Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Jag har aldrig bett om ursäkt.

Publicerad 07 februari 2010, 17:45
Jag är ingen slagskämpe. Jag är en fylld av övertygelse att allt går att lösa utan nävar som svingas genom luften. Jag förespråkar ordets makt. Diskussioner och åter diskussioner borde kunna lösa det mesta. Dikussioner och åter diskussioner. En endaste gång har jag slagit en annan människa, det är en gång för mycket. Nu kommer jag på att jag aldrig har bett om ursäkt. Det borde jag göra.

Jag är ingen slagskämpe. Någon gång har jag dragit en motståndare i tröjan eller tryckt bort henne när en boll rör sig in mot målområdet efter en hörna. Jag minns en match då jag var 15 år ung och insåg att jag låg på marken och sprattlade medan motståndarnas anfallare var på vippen att peta in bollen i mål. Jag förstod att jag inte hade en sportslig att nå den där bollen. Jag drog tag i hennes ben, hon föll och det givna målet rann ut till hörna. Domaren påstod att jag nuddat bollen och att anfallaren snubblat över mig - jag skämdes hela matchen.

Nej, jag är ingen slagskämpe. Nu på senare år – det låter lite larvigt att använda det slitna uttrycket när man inte ens passerat 25 – har jag till och med slutat söka närkontakt med motståndarna. I skollaget som just startats tränar killar och tjejer tillsammans. Innan vi började lira snackades det om att jag skulle sätta killarna på plats, det var jag som skulle stå för tacklingarna i damlaget. Men av någon oförklarlig anledning söker jag inte kroppskontakt. Jag har på äldre dar gått från slö och förhållandevis fysisk målvakt till skolans bästa målskytt. Jag är den som sätter bollarna i nätet. Hur det gick till kan jag inte svara på. Jag är ju annars än sådan person som alltid förespråkat just fysisk fotboll.

Det finns en stor skillnad mellan fysisk fotboll och ottillåtet spel. Fysisk fotboll handlar om att våga smälla på i närkamper, söka kroppskontakt och utnyttja sin storlek på det tillåtet sätt. Vad otillåtet fysiskt spel betyder kanske jag inte behöver utveckla? Jag har, i vuxen ålder, endast slagit en annan människa en gång (frågan är om det egentligen är något man borde vara stolt över?), men då var det fotboll som var upprinnelse till hela den bisarra händelsen. Jag vill nu förklara att jag knappast skulle kunna kallas för huligan. Jag har således inte stått på en fotbollsarena och delat ut en smäll. Men en gång i mitt liv har jag slagit en annan människa (gnabb och slagsmål med syskonen räknas liksom inte).

Det var när Sverige mötte USA under VM 2007. Gänget hade samlats hemma hos mig. Jag var trött, nervös och uppspelt. Trött för att jag var nervös och därför inte hade sovit en endaste minut natten innan, uppspelt för att fotboll är fotboll. Varsin kopp te i handen och en VM-match på tvn. Vi försökte övertyga varandra om att Sverige skulle kämpa sig till en vinst mot USA men när amerikanskorna i slutet av matchen ledde med 2-0 insåg vi att det var kört. Där och då är jag varken nervös och uppspelt längre. Jag är besviken och ledsen. Jag sitter bakom soffan och svär. I soffan sitter två av av mina dåvarande bästa vänner och min ett år äldre syster. En av dem öppnar munnen och säger: ”Sverige spelar ju så djävla dåligt, de förtjänar inte att vinna den här matchen. Kom igen nu USA, gör ett mål till! Heja heja!”. Hon säger det med en röst som dryper av sarkasm, det hör alla. Men jag reser mig upp och slår till henne i bakhuvudet. Med handflatan. Det är en hård smäll. Tre par frågande ögon riktas mot mig. Jag förklarar att man inte säger så – fast med mindre vackra ord. De påpekar det uppenbara - det var ett skoj! Jag svarar då snäsigt att man inte kan skämta om sådant när jag är närvarande. Jag stormar sedan ut ur min egen lägenhet och blir borta en bra stund. När jag återvänder har alla lugnat ned sig. Ingen är upprörd och vi spenderar hela dagen tillsammans med varandra och en kopp te.

Nej, inte är jag någon slagskämpe inte. En endaste gång har jag slagit en annan människa, det är en gång för mycket. Hur mycket man än brinner för något, hur uppfylld av det man än må vara är det aldrig okej att måtta ett slag. Nu kommer jag på att jag aldrig har bett om ursäkt. Det borde jag göra.

Taggar: VM 2007, usa, Sverige