Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Garederober, normer och fotboll

Publicerad 10 januari 2011, 22:52
Det sägs att blixten aldrig slår ned på samma ställe två gånger. Jag är beredd att sträcka upp min högerhand i luften och muttra en osammanhängande invändning. För historien har ännu en gång upprepat sig. Marta hyllas världen över och jag surar som en trotsig tonåring. Moget! Men jag har min skäl.

Marta är en fantastisk fotbollsspelare. Det kan jag inte neka till. Och om jag någon gång skulle försöka ber jag er ta mig till närmaste psykavdelning – för då är det där jag hör hemma. Alla vet att Marta är en fantastisk lirare. Till och med alla de som aldrig brytt sig om att titta på damfotboll. Så jag skulle aldrig tänka tanken att säga något annat. Men däremot vill jag säga att jag liksom inte gillar Marta.

Baaam! Nu har jag Ä N T L I G E N kommit ut ur garderoben på riktigt. Så många gånger har jag gläntat på dörren och förkunnat att jag avviker från normen. Bryter mot oskrivna regler och inte rättar mig utifrån vad andra förväntar sig av mig. Men det här är nog första gången som det rör något annat än sexuell läggning. Härligt må jag säga, att komma ut som något annat. Men också skrämmande. Vad ska mamma säga? Hur kommer mitt normbrytande att mottagas? Vad kommer folk att säga? Kommer de viska bakom min rygg? Peka och skrika? Kommer jag få sparken (om ja – kan jag då vända mig till do för att få hjälp i frågan?)? Kommer kollegor och vänner att skratta mig rakt upp i ansiktet eller kommer alla att acceptera mig precis som jag är?

Okej. Nu kanske det är dags att berätta varför jag inte gillar Marta, den skickliga fotbollsbruden som förtjänar att vinna pris som världens bästa dam även i år. Så bra är inte Marta i mitt tycke. Hon är bäst just nu men inte bäst genom alla tider. Det är så många bitar som ska klaffa för att jag ska ta till sådana ord och Marta är inte där. Hon kan spela fotboll javisst. Men hur är det med humöret? Hur är det med att vara en lagspelare? Hur är det med att stå på benen i alla lägen? Hur är det förmåga att marknadsföra sporten på bästa sätt?

(Äsch, mamma har nog redan förstått hur det ligger till. Jag växte upp under hennes tak – hon borde ha sett det. Men om hon inte gjort det då? Vad händer då?)

När FIFA delar ut priset till världens bästa spelare tittar de bara till vad de presterat på planen. Vettigt kan tyckas men så tänker inte jag. Jag kan både accepter och förstå att det är så FIFA resonerar men för att jag ska ta någon till mitt hjärta krävs det som sagt en hel del extra. Det har inte Marta. Hon kan lira fotboll och ser ibland lite gullig ut när hon ler och pratar svenska. Men mer än så är det liksom inte. Hon har ingen fantastisk utstrålning. Hon slänger sig alldeles för ofta, man kan skylla på samban som sitter i blodet men det är upp till varje spelare att själv ta ansvar för att stå på benen så länge det bara är möjligt – right?
Och det sydamerikanska tempramentet som bland annat resulterat i en armbåge i ansiktet på Linda Fagerström och en spark i Emma Wilhelmssons mage? Men herrejösses, om det ska gå så långt kanske det är dags att joina någon antiaggressionkurs? Världens bästa spelare genom tiderna ska inte göra så och det är därför som jag diskvalificerar Zidane från diskussionen kring världens bästa herrlirare genom tiderna.

Fotbollsmässigt har Marta materialet att kallas för bäst genom tiderna. Men jag behöver hela paketet för att skriva under alla papper och stämma in i hyllningskören.

Ska jag vara helt ärlig finns det en annan anledning också. I dagens samhälle ska man älska Marta. Det är politiskt korrekt. Även den som skiter i damfotboll hyllar Marta. Jag jobbar inte så. Det kan snarare få motsatt effekt för mig. Säger någon att jag ska älska Sagan om ringen så klarar jag givetvis inte av de filmerna, oberoende av hur bra de egentligen är. Marta har blivit ett sådant fall. Liksom Umeå IK. I början av 2000-talet snackades det om Umeå som ”hela Sveriges damlag” och jag surade ihop. Big time. Kanske låter allt jag säger en aning ologiskt. Vi försöker applicera det på något annat än damfotboll.

Har ni sett Nyckeln till frihet? De flesta tycks älska den filmen och om jag inte missminner mig har den både kammat hem en rad priser och blivit utsedd till världens bästa rulle. Alla älskar nyckeln till frihet. Är det för att filmen är bra eller för att man ska älska den?

Förstår ni vart jag vill komma eller ska vi kasta oss in i litteraturen också? Hur är det egentligen med Brott och Straff? Den där boken av Dostojevskij som så många hyllar. Seriöst. Hur många är det egentligen som tagit sig igenom den segtuggade tegelstenen och njutit av den? Inte jag, that´s for sure.

Men grattis Marta. Du förtjänar priset som bäst i världen. Det är inget snack om saken. Men för att du ska vinna mitt hjärta krävs det lite mer än trollkonster på planen.

Taggar: Marta
Rufus 2011-02-14 15:03

Alva - det finns bara ett stort fel med din bloggspalt: Vi får alldeles, alldeles för sällan ta del av dina tankar. Så snälla, snälla, snälla - skriv oftare! :) :) :)