Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

En gång var jag riktigt förbannad på Börjesson

Publicerad 28 juli 2010, 12:48
För några år sedan var Anette Börjesson långt ifrån en favorit i min värld. Jag var riktigt förbannad på henne ett tag. Hon hade gjort det jag skulle göra och att apa efter kändes bara meningslöst – man kan inte ta patent på en uppfinning som redan finns på marknaden liksom. Hon hade inte ens gett mig en sportslig chans att hänga med i matchen genom att låta min födelse äga rum innan hon blev damfotbollens väktare - det är lite lågt tycker jag. Jag var riktigt förbannad ett tag. Vad hände? Det gick över.

När syster frågar mig exakt hur jag ska bli damfotbollens väktare number one - sitta med i juryn vid fotbollsgalan, vara den som vet allt om världens vackraste sport – svarar jag på ren rutin: ”Men någon gång måste hon ju lägga av. Eller hur?”
För så är det väl? Någon gång måste hon lägga av. Gå i pension och softa med en färgrann drink i handen istället för att slita sitt hår i jakten på intressanta nyheter och snälla sponsorer.

Förhoppningsvis inte i dag eller imorgon. Men någon dag. Och då ska jag vara redo att ta över. Stora ord från en brud som aldrig lirat boll på elitnivå, kämpat mot förbundet eller startat en tidning för att ”ingen annan skriver ju om damfotboll, då får jag göra det”. Stora ord. Men jag lär av den bästa och är därför inte ett dugg orolig. När Anette Börjesson bestämmer sig för att lämna över stafettpinnen till någon annan kommer jag att vara redo att springa vidare. Men förhoppningsvis kan jag jäsa på soffa i minst 15 år till.

Som så många gånger förr slår jag upp Jennifer Wegerups bok Damelvan när sömnen inte faller sig naturligt. Jag vet inte hur många gånger jag har läst avsnitten om Hanna Ljungberg, Pia Sundhage och Victoria Svensson. Den fängslar mig och jag kommer alltid att vara pist off på Wegerup för att hon skrev boken som jag hade kunnat dö för att skriva (men jag är också förbannat glad för att hon skrev Damelvan, jag hade mest troligt aldrig kommit förbi kapitel två). Vickans bydivigheter fängslar mig, Pias alter ego Pelle lika så. Ljungan och Serie A, Öqvist och Kanadamålet, Mosan och Umeå IK – det är sådana berättelser som får mig att flyga iväg i tanken. Till en annan värld.

Sen finns det ett kapitel som gjorde mig minst sagt förvirrad när jag läste det första gången. Kapitlet om Anette Börjesson. Jag var väl 17 bast när jag satte tänderna i sagan Damelvan och när jag såg att ett avsnitt handlade om just Börjesson blev jag nyfiken. Sedan läste jag sidorna och blev irriterad. Några timmar senare var jag arg och när en kompis (som läste boken samtidigt som mig) smsade och skrev ”du är ju som en ny Börjesson” blev jag riktigt förbannad. – Inte över den överdrivna jämförelsen eller reportaget om landslagets guldkapten. Jag blev förbannad för att Börjesson redan hade gjort det jag skulle göra. Börjesson hade tagit min mening och startat Nya mål redan innan jag föddes. Hon hade kämpat för damfotbollen i år innan min pappa flyttade från norrland till sörmland och sprang på mamma. Börjesson hade gjort det jag skulle göra och att apa efter kändes bara meningslöst – man kan inte ta patent på en uppfinning som redan finns på marknaden liksom. Börjesson hade inte ens gett mig en sportslig chans att hänga med i matchen genom att låta min födelse äga rum innan hon blev damfotbollens väktare - det är lite lågt tycker jag. Den dagen jag läste om Börjesson i Damelvan log jag inte. Inte direkt. Jag var som sagt förbannad. Idag är jag inte arg. Jag är rätt tacksam över att få lära mig av den bästa.

Någon gång kommer Börjesson att lägga av, gå i pension, sippra drinkar och lira golf istället för att vara damfotbollsexperten som alla ringer – hon med kollen som folk litar på. Förhoppningsvis dröjer det många år.
Men när Bossen lägger av är jag redo att ta över.

*Jag är inte längre arg på Bossen för att hon snodde min dröm. Hoppas att det framgick.
*Jag är inte heller jättepist-off på Wegerup längre. Hon är trevlig och jag är inte den som är den liksom.

Taggar: Anette Börjesson, Jennifer Wegerup, Damelvan, Pia Sundhage
Gäst 2010-07-28 18:26

Tycker det låter som ett CV du söker väl inte jobb?
Är du rädd att bli missad?

Alva Nilsson 2010-07-29 09:10

If you say so. Nej jag söker inte jobb. Och missad blir man bara om man inte syns.