Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

David Beckham, vem är det?

Publicerad 27 januari 2010, 18:51
Om Tina Nordlund och Joakim Blomqvist kommer lyckas i Umeå? Det kan jag inte svara på. Däremot hoppas jag på succé. För äntligen är Tina Nordlund tillbaka där hon hör hemma. Vid fotbollsplanen.

Jag tror att vi alla vet hur 14-åriga flickor, troligen även 14-åriga pojkar, kan vara. De ska ha en åsikt runt allt, de kämpar med skolan, börjar högstadiet, puberteten och humörsvängningar väntar runt hörnet. Och de blir förälskade så lätt.
När jag var 14 år ung trodde klasskamrater och kompisarna i fotbollslaget att den berömda David Beckham hade fångat mitt hjärta. Och jag kan väl till viss del förstå det. Jag hade rummet tapetserat av bilder, affischer och tidningsutklipp på Uniteds nummer 7. Jag lät dem tro att Beckham var min ungdomskärlek – alla andra var ju förälskade i Fredrik Ljungberg eller någon av grabbarna i Backstreet Boys. Men sanningen är den att under mina tidigare ungdomsår var det en annan elegant högermittfältare som ägde mitt hjärta.

Det var en varm sommardag. Dagen då förälskelsen tog fart. En kaxig fotbollslirare provade solglasögon i tv. Uppsnacket inför EM-finalen var i full gång. Personen, högermittfältaren som avgjort semifinalen, var Sveriges då bästa fotbollsspelare. Spelaren hade ett halvår innan mästerskapet i Tyskland tilldelats diamantbollen. Hon var ingen mindre än Tina Nordlund. Hon var snabb, tekniskt och målfarlig, kaxig och i mina ögon både cool och snygg. Och hon vågade ta plats på ett sådant sätt som få damlirare vågat innan henne. När jag var yngre var jag således inte barnsligt förälskad i Uniteds nummer 7. Det var Umeå IK:s nr 12 som ägde mitt tonårshjärta.

Frågan vi ställer oss nu är; varför berättar jag detta? Och det är en fråga jag inte kan svara på. Kanske vill jag kliva ut ur garderoben och förkunna att ja, jag är fotbollsflata. Jag älskar fotboll och jag älskar brudar, men mest av allt är det fotboll med D jag älskar. Kanske vill jag förklara hur glad jag är att Nordlund nu gör comeback i den värld där jag känner mig trygg, damfotbollsvärlden?

Förälskelsen har för länge sedan lagt sig men Tina Nordlund kommer aldrig helt lämna mitt hjärta. Jag trallade tyst för mig själv under en hel eftermiddag när jag fick höra att Tina nu gör comeback i fotbollsvärlden. För att det är där hon hör hemma.

Taggar: Umeå IK, Tina Nordlund
Gäst 2010-01-29 09:21

Det är tack vare just din åsikt i detta inlägg som gör att vi kallas för damfotboll istället för fotboll. Det är därför ingen tar det på riktigt och seriöst när en tjej pratar om det. Det är därför som många unga och talangfulla spelare slutar, för att få vara accecpterad i damfotbollens världen måste man ha vissa värderingar. Fotboll är för alla, och jag är en av dem som verkligen älskar den, men så länge som dessa värderingar och "kravbilder" finns inom damfotbollen kommer jag ha svårt att även
älska den. För damfotboll och fotboll är tyvärr inte samma sport, än sålänge!

Alva Nilsson 2010-01-29 11:34

Nu förstår jag faktiskt inte riktigt vad du menar. Du får gärna utveckla detta. Är det kritik till min åsikt - och i sådana fall: vilken åsikt?

Jag upplever själv att damfotbollens "kravbild" snarare handlar om att flator bör tystas ned och gömmas undan. Men jag kan ha fel.

Personligen har jag också en teori om varför damfotboll aldrig tillåts vara fotboll - på riktigt. Det handlar, enligt min teori, snarare om att fotboll är bland det mest manliga man kan ha och männen, många av dem, tror sig tagit patent på begreppet fotboll. Detta är något som jag säkerligen kommer att utveckla senare. Nu ser jag istället fram emot att du förklarar vad du menar. Så att jag kan bemöta kritiken.

Allt gott.

Gäst 2010-01-29 15:53

Jag håller med dig om att män har gjort det till "deras" och en manlig sport. Men varför har det fortsatt så? Jo för kvinnor som spelar fotboll försöker bli och vara som män. Istället för att accecptera att vi är annorlunda, (ja så är det detta är vetenskapligt bevisat), både psykiskt och fysiskt. Kvinnorna som spelar fotboll har själva satt sig i denna situation där man inte tar (dam)fotboll seriöst. För inte försöker män någonsin bete sig som kvinnor, rent psykologiskt.

