Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Du och jag, Caroline Jönsson

Publicerad 09 juli 2010, 20:08
Jag istället berätta om en frustrerad tonåring som motade bollar i division 5, en oerfaren 18-åring aom ännu inte lärt sig framgångsrik intervjuteknik och en relativt feg 23-åring. Men jag vill också berätta om en svensk landslagsmålvakt som förändrade stora delar av min syn på fotboll.

Har jag berättat för er om Carre? Sveriges förra landslagsmålvakt som 2003 utsågs till årets idrottspersonlighet. Hon som, i EM-finalen 01 och VM-finalen 03, stod för prestationer utöver det vanliga. Nu – nästan 10 år efter finalen på RFK Stadium i USA – kan jag erkänna atten enskildperson höll kvar Sverige i finalen mot Tyskland. En enskild kvinna räddade Maren Mainerts skott, Prinz kungliga avslut och alla övriga tyska projektiler. Nästan. Men när Nina Künzes nick letade sig in i nätmaskorna 7.32 in iförlängningen blev Carre aldrigden hyllade hjältinnan hon förtjänade att bli. 2001 var det Cladia Müller. 2003 Nina Künze. Utan dem hade Carre varit hjälteförklarad i fotbollssverige. Sanna mina ord.

Men tro det eller ej, det är inte den historien jag vill berätta när jag pratar om Carre. Jag vill istället berätta om en frustrerad tonåring som motade bollar i division 5, en oerfaren 18-åring aom ännu inte lärt sig framgångsrik intervjuteknik och en relativt feg 23-åring. Men jag vill också berätta om en svensk landslagsmålvakt som förändrade stora delar av min syn på fotboll.

Jag har titulerat mig ”fotbollsmålvakt” sedan jag tog mina skolböcker och joinade andra klass. Ett tag var jag rätt hygglig mellan stolparna. Snackade med lagkompisar, motståndare och dess tränare, domare och fotbollsmorsor. Redan på den tiden tuggade jag fotboll likt andra tuggade torsdagens pannkakelunch. Det var tydligen en rätt bra egenskap och ganska snart blev jag permanent ägare av kaptensbindeln. Det var ett uppdrag jag tog ytterst seriöst på. Jag blev en ”talande” kapten. En kapten som, i alla fall försökte, styra laget från positionen längst bak i försvaret. Några år senare tog laget steget från lite till stor plan. Spelarbrist gjorde att klubbytet var ett faktum. Hur gick det för mig i den nya klubben? Förstamålvakt och lagkapten – chek.
Där någonstans förendrades jag från en påhejande och stabil kapten till en djävla gnällspik. Under min första match på stor plan fick jag vackert stanna kvar på gräset istället för att ta halvtidsvila. Där och då var första gången en fotbollsdomare valde att ge mig en rungande utskällning. Den första, men inte den sista. Hur många gula kort jag dragit på mig pga mitt eviga skrikande, gnällande och protesterande vet jag inte. Och så höll det på i några år. Jag styrde laget bra och talade alltid om vart på planen jag ville ha bollen, när det var läge att spela hem och när bollen var min. Men jag snackade också på tog för mycket med domare, motspelare, föräldrar och alla andra som inte höll med mig. Jag svor när jag kände för det. Var otrevlig. Framför allt domarna fick ta mycket skit. För ni vet hur det är – domarn har aldrig rätt. Jag/du vet alltid bäst.

Detta höll på med ända tills jag läste en intervju med Caroline Carre Jönsson – då förstamålvakt i landslaget och min stora förebild. Jag minns inte var och när men jag minns att Carres ord fick min hjärna att gå på högvarv.
”Om man protesterar mot domslut en hel match så lyssnar domaren inte när man verkligen har något attsäga”.
Boom! De orden slog ned som en bomb i mitt tonårssinne och min syn på fotboll, lagkaptener och lagsport förändrades brutalt.
6 år senare tittar jag och en kompisin semifinalen i svenska cupen mellan Djurgården och Umeå. I Umeås mål återfinns en viss Carre. Och självfallet delar jag med mig av ovan nämda historia till kompisen som snabbt svarar:
”Har du sagt det till Carre? Det är ju jättefint, du borde säga det till henne”.

Nej, svaret är nej – jaghar aldrig ens andats detta du just fått ta del av till huvudpersonen i berättelsen. För att tillfället aldrig tycks dyka upp. Jag vill snacka med Carre efter att hennes lag vunnit en match, men jag är sällan på plats när det händer. Jag hade kunnat prata med henne efter matchen i cupen, men valde att inte göra det på grund av Umeås förlust. Samma sak gäller givetvis den allsvenska matchen som spelades för lite mer än en vecka sedan. För att ni ska förstå varför jag inte vill prata med Carre efter en förlust måste jag berätta om de 18-åriga journalisten som ännu inte hade lärt sig framgångsrik intervjuteknik.
Damallsvenskan 2005 var länge en jämn historia. Malmö och Umeå gjorde upp om guldet. I näst sista omgången flyger Malmö upp till Stockholm för att möta Hammarby. På arenan finns jag i hög färd med att fixa mitt projektarbete – en tidning om damfotboll. Och självklart ska jag ha med en intervju med min idol Carre i tidningen. Matchen slutar 1-1, Malmö tappar guldet och stämningen bland Malmöspelarna är tämligen låg. Jag stegar fram till Carre och frågar snabbt.
”Ännu ett silver... Hur känns det just nu? När ska du få det där guldet?”
Svaret jag får hade jag kunnat förutse. Carre jublar inte av lycka över min fråga. Hon blir mörk i blicken och ber att få återkomma en annan dag då hon har lugnat ner sig. Jag var alltså 18 år när detta hände. Jag borde inte ha frågat Carre om silver precis efter att hon förlorat ett guld. Men jag gjorde det och blev avvisad av min förebild. Och därför är jag rätt feg i dag som 23-åring. Därför vågar jag inte stega fram till Carre, presentera mig och berätta min story. Tänk om hon avvisar mig igen?

Det var min berättelse om Carre. Förhoppningsvis springer vi på varandra på rätt plats och med rätt resultat i ryggen snart. Då ska jag tacka henne föratt hon förändrade min syn på fotboll.

Taggar: Caroline Jönsson
Madde 2010-07-09 22:15

Haha imponerande att lyckas få så många gula kort, speciellt som målvakt. Men målvakten är väl den som ser allt bäst där längst bak på planen...;) Har lyckats få ett p.g.a en "liten" spark höver hälsenorna.

Gäst 2010-07-15 11:32

Känns lite som en kärlekshistoria utan happy ending:(

Alva Nilsson 2010-07-20 17:30

Om målvakterna ser bäst vet jag inte. men de TROR i alla fall att de för det. Jag fick mina kort för att jag var en djävel på att snacka. Däremot har jag aldrig medvetet gjort något fult på planen - mot en motspelare, eller medspelare, annat än under korpträningarna - men det får grabbarna tåla, haha.

En kärlekshistoria utan happy ending... säg inte så. jag blir ledsen.

Gäst 2010-07-21 09:56

"Om Nia Künzer fanns där på plats. Hur vet vi att du inte var med dem?"

Alva Nilsson 2010-07-21 19:32

med vilka? Nu förstår jag mycket lite...