Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Landslaget - en svidande örfil

Publicerad 14 september 2010, 18:10
Det blossar och det svider. Träffar gång på gång fast att man parerar sig så gott det går. Och man väljer sig aldrig med smärtan, svidandet. Tårarna väller fram fast att man absolut inte vill gråta. Och i ett patetiskt försök att skydda mig från besvikelserna, från örfilarna, blev jag pessimist. Det hjälpte föga. Landslaget - som en svidande örfil. Jag väntar redan på slaget som komma skall. Danmarksmatchen lär knappast bli någon skrattmatch so to speak.

Imorgon möter Sverige grannarna Danmark i kvalet till VM. Ni liksom jag vet att matchen egentligen inte är avgörande för om Sverige spelar i VM nästa år eller inte. Förlorar de blir vägen till Tyskland en aning längre – men alla vägar leder till VM och Sverige kommer att gå till mästerskapet i Tyskland. Ändå vill jag påstå att en förlust mot Danmark vore förödande. Och den där förödande förlusten känns inte så djävla avlägsen som man skulle kunna tro.

Nu vill jag, innan jag går djupare in i resonemanget, upplysa nytillkomna läsare om att jag är en pessimist. Det där glaset är halvtomt och ja, det var bättre förr. Landslaget har hjälpt mig på vägen i min pessimistiska utveckling. De senaste fem åren har besvikelserna, flopparna, avlöst varandra. Finalmissen 05 efterföljdes av fetfloppen 07 och besvikelsen i Peking. Det var när favoriterna Sverige föll mot Norge i EM förra året som min utveckling till att bli en fullfjädrad pessimist var fullbordad – tack för det landslaget.

Det är rätt pissigt att vara pessimist. Men också nyttigt. Lyckas man ta ut besvikelsen i förskott är man inne i bearbetningsfasen redan när den faktiska besvikelsen träffar som en örfil på vänsterkinden. Landslaget har de senaste åren gett mig otaliga örfilar. – Tack för dem, det svider fortfarande och jag har ett konstant rött handavtryck på vänsterkinden, tack tack.
Men hallå! Är det så konstigt att jag är pessimistisk? Med tanke på alla örfilar jag fått den senaste tiden är det en bedrift att hålla skenet upp och vissla på ett äckligt positivt sätt. Och sådan är inte jag.

Nej, det var bättre förr. När jag började följa det blågula landslaget vann de oftast. Förlorade först i turneringarnas sista matcher. Det var bättre då. Då var jag optimistisk. Tiden och förlusterna och flopparna har gjort mig till en djävla negativ pessimist. Men skyll inte på mig. Skyll på någon annan.
Ni vet att den del landslag drar på sig smeknamn? Ofta kvinnliga landslag. I början av 00-talet kallades handbollsbrudarna för ”det leende landslaget”, i somras kom ett gäng basketspelande tjejer och tog sig namnet ”det vinnande landslaget”. Jag är beredd att ge fotbollsdamerna