Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Gnesta FF - vi var kanske inte bäst i världen men...

Publicerad 18 maj 2011, 21:45
Jag blir överraskad och alltihop sitter som en örfil över den vänstra kinden. Tappar andan och blir med ens både ledsen och nostalgisk.

Klubben som jag både älskat och hatat, hatat att älska, älskat att hata. Klubben som jag ändå lirat 5 år i. Där har jag tagit de feministiska fajterna, där har jag mött fantastiska, engagerade män och fotbollslirande kvinnor. Där har jag träffat vänner och någon form av trygghet. Därför möts jag av en chock när jag nås av nyheten att Gnesta FF inte längre har något damlag.

Visst känns det märkligt. Jag minns min första träning på Skillingavallen. Det var ohyggligt varmt den dagen. Jag kände hälften av laget. De kom från min gamla klubb Björnlunda IF, resten var okända ansikten så när som på ett fåtal tidigare kamper lagen emellan. I Gnesta FF fick jag min första målvaktstränare. Officiellt var han huvudtränare för laget. Inofficiellt höll han hårdare koll på mig och målvaktskollegan från Gnesta än någon annan. Från början var han en finsk plågoande, sedan blev han en del av ett internt skämt som inte görs rättvisa på nätet, idag är han den fotbollstränare som gett mig absolut mest. Synd att jag inte förvaltade hans kunnande som jag borde. Bredvid finnen fanns lagets absolut smidigaste. Den assisterande tränare, så du var runt 35 tror jag. Hon stretchade med oss innan och efter träningarna, försökte få våra tonårsmuskler att komma igång. Varje gång vi såg att hon var bra mycket smidigare än oss blev vi knäckta, vi borde ha blivit motiverade. Men å andra sidan var vi bara 12-13 bast.

Vi var aldrig det bästa lag Sörmland skådat. Men vi var inte heller det sämst. Om jag inte missminner mig placerade vi oss ofta någonstans i mitten av serien. Det är inte det jag minns bäst från mina år i lagen – tabellplaceringar. Det jag minns är skratten och skämten. Där och då var det inget jag värdesatte – då var det endast resultat som tilltalade mig. Men det är inte resultaten som sitter kvar och betyder något idag.

Minnena. När jag snubblade över springbanan och belönades med utmärkelsen ”årets vurpa” är ett. När Beccs kommit på ett nytt sätt att stetcha ryggen och fick sämsta möjliga respons från finnen - ”Det är ingen skönhetstävlig det här!” är ett annat. När Sandra gjorde fem mål i samma match. När stora delar av laget kom trea i skol-DM och resorna som hörde därtill. När nya, yngre spelare, tog plats i laget – deras utveckling. När målvaktskollegan gjorde comeback efter benbrottet. När jag och Beccs gjorde vår sista träning med laget. När två brudar i laget har en väldigt givande diskussion om örhängen. Föreningsfesten efter vinsten i division fyra. Alla de där förfesterna när alla i laget ville veta allt om lesbiskt samliv. Så många minnen. Nu sprids de för vinden. Laget finns inte kvar längre.

Det var egentligen inget speciellt som hände när Gnesta FF la ned sitt damlag. Spelarna flydde hålan och utan spelare är det svårt att ha ett fotbollslag. Jag hoppas dock att brudarna snart kickar boll på Hagstumosse igen. Jag vill glida ned dit, möta upp alla gamla lagkamrater och snacka gamla minnen. Det vore bortkastat att inte göra det.