Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Jakten på revansch börjar här och nu

Publicerad 27 juni 2011, 20:53
Imorgon är så den långa väntan äntligen över. Nu börjar jakten på revansch. Revansch på alla de som satt käppar i hjulet, revansch på alla de som tvivlat, revansch på flopparna från 2009 och 2007.

Men det är också en lång smärtsam kamp tills dess att domaren blåser av matchen och vi vet om Sverige vunnit. För Sverige har aldrig vunnit en startmatch i ett VM. Och vi har inte alltid mött USA i första matchen. Vi har förlorat matcher vi borde vunnit tidigare. Det har Sverige inte råd med denna gång. Sverige måste ta poäng mot Colombia, mest troligt måste vi ta tre.

Det känns en aning jobbigt att två sviter förföljer oss än idag. Två sviter som måste brytas för att Sverige inte ska missa kvartsfinalerna. Sverige har aldrig vunnit en öppningsmatch i ett världsmästerskap och Sverige har aldrig tagit poäng mot USA i ett mästerskap. Nu måste minst en av de sviterna brytas, kanske två.

Sverige bör slå Colombia. Med de spelare Sverige har att spela med är denna match avgjord på förhand och det är upp till de 11 utvalda att gå ut och göra det alla förväntar sig av dem. Jag tror på en säker vinst för Sverige. Det skulle inte förvåna mig om Lotta Schelin inleder målskyttet, Sara Thunebro tar vid och Sofia Jakobsson kommer in från bänken och sätter trean när matchklockan tickat upp mot 83 minuter. Sen tror jag att Sverige släpper en boll förbi sig också. En fast situation eller en kontring känns inte alls omöjligt. 3-1 skrivs slutreslutatet till och Sverige lär inte övertyga men ändock göra samma sak som Japan, Tyskland och Frankrike gjort – precis det som förväntas av dem.

Landslagsspelarna och Thomas Dennerby har sagt det många gånger nu. De kan slå USA. För första gången känner de att de kan slå USA i ett mästerskap. Jag hoppas de har sagt det tillräckligt många gånger, för då kanske de tror på det i alla fall. Jag tror det när jag ser det, inte en sekund innan matchen tar slut den 6 juli kommer jag tro på seger. Jag vågar inte ens hoppas.

Men det är en annan historia som vi får ta upp senare. Just nu torde allt fokus ligga på morgondagen och Colombia.
Jag får höra att 22 000 biljetter är sålda till matchen. 22 000 av 30 000. Det är en rätt hygglig publik vi kommer att få se. Och herredjävlar vad mäktigt det måste vara att va på plats. Min bästa ungdomskompis är där. Jag är avundsjuk. Men samtidigt lättat. Jag vet inte hur jag hade klarat mig där. Hade jag överlevt eller dött av en hjärtattack orsakad av nervositet? Man vet inte.

Det börjar hända saker nu. Både i Tyskland och i Sverige. I Tyskland fylls arenorna, i Sverige fylls tidningarna. De senaste dagarna har jag fått drygt 50 nya följare på twitter. Alla är de där av en endaste orsak - #vm11. Det känns rätt häftigt.
Men med uppmärksamheten blir också hatet tydligt. Det finns fler kanaler att spy ut sitt avsky mot damfotbollen. Jag förstår verkligen inte det behovet, behovet av att spotta på någon annan för att själv må bättre. I detta fall är det män som spottar på damfotbollen. Spottar på utövare och fantaster. När ska de förstå att känslor inte är någonting man själv styr? Att jag, du och många andra blivit hopplöst förälskade i damfotbollen är inget vi kan rå för eller välja bort, blunda för. Det funkar så. För känslor är inget man styr.

Nej, känslor är inget man styr. Jag lär inte sova en minut inatt. Nervositeten bubblar. Jag känner mig sjuk. Glad och speedad men samtidigt sitter en ångestboll i bröstet och skär. Det är inte lätt det här.
Men snart, snart blåser domaren i pipan och Colombia och Sverige ska möta sina krafter i VM 2011. Måtte det gå vägen.