Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Fjollor, flator och fotboll

Publicerad 10 mars 2011, 03:37
Vi har läst om det, pratat om det. Glenn Hyséns yngsta grabb berättade igår att han är homosexuell. Vad har det med damfotbollen att göra undrar ni? Ganska djävla mycket faktiskt, ganska djävla mycket.

Ni vet hur matcho herrfotbollen är. Där finns inga bögar. Där finns bara hårda, tuffa män. Trodde de. Men igår sprack den lilla fantasibubblan när Anton Hysén berättade om sin sexuella läggning. Jag tycker att det är oerhört starkt och modigt gjort av grabben. I herrfotbollens värld är det inte lätt att vara bög. Att vara bög är att bryta mot normen och i alla sammanhang är det ofta svårt och jobbigt att bryta mot normer.

Damfotbollen har även de problem med normer. När rörelsen, någon gång på 70- och 80-talet, var ett nykläckt påfund snackades det om att alla brudar som lirar boll var flator. De såg ut som män, var okvinnliga och var helt enkelt tvungna vända sig till de sina för att inga män vill ha dem. Det är alltså inte så länge sedan om man säger så. Finns fördomarna kvar idag? Jo, jag skulle vilja säga att så är fallet. Det räcker med att lyssna till de människor som finns i min närhet. Ofta får jag höra kommentarer som:
”Men alla brudarna i landslaget är väl flator?”
”Men XX är väl inte flata – hon är ju för snygg för det”

Det är alltså intelligenta, välutbildade människor som säger detta. Vanliga Svenssons men också jurister, trebarnspappor och härliga kvinnor. Fördomarna lever kvar, mitt ibland oss, om möjligt inte lika starkt idag. Men de finns där. De ligger där och pyr, redo att blossa upp. Ni vet det, jag vet det. Hävdar ni något annat är det dags att sluta spela korkade. Ni och jag vet att damfotbollen dras med fördomar om homosexualitet. Det är givetvis inte bra för sporten.

Victoria Sandell Svensson sa i Kvällsöppet att en av anledningarna till att hon valde att inte komma ut med sin läggning var att det troligen skulle missgynna klubben hon spelade i. Att föräldrar inte skulle vilja att deras barn spelade där. Lyssna på det. Smaka på det. Tugga på det. Är det bara jag som får kvällningar och raskt spottar ut orden? Inte för att de inte skulle vara sanna. Utan för att det Vickan säger säkerligen är så sant det bara kan bli. Det finns föräldrar, mor- och farföräldrar, pojkvänner och syskon i detta land som inte vill att deras lilla flicka ska lira boll för att det ”kan göra henne lesbisk”. Kan ingen skjuta mig? Jag blir så trött när jag tänker på det.

Damfotbollen berörs också av normen. Heteronormen. Men på ett annat sätt än herrfotbollen. I herrfotbollen får man inte va bög, i damfotbollen måste man vara flata. Säger fördomarna. Inte jag. Fördomarna och idiotiska grottmänniskor.
Jag vet att alla brudar som lirar boll inte är flator. Lång ifrån alla väljer att ha ihop det med någon av samma kön. I de lag jag spelat i har jag varit den enda öppna flatan. Jag skriver öppna för att det kan finnas fler men det behöver inte göra det. De flesta av mina lagkamrater har haft pojkvänner, ibland har de haft barn och varit gifta med en man. Ni och jag vet att alla fotbollsbrudar inte är flator. Långt ifrån alla. Men vi vet också att flatorna finns där.

Flatorna finns nämligen överallt. Överallt och ingenstans. Vi strävar inte efter världsherravälde, men vi finns där. Vi går i din klass, vi träffar dig på Konsum och vi sitter mittemot dig på tunnelbanan. Och vi lirar fotboll.
Jag upplever att det är något vi inte vill nämna i dagens samhälle. Att flator lirar fotboll – trots att alla som lirar fotboll absolut inte är flator, märk skillnaden. Flator lirar fotboll. Flator åker skridskor, flator friidrottar och flator dansar. Men vi pratar inte om flatorna som lirar boll. Vi får inte, vågar inte. Vi är rädda att stämpeln ska komma tillbaka. Stämpeln och fördomarna som säger att alla fotbollsbrudar lirar i flatlaget. Vår rädsla för fördomarna begränsar oss. Vår rädsla för föräldrar som inte vill släppa iväg sina döttrar till fotbollsträningar påverkar oss. Tror jag. Det är viktigt att veta att jag inte sitter på någon sanning här, jag har inte forskat i ämnet. Däremot är jag flata i en värld där det hyschas. Jag är flata i damfotbollens värld. Jag kan knappast kalla mig för elitspelare, men jag anser mig vara en del av damfotbollsvärlden, som supporter, som journalist. Och jag upplever att rädslan begränsar oss.

Jag minns själv hur det var att vara 14 år ung. Förvirrad. Ensam. Fotbollsspelare. Hade jag, för tio år sedan, vetat att Vickan lirade i mitt lag hade det hjälpt. Det hade hjälpt något så oerhört. Men jag fick aldrig den hjälpen. Jag knatade runt i Skillingavallens omklädningsrum ensam i min förvirring. Några år senare började skämten hagla. Flatskämten. Homofobin som faktiskt finns i omklädningsrummen gjorde sig synlig. Jag skrattade med. Skojade. Skrattade. Inombords fanns en annan känsla. Jag undrade vad fan det var för fel på mig. Så en dag fick jag nog och gjorde det Anton Hysén inte gjorde. Ställde mig upp inför Gnesta FF:s damlag och sa ”Okej, jag är helt djävla lesbisk”, spottade framför mig i gräset och väntade mig det värsta. Reaktionen kom aldrig. De ryckte på axlarna och började jogga ned. Då insåg jag att jag inte behöver att någon annan. Jag behöver inte vetskapen om att Vickan och jag lirar i samma lag, den informationen är oväsentlig för mig.

Varför behöver då brudar komma ut? Varför behöver vi utmana rädslan och el facto göra en grej av vem vi ligger med? För de förvirrade fotbollstjejerna skull. De tjejer som känner sig helt ensamma. De behöver att fler kliver ut ur garderoben. Damfotbollen behöver det. Varför ska rädsla och fördomar få stoppa oss?

Vem är du att ställa dig i vägen för rätten att älska?