Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Jag är en mycket bitter kvinna...

Publicerad 15 september 2011, 23:31
Det är alltid någonting som gör damfotbollen sjuk, alltid någonting som ointresserade män måste gnälla på. Vad som än händer så gnälls det. Skälls, skrattas, pekas. Och så undrar folk varför jag är bitter.

I alla tider, nåväl – sedan slutet på 60-talet, har det gnällts på brudar som lirar boll. Det är nästan uteslutande män som gnäller. Man kan undra varför.
Jag vill säga att det är helt okej att komma med kritik mot damfotbollen. Jag gör det, andra gör det. Men det känns som att många gnäller på damfotbollen för att det är så det ska vara, så har det alltid varit och så skall det alltid förbli. Håller ni inte med mig? Låt mig visa er:

I tidernas begynnelse, när damfotbollen tog fart, hette det att de kvinnor som spelade fotboll inte såg tillräckligt kvinnliga ut. Och hur kunde de överge sina barn för att träna två gånger i veckan och lira någon match då och då? När det visade sig att kvinnorna klarade av att både spela boll och ta hand om sina barn hittades annat att gnälla på. Landslaget skördade framgångar i de EM och VM som drogs igång under 80- och 90-talet. Och istället för att njuta av blågula framgångar hittades nästa ”problem”. Det hette att landslagets framgångar – med EM-guldet 1984 som största höjdpunkt – inte var något värda efter som att motståndet var för dåligt. Att det svenska damlandslaget, precis som alla andra landslag på den tiden, inte var speciellt gammalt eller att damerna inte tjänade en krona på sitt fotbollsspelande brydde man sig givetvis inte om – de svenska damerna vann enbart för att motståndet var för dåligt.

Sedan kom snacket om att damallsvenskan var för ojämn, det förstår ni väl att ett och samma lag inte kan vinna ligan överlägset flera år i rad för att de är bra. Nej, det beror endast på att de andra är för dåliga. Att Manchester United under samma period dominerade Premier League fullständigt var aldrig något som ansågs vara ett problem eller en orsak till att förändra herrfotbollen. Märkligt, eller hur?
Efter det, när damallsvenskan började bli en mer jämn serie klagades det på att landslaget var för dåligt. Ut i kvartsfinal mot världslaget Tyskland, nej – det duger INTE.

Nu är landslaget tillbaka bland de allra bästa, damallsvenskan är en jämn historia och räknas som en av världens bästa damligor. Man kan tycka att gnällandet borde sluta där, damfotbollen har ju ”löst” alla problem som prakats på dem. Men inte då, givetvis måste vi fortsätta gnälla. Nu är de ointresserade männen inne på att underhållningsvärdet är för lågt.
Är det konstigt att man blir bitter? Vad än damfotbollen gör så hittar de nya saker att klaga högljutt på. Det börjar kännas som att det är inne att gnälla på damfotbollen, nästan lite coolt. Och mitt i det hoppar folk som egentligen inte bryr sig fram. Som för att samla bonuspoäng, va lite coola och sparka lite på den damfotboll det är helt legitimt att bespotta.

Är det konstigtatt man blir bitter?
När en renovering av damallsvenskan är ett faktum 2013. Pengarna fördelas bättre och de bästa spelarna samlas i tio lag istället för tolv. När den amerikanska proffsligan står på ruinens brant och världsspelarna återigen samlas i Sverige – vad ska det gnälla på då? Om någon kan kläcka ur er det nu vore jag ytterst tacksam. För jag vet att det kommer, de hittar något att klanka ned på. För det är väl så det ska vara? Det är så det alltid varit och det är så det alltid skall förbli.

Är det konstigt att jag är bitter?