Den oändliga diskussionen

Landström - given i landslaget?

Marklund - saknad i landslaget?

Snabbt inser jag att jag, i skuggan av allsvenskan, har försummat ett lag i denna blogg. Det lag jag gillar allra mest. Det lag som ligger mig absolut närmast om hjärtat. Det lag jag, tror mig, dela medgång och motgång med. Det lag som är det enda som får mig att gråta både av glädje men också av frustration och sorg. Jag pratar givetvis om landslaget.
Avsaknaden av ett stort mästerskap har fått mig att nästan glömma bort landslaget och när jag under ett samtal kopplat till fotboll fick frågan om jag skulle ner till Göteborg något uteblev svaret. När denna person upplyste mig om det stundande kvalet blev svaret nej, jag ska inte ner till Götet. Däremot siktar jag på att dra till Tyskland nästa år, svarade jag inte. För det skulle inte vara 100% sant. Jag må ha en tydlig plan. Men till nästa VM är jag inte där. Det är dock en helt annan historia som får berättas en annan gång.
Nåväl. Landslaget. Gamla kära landslaget. Gamla kära landslaget med backproblem och anfallsöverflöd. När jag skriver backproblem menar jag backproblem. Enligt mig är högerbackspositionen Sveriges största svaghet och även om mittbackarna håller på internationell nivå kommer de inte upp i den klass som Marklund, Törnqvist och Westberg skämt bort oss med. Vänsterbacken ser jag ingen anledning att klaga på men som sagt – på högerbackspositionen söker jag i blindo efter nått jag tappat men ändå aldrig haft.

Senast jag var nöjd och trygg med en svensk högerback var under EM 2001. Då fick Hanna Marklund ta klivet ut på kanten och i finalen var det hon och inte Birgit som kunde titulera sig Prinz. Vad har landslaget haft sedan dess? Sara Call som trasslade sönder knät två gånger om och Anna Paulsson som enligt mig spelar alldeles för säkert? Vad hade vi innan dess? Sara Call och ett trasigt knä. Det jag försöker säga är helt enkelt att jag inte vet när Sverige senast hade en stabil högerback som inte varit ännu bättre som mittback.
Backproblemet är ett problem vår förbundskapten måste lösa om det ska bli framgång i det mästerskap jag kommer att avnjuta från soffplats. Framför allt måste Dennerby hitta en högerback som håller i alla lägen, efter det kan han ta tag i, det inte riktigt lika akuta, mittlåset och bringa ordning i kaoset. Segerström/Rohlin verkar inte direkt komplettera varandra i alla lägen och Sara Larsson går ofta småskadad. Som sagt, dessa backa håller klass, men inte Marklundklass. Och eftersom att jag är uppvuxen under Marklunds storhetstid kommer ingen som inte överträffar henne att duga fullt ut. _ Även det är en helt annan historia som får berättas en annan gång._

Nu flyttar visnabbt över till anfallsproblemet. För även där ser jag ett problem. Ett lyxproblem måhända men likväl ett problem som måste lösas. Just nu har Sverige fem anfallare som håller god internationell klass. Fem namn som krigar om två platser. Just nu går Lotta Schelin skadad men då hon är – i sina bästa stunder – kan mäta sig med världens bästa anfallare ska vi självklart inte plocka bort henne från diskussionen trots att hon missar det stundande kvalet.
De andra, de som är hela och rena inför de där kvalmatcherna är: Jessica Landström, Kosovare Asslani, Linnea Liljegärd och Sara Lindén men även ett namn till bör läggas till listan. Josefine Jossan Öqvist. Ni kommer ihåg henne, jag kommer ihåg henne. Nu är Jossan tillbaka och om hon får vara skadefri bör hon vara med i kampen om VM-platserna. Just nu, ett år innan festen, finns det alltså sex namn som ska samsas och slåss och två platser. Det skulle inte förvåna mig om några namn tillkommer (troligen lär någon falla bort på grund av skador, men det vill jag inte spekulera i) innan festen kickas igång. Men just nu sex namn, sex lirare.
Vilka ska spela? Jag hoppas som sagt på en Schelin som är i form och presterar på den nivå vi tidigare sett henne göra. Då är hon given i startelvan. Kosse tycks imponera i USA och det glädjer mig, om rykten kring henne stämmer bör hon också vara given. Jessica Landström har ännu inte nätat på andra sidan Atlanten – men jag är övertygad om att det kommer när tränaren förstår hur kraftpaktetet ska användas på bästa sätt, för bästa möjliga resultat. Detta kraftpaktet behövs även hon i anfallet, således mer eller mindre given. Liljegärd och Lindén kan göra mål i allsvenskan, men hur funkar det mot ett tungt Tyskt försvar fullproppat med världsspelare? Eller mot ett USA som tränas av den bästa? Eller mot ett Brasilien som inte skyr några fula knep och lär dansa samba så ofta de kan? Göteborgsduon känns inte lika givna och får nöta bänk. Josefine Öqvist har inte spelat i landslaget på år och dar och en gång för några år sedan var hon den nya fixstjärnan. Hon hade snabbheten och målsinnet. Idag jobbar hon mer i skymundan från medias blickar och namnet Öqvist är inte längre skrämmande för någon. Det kan mycket väl bli det igen, men idag ser verkligheten annorlunda ut. Även Jossan får nöta bänk inledningsvis (för på mittfältet platsar hon inte).
Så, då har jag sållat agnarna från vetet och kvar finns tre namn.

Lotta Schelin, Kosovare Asslani och Jessica Landström. Tre namn som slåss om två platser. Eller?
Varför inte leka sifferleken och försöka med det som Dennerby provade redan inför VM 2007? Jag pratar om ett tremannaanfall. Varför skulle det lyckas nu när det misslyckades då? För att materialet ser helt annorlunda ut.
Tänk er Lotta Schelin på vänsterkanten – om jag inte missminner mig var det som vänstermittfältare L8 inledde sin landslagskarriär. Då åkte hon med till OS i Aten för att se och lära för framtiden. Hur slutade den sagan? Bruden med den trasiga ryggen gjorde succé – på vänsterkanten. Schelin som vänsterytter i en treeninghet. Jag gillar den tanken.
Tänk er Kosovare Asslani på högerkanten. Inte som högermittfältare utan som högerytter. Högermittfältatre testades under EM utan större framgång, don´t go there again. Men som högerytter, befriad från defensivt ansvar, med utrymme att smyga sig in i boxen, slå inlägg eller göra sin gubbe på kanten. Jag gillar den tanken.
Tänk er Jessica Landström som central anfallare. Rättvänt (om yttrarna gör sitt jobb så som jag förespår) och med ytan att avsluta snabbt. Med kraften att vända bort sin försvarare och spela bak bollen till ett framrusande mittfält eller till L8/Kosse som smugit sig in i banan. Jag gillar den tanken.
När jag har sållat kvar står alltså tre namn kvar. Tre namn som slåss och tre platser. Tre duktiga fotbollsspelare som, om de inte presterar, hotas av tre hungriga avbytare. Sa jag att jag gillar den tanken?

Kanske bör jag också dryfta några ord kring mittfältet. Men vad finns där att säga? Om Jossan och Kosse räknas som anfallare i detta sammanhang finns det bara tre spelare som, i dagsläget kan ta plats på ett internationellt mittfällt – Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer får ursäkta, men det som ska spela på mittfältet är Therese Sjögran, Caroline Seger och Lollo Fors. Vill vi se ett lite mer defensivt starkt mittfält kan Fischer och Dahlkvist få slåss om den platsen. Men det är inget jag förespråkar.
Det var det, det var mitt 4-4-3-landslags som ska lyckas i Tyskland. Frånsätt backlinjen – jag kan inte bringa klarhet i det problemet och känner mig i detta läge mycket glad över att jag inte heter Dennerby. Målvakten då, undra någon. Vem är målvakt i detta lag? Enligt mig finns det bara ett alternativ. Jag har precis börjat lita på Hedvig Lindahl och släppt drömmen om en Carrecomeback. Jag tänker inte byta alternativ nu.

För övrigt undrar någon reklam här på damfotboll.com om jag är på spaning efter den perfekta partnern, det är en helt annan historia som får berättas en annan gång. Jag skulle snarare vilja påstå att jag är på spaning efter den perfekta högerbacken. Jag är öppen för förslag so to speak.