du inte i ett VM eller i herrallsvenskan. Det är det som gör damallsvenskan speciell, för mig. Och fick jag ge er en anledning till att besöka damallsvenskan skulle det vara just det, mötet med drivna, förväntansfulla och fantastiska människor.