Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Egentligen vill jag bara veta varför.

Publicerad 29 januari 2010, 02:01
Klockan är över 23 en torsdagskväll. Jag är slut i kroppen efter kvällens fotbollsträning. Om mindre än 10 timmar förväntas jag infinna mig vid morgondagens första lektion. Jag vill inget annat än att sova. Men en tanke slår mig. En tanke som jag sedan inte kan släppa och jag tvingar mig själv att lämna den varma sängen för att slå på datorn. Tanken snurrar både tre och fyra varv i mitt huvud innan jag hittar orden som ger tanken rättvisa.

Jag har rätt att ställa krav. Jag har rätt att fråga mina frågor och jag har rätt att få svar. Jag har den rätten. Inte på grund av yttrandefriheten – den friheten ger mig bara rätten att uttrycka min åsikt. Men jag har rätten att ställa krav och få svar på mina frågor. Ingen kan hävda något annat.
Jag har valt att hänge hela mitt liv åt damfotbollen. Flera timmar varje dag propagerar jag får den sport jag älskar. Jag gör reklam för, pratar om och försöker att tugga sönder tvivlares argument emot damfotboll. Jag kan svära på att jag ägnar fler timmar åt damfotbollen varje dag än vad någon av landslagslirarna gör, och jag gör det pro-bono. Jag lägger ner tid och engagemang på damfotbollen och landslaget. Jag lägger ned otroligt, obeskrivbart mycket tid och kraft på det. Jag drömmer damfotboll.

Nu tror ni säkert att jag överdriver. Så är inte fallet. Fråga vem ni vill; fråga klasskamrater eller syskon, fråga vem som helst i min närhet och alla kommer de att ge er samma svar - ”Alva lever damfotboll!”. Och det är sanningen. Jag lever damfotboll. Det är ett aktivt val jag gjort. Och jag får stå för mina val. Men med tanke på den tid jag lägger ned på damfotbollen har jag rätt att ställa mina frågor, jag har rätt att få svar och har rätt att ställa krav – ingen kan väl egentligen hävda motsatsen?

Så. Nu är det dags. Jag är inte här för att samla populärpoäng och senare mingla och höja glaset mot någon blågul pamp. Jag vill säga min åsikt på ett snyggt sätt. Det är därför jag är här.
Jag ska försöka formulera mina frågor. Och jag väntar ivrigt på svar – för att jag mer eller mindre kräver det. För att jag har rätt till det.

Jag undrar vad som hänt med damlandslaget i fotboll. Gång efter annan snackar de om guld, bygger upp våra, mina – era förväntningar. Sedan faller de. De faller inte snyggt eller mjukt. De faller hårt och brutalt. De viker ned sig och låter våra, mina och era, förväntningar grusas i ett endaste andetag. De reser sig sedan tafatt upp, viker undan blicken, gråter en skvätt. Ingen ställer sig upp och förklarar vad som gick fel, eller varför. De skyller på tillfälligheter. När så nästa mästerskap drar igång snackas det återigen om topplaceringar. Ingen tycks vilja ta ansar för vad som håller på att ske. Ingen tycks vilja analysera dåtiden. - Jag har säkert fel. Jag tror att Dennerby och hans gäng analyserar och diskuterar. Men varför förblir de tysta? Varför kan ingen svara mig när jag ställer mina frågor?

Vad är det som händer med landslaget? Varför lyckas de inte längre prestera i pressade situationer? Varför snackar de om de sedan inte klarar pressen? Varför viker de ned sig? Vad gör de för att situationen inte ska upprepas? Hur jobbar landslaget och dess ledning för att floppen nästa gång ska utebli? Hur gör de för att snacket ska sluta vara just snack och istället omvandla det till prestationer som krävs för att nå den absoluta toppen?

Jag behöver svar, jag kräver svar.!För jag vet inte hur länge jag orkar med detta. Jag ger så otroligt mycket av min tid och kraft till damfotbollen och landslaget. Men gång efter annan tvingas jag se på när dröm och verklighet inte stämmer överens. Landslaget tillåter mig att drömma. Men de tar sedan bort möjligheten att låta drömmen gå i uppfyllelse. Och ingen vågar förklara varför.

Men jag anser mig ha rätten att ställa mina frågor, jag anser mig ha rätten att få svar. Inte för att någon lär bry sig. Men det tar inte ifrån mig rätten att ställa mina krav och skrika ut mina frågor.

Taggar: Sverige, Dennerby, damlandslaget, damfotboll
Anette Börjesson 2010-01-29 14:24

Hej!
Om du läst Marta nr 5-09 och ser till att läsa Marta Fotbollsmagasin nr 1-2010 som kommer ut V 8-9 så tror jag att du får några svar i en välskriven artikel som heter Det sargade landslaget, del 1 och 2, skriven av Jeanette Rosengren

Men det är rätt, ställ frågor, för dom är ju som alla vet fria.
Att få svar kan däremot ta lång tid. Men man får aldrig ge upp.