Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Jag lär aldrig vinna OS-guld i fotboll

Publicerad 06 september 2010, 15:07
Sju år ung lovade jag min farfar att jag skulle ta OS-guld i fotboll 2012. Jag var en aning naiv och Dennerby lär knappast ringa mig och be mig dra på landslagströjan. Men jag ska till London om två år. För farfars skull.

Har jag berättat för er om min farfar? Sju år ung lovade jag honom att jag skulle ta OS-guld 2012. Jag var rätt naiv på den tiden – lindrigt uttryckt. Jag stod i vardagsrummet som luktade farmors cigaretter. Farfar satt i gungstolen bredvid fönstret. Det var vinter och otroligt kallt – farmor och farfar bodde i Jokkmokk, precis vid polcirkeln, 50 mil norr om Umeå – och jag minns att på kvällen skulle vi grilla falukorv i den öppna spisen. Farmor satt i den röda soffan, än i dag vet jag inte om hon lyssnade på min och farfars konversation eller inte.

Jag hade bara lirat boll i något år. Gåsinge-Dillnäs hette klubben och vårt lag var inte speciellt bra. Jag var inte speciellt bra. Ändå stod jag där och lovade farfar ett OS-guld. Vi kom gemensamt fram till att 2012 skulle bli ett bra år för guldet. Då skulle jag ha åldern inne. Vi skakade hand på saken och farfar svor på att han skulle komma ihåg mitt löfte.

Sedan dess har jag fått höra samma fråga varje gång jag hälsat på honom uppe i de norrländska skogarna eller pratat med honom i telefon: ”Du tränar väl ordentligt? Kom ihåg att du har lovat mig ett OS-guld!" Samma fråga varje gång. Han har liksom ignorerat det faktum att det syns rätt tydligt på mig att jag inte tränar ordentligt. Han har inte brytt sig om att Dennerby inte kommer att ringa mig när han tar ut sin OS-trupp.

Min farfar, pappas pappa och mammas svärfar, var en speciell man. För ungefär tio år sedan gjorde han sig av med sin tv – han tyckte inte att han behövde någon. Det tyckte jag, i alla fall när han under slutminuterarna av dammatcher för att fråga mig hur det gick. Ledde Sverige? Vilka hade gjort mål? Skulle vi vinna? Såhär i efterhand inser jag att det hela faktiskt var otroligt charmigt, det förstod jag inte då när Sverige och Tyskland spelade final och allt jag ville var att springa tillbaka till tv:n och följa förlängningen. Jag minns att när jag åkte upp till Jokkmokk och farfar ville han diskutera Umeå IK. Han hade läst om dem i Norrländskan eller hört om dem på radio. Ibland hade han sparat någon artikel eller krönika som han tyckte att jag skulle läsa.

Det var min farfar det. Han var speciell. Jag skriver var för att han nyss gått bort. Nu vinkar jag upp mot himlen och säger:
”Tyvärr lär jag aldrig vinna det där OS-guldet. Men jag ska se till att ta mig till London i alla fall. Jag ska sitta där på pressläktaren 2012, hoppas det duger”.