Tänk dig att du är 14 år, talang i en stor klubb, och får chansen i damlaget. Du har dina idoler i laget som är väldigt framgångsrika och duktiga på fotboll och du ser upp till dem. Men så lär du känna dem, och de beter sig som män. Alltså barnsligt, för det kommer man inte undan, män i grupp och omklädningsrum är alltid väldigt omogna. Tjejen blir förvånad, men alla vill väl bli som sin idol, och där har vi en ond cirkel.
Sen har jag en sista fråga till dig; hur många kvinnor och män hade tittat och betalt för att se på herrfotboll om majoriteten hade haft samma läggning som i damfotbollen? Hur många hade tagit idrotten seriöst?

Petra Ekström 2010-02-04 15:04

Kan varken förstå eller hålla med om vad "Gäst" talar om. Möjligtvis är det helt din egen upplevelse och dina egna känslor du beskriver men det blir ju väldigt subjektivt och ingen "sanning". Min upplevelse är helt annorlunda och jag är en 43-årig tvåbarnsmamma, hetero, gillar att fixa med smink och kläder vid rätt tillfälle och jag har spelat fotboll i nära 30 år. Visserligen inte på elitnivå men ihop med flera tjejer som gått vidare till eliten. Vissa tycker nog att jag är "kvinnlig" och andra kanske tycker att jag är lite för "stor och stark" för att ikläda mig rollen av "lilla gumman" eller andra typiskt kvinnliga stereotyper. Jag trivs i alla fall lika bra i mina snygga högklackade stövletter som i mina nya Tiempo Ronaldinho. Min upplevelse är att damfotbollen är en fantastisk och tolerant miljö där alla typer av människor och inriktningar är välkomna och vi är där tillsammans för att vi är kvinnor/tjejer som gillar att lira fotboll och vill bli så bra som möjligt på just det. De olika egenskaper vi bär i övrigt är inte särskilt viktiga. Och den upplevelsen försöker jag ta med mig till de unga tjejer jag tränar idag.

Gäst 2010-02-05 13:48

Jag gillar det jag läser, för alla har rätt som du säger att vara som man är och bli accepterad för detta. Personliga erfarenheter? Jo, det kan man väl säga. Till skillnad från dig som inte har dessa när det gäller elitfotboll (dam). Därför tycker jag du är fel ute med ditt inlägg eftersom min erfarenhet är i alla fall bättre än den du har. Alltså ingen alls när det gäller eliten. Men jag uppskattar det du skriver väldigt mycket, du är med och förändrar och bygger upp framtida elitfotbollspelare, så de får en större självkänsla och vågar vara sig själva.

All ära till dig, fortsätt lära ut en vacker idrott.

Alva Nilsson 2010-02-06 02:15

Nu blev det mycket att besvara, eller tycka till om.

Kanske dags att förklar djupare varför jag skrev detta inlägg?
Enligt mina erfarenheter - det jag sätt, hört och själv varit med om – är det idag rätt tabu att komma ut som HBT-person i idrottsvärlden, oavsett vilket kön man definierar sig om. Att det inom lagidrotter så som fotboll och ishockey är värre för bögar än flator tror jag de flesta kan skriva under på. Detta kommer sig väl av att de sporterna anses vara typiskt manliga och att vara bög inte under några omständigheter tycks accepterat, bögarna drar sig då undan – alternativt puttas bort, från de sporterna. Inom damfotbollen upplever jag det som att flator inte riktigt är accepterade. Eller accepterade är kanske fel ord, men om man är homosexuell är det ofta inget man är öppen med.
Och jag skrev detta inlägg för att belysa det heteronormssamhälle vi lever i, som smittar av sig på idrotten. Hade jag, som förvirrad 14-åring, vetat att Victoria Svensson inte definierade sig som heterosexuell hade jag antagligen jublat och känt mig betydligt mycket säkrare på mig själv. Enligt det jag sett och upplevt skyfflas homosexualitet under mattan inom damfotbollen.

Men jag kan ju bara utgå från mina egna upplevelser, och de upplevelserna är hämtade från de lägre divisionerna. Däremot har jag sett en hel del av elitfotbollen och där verkar homosexualitet vara något man inte pratar om. Är det också att skyffla saken under mattan?

Sedan vill jag säga att jag inte tror att 14-åringar blir homosexuella för att deras idoler är det. Jag tror inte en endaste sekund på det. I den åldern gör man mycket för att passa in. Man kopierar bästa kompisens klädstil, lyssnar på samma musik som klasskamraterna. Men att sexuallitet skulle kunna styras av idoldyrkan eller grupptryck känns väldigt osannolikt.

Gäst 2010-02-12 00:03

Min största fråga till "Gäst" är varför man inte kan ta damfotboll seriöst om det nu är så att många är homosexuella? Vad är det i fotbollen som blir sämre p.g.a att de inte är hetrosexuella? /Madde

Gäst 2010-02-14 14:30

Håller med Madde, vad skulle problemet vara om många i eliten var flator? Varför skulle det göra damfotbollen mindre intressant? Och de flesta fotbollstjejer är väl ändå inte homosexuella? Eller vad hävdar "gästen"?

/Homo eller hetero, vem bryr sig?