Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Damfotboll är ångest.

Publicerad 19 april 2011, 23:44
Damfotboll är min trygghet, mitt största intresse, min besatthet och min kärlek. Ibland allt på en gång men ofta var och en för sig. Ofta positivt, men ibland även negativt. Damfotboll är min trygghet, min besatthet och min kärlek. På gott och ont.

Hur många gånger har jag inte skrivit om hur fantastiskt bra jag mår av damfotboll? Damfotboll är en underbar sport och bakom själva leken finns engagerade människor som inspirerar mig. Där finns pensionerskvinnan med röd jacka och rullator som rör sig mellan Stockholms alla arenor. Där finns publikvärlden med sitt leende. Där finns 16-åriga tjejer som fnissar högljutt. Där finns sportchefer som alltid tar sig tid att växla ett par ord om skador, framtidsspelare och domare. Där finns bollflickor vars ögon glittrar i Där finns mina vänner, några av dem kan mycket fotboll, andra har en iver att lära sig allt som går. Där finns självklart även spelarna. De som jobbar med att underhålla oss fanatiker.
Är det inte fantastiskt så säg? Alla vi är en del av en vacker och fin gemenskap. Jag skulle kunna skriva en dikt om det, men jag är nog inte så vidare värst bra på att skriva dikter. Ja, jag ordar ofta om hur fantastiskt bra jag mår av damfotboll. Jag nämner sällan hur dåligt sporten kan få mig att må.

Jag är en klassisk missbrukare. Det är en markant skillnad på bruk och missbruk, det har jag alltid tyckt. Men helt ärligt så missbrukar jag damfotboll och lika bra som sporten ofta får mig att må, lika dåligt kan jag också må. När det går mig emot. När damallsvenskan har säsongsuppehåll. När dålig fotboll spelas i kallt väder och på dåliga fotbollsplaner.
Min kloka syster slog huvudet på spiken när jag, för nästan fyra år sedan, var lyrisk över att VM i Kina var på väg att kicka igång. Jag pratade om lyckorus. Ren och skär glädje. Min syster skakar på huvudet och förkunnar att, hur hennes opartiska synvinkel, är damfotboll för mig ren och skär ångest. För att illustrera detta på bästa sätt saxar jag härmed ett citat syster sa inför VM 2007.

Du är alltid exalterad inför ett mästerskap men vips så kommer ångesten smygandes: ”Tänk om Sverige förlorar den matchen, ångest!” Och sen när Sverige vinner matchen är du glad i en halvtimme innan nästa ångestmoment kommer: ”Men tänk om de förlorar nästa match. Fetångest!” När de vinner får du ångest inför nästa match och när de förlorar ligger du längst nere i ångestträsket och krälar. Det är lite som att spela tv-spel. Man är orolig för bossen som väntar runt hörnet. Man klarar bossen och blir glad i fem minuter innan man inser att det väntar en ny boss runt nästa hörn. Nej förresten, du är inte ens glad. Du är lättad. I ungefär en timme. Sen är du återigen en ångestbomb, en bomb som bara väntar på att explodera. Man vet att förr eller senare smäller det och när det smäller - Då ligger du som sagt där, längst nere på botten av ångestträsket. Du tror att damfotboll är kärlek. Men inte för dig – för dig är damfotboll ångest.

Det säger väl ändå det mesta? Att damfotboll för mig inte bara är guld och gröna skogar? Vi kan också säga att det är härligt, underbart och fantastiskt att befinna sig i damfotbollsruset. Men när ruset avtar och bakfyllan infinner sig? När avtändningen går in i sitt mest intensiva skede. Det är inte den mysigaste känslan som finns, det är ett som är säkert.

Ni vet den där känslan man drabbas av ibland. Den där känslan som säger att livet inte riktigt är så verkligt som man önskar. Den där känslan som talar om för en att man missar något .Ibland känns det som att livet springer förbi medan jag står kvar, upphakad på en lek. Damfotboll. Det är vad min värld kretsar runt. Fotboll med D. Det är vad jag bygger drömmar och framtidsvisioner runt. Resten stannar upp. Försvinner in i dimman, spelar inte lika stor roll som det egentligen borde göra. Och så plötsligt slår det mig. Allt det där som springer förbi, inte bredvid utan långt borta i dimman. Allt det. Allt som inte känns så viktigt men egentligen är raka motsatsen. Allt som jag tillåter att det spelar mindre roll än det borde. Allt det - det är livet.

Damfotboll är min trygghet, mitt största intresse, min besatthet och min kärlek. På gott och ont.

Taggar: damfotboll, damlandslaget
Kiffare 2011-05-02 23:40

Följer dig på både twitter och här. Tvivlar inte på din kärlek till sporten men hakar hela tiden upp mig i läsningen pga din stavning t.ex. pensionerskvinnan och publikvärlden i början av detta inlägg eller din sammanblandning av ända och enda på Twitter. Har förstått att du studerar till journalist och jag önskar dig all lycka med det men hoppas du kan ta en extra stavningskurs så att man kan njuta av din läsning utan att tappa rytmen.

Alva Nilsson 2011-05-16 21:20

Kul att du både läser bloggen och följer twitter - alltid roligt med läsare som hittar en på flera ställen. Och du kommer med konstruktiv kritik som jag givetvis ämnar bemöta, ber om ursäkt för att det dröjt för länge.

Jag är väl medveten om att jag slarvar och missar mycket. Skulle vilja skylla på slarv. Jag måste helt enkelt börja läsa igenom både tweets och texter ytterliggare en gång innan jag trycker på send. Tyvärr kommer nog stavningskurser inte hjälpa, utan endast svida i plånboken. Jag tror att det mesta handlar om rent slarv. Ska försöka bättre mig så att läsarna hänger med bättre.

Vissa ord - kan jag erkänna - har jag inte koll på. Enda? Ända? Jag ser inte skillnaden även om många människor försökt förklara det för mig. Troligen handlar sådana ordmissar om att jag lärt mig fel från början - där kanske det är läge att ta en ord- och grammatiskskurs.

Allt gott!