Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Huliganism, hockey och hemmavinst

Publicerad 22 januari 2010, 11:39
Under gårdagen dök frågan upp under en rast i skolan. Någon började med en enkel fråga angående huliganism och diskussionen slutade i en utläggning om damfotboll. Inte helt ovanligt i min värld. Huliganism är inte ett speciellt vanligt diskussionsämne i min närhet men damfotboll är. Den slutgiltiga frågan som bollades var huliganism inom damfotbollen. Någon frågade om våld och dylikt existerade i den fotboll som brudar lirar. Mitt svar var nej. Jag har aldrig sett det och aldrig heller hört talas om det.

De senaste åren har jag uteslutande spenderat tillsammans med damfotbollen. Idrotter så som ishockey, handboll, friidrott och vintersport har jag endast sett på tv. Undantaget som bekräftar regeln är herrfotboll. Sverige – Albanien avnjöts på Råsunda under hösten 2009. Jag har aldrig sett en match i herrallsvenskan live – det är ett ställningstagande jag valt att göra som jag får berätta mer om en annan gång – och på så sätt sluppit den huliganism som media rapporterar om. På så vis kan jag inte heller veta om huliganismen är ett så stort problem som det sägs eller om problemet blåsts upp av kvällstidningsjournalistiken. Men jag väljer att tro att huliganism är ett problem inom herrfotbollen.

Under onsdagskvällen sökte jag mig, för första gången på fem år, till en hockeyarena. När jag, i sällskap med två vänner, anlände till arenan fanns det väldigt få biljetter kvar. Vi fick helt enkelt acceptera en varsin plats i klacken. Att stå upp hela matchen kändes okej då inträdet var gratis. Jag tvekade länge då man inte allt för sällan hört talas om bråk, även om bråken inte tycks finnas i samma utsträckning i hockey som i herrfotbollen.

Det blev inget bråk varken under eller efter matchen. Klackarna skrek och gormade stundom med varandra. Men då hemmalaget vann var stämningen god. Någon huliganism såg jag inte röken av. Däremot kände jag ett stort obehag springa genom kroppen vid en handfull tillfällen. I början av matchen kastades det in mynt på planen. Jag suckade högt och lät de runt omkring mig få veta att jag ansåg de som kastat in mynten vara testosteronfyllda pojkar utan vett i skallen. När hemmalaget gjorde mål blev grabbarna som stod precis bredvid mitt sällskap som tokiga. Fyllda av glädje kastade de sig fram mot de människor som stod framför dem. Logsikt nog trillade många och längst ned i höge låg två flickor som troligen inte passerat 15-års strecket. I periodpausen bytte jag plats och uppmanade de smått chockade flickorna att göra detsamma.

Könsorden haglade i klacken. Jag ryckte på axlarna åt det. Ryckte på axlarna och valde att inte stämma in i de sånger som förkunnade att domaren var bög eller att motståndarnas lagkapten skulle plockas efter matchen. Däremot blev jag mycket illa berörd när pojkar som såg ut att vara mellan 8-10 år unga började ta efter de äldre personerna. Helt plöstsligt står små pojkar och pekar finger åt domare, spelare och publik. Ur deras munnar haglar könsord. Och jag mår illa.

Efter matchen drar jag en suck av lättnad och tänker att det är skönt att huliganism, könsord och testosteronfyllda tonårsgrabbar ännu inte sökt sig till damfotbollen.

Taggar: damfotboll