Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Fotboll kan inte vara bara männens idrott

Publicerad 12 januari 2010, 20:09
Och plötsligt var jag där igen. På den plats jag gång på gång lovat mig själv att inte besöka. Omedvetet kliver jag in i offerrollen, gör mig själv – och damfotbollen – mindre än vad vi är.

I min iver att propagera för den sport jag lever och andas glömmer jag bort att alla inte är som jag. En vanlig dag i skolan med andra ord. En diskussion leder till en annan. Som så många gånger förr är det sport som diskuteras. Jag propagerar för damfotboll. Omgiven av stundtals förstående, stundtals arroganta klasskamrater rabblar jag upp den fakta jag numera kan som ett rinnande vatten. Jag pratar om EM-guld, VM-silver och andra framgångar i internationella mästerkap. Jag pratar om Umeå IK och Womens chanpions leauge. Jag pratar om Pia Sundhage och Marta. Jag ifrågasätter det faktum att fotboll endast tycks vara till för män – efter som att fotboll som spelas av män benämns som just fotboll medan fotboll som spelas av kvinnor går under namnet damfotboll.

De stundtals förstående, stundtals arroganta klasskamraterna tycks ha en arrogant dag. De djävlas med mig. De talar nedlåtande om den sport jag älskar allra mest, de talar om veka damer och dåligt spel. De skojar, flamsar. Det vet jag. Men det är en dag då jag inte är på humör för det. Vissa dagar funkar det inte att driva om fotboll med D. Det här är en sådan dag.

Jag tar upp den bok som ligger framför mig på bordet. Damelvan av Jennifer Wegerup. Jag bläddrar upp sidan jag söker och läser sedan högt:

”Fotbollen är så stor och den har nästan alltid skett på männens villkor, det har varit deras idrott. Jag har själv haft diskussioner med män som sagt till mig: ”Ta allt annat, begär höjda löner och vad ni vill ha, men ta inte vår fotboll”. Det är hemskt att det finns en sådan inställning, men så är det, fotboll väcker starka känslor. Och därför har du också jämförelsen mellan kvinnor och män som inte sker inom någon annan idrott. Jag tror och hoppas att det här bli bättre för varje generation, men det finns många som fortfarande är emot damfotboll även om de i dag inte vill erkänna det öppet. Men fotbollen kan inte vara bara männens idrott. Den är så underbar och den räcker till alla”. (sagt av Marika Domanski Lyfors)

Jag gör en konstpaus och upprepar sedan; ”fotbollen kan inte bara vara bara männens idrott. Den är så underbar och räcker till alla”. De skrattar åt mig, fortsätter retas. Och det är då jag kliver in i offerrollen och gör mig själv – och damfotbollen – mindre än vad vi är. Jag tittar frustrerat på dem, öppnar munnen och säger:

”Ni fattar inte! Ni förstår inte att det är sådana som ni som förstör meningen med idrott. Vet ni hur länge brudar som lirar fotboll blivit förtryckta av män som er? Alla män borde skämmas, så illa är det”.

Jag säger inget mer, de säger inget mer. Det blir tyst. Jag reser mig upp och lämnar dem, väl medveten om att jag gått för långt. Att jag förlorat diskussionen. Innan vi slutat skolan för dagen söker jag upp dem igen. Förklarar och ber om ursäkt. Samtidigt lovar jag mig själv att jag, trots detta nederlag, aldrig – aldrig någonsin – kommer att sluta propagera för damfotbollen. Men jag lovar också att jag härdan efter kommer att undvika att göra mig själv, och damfotbollen, till ett offer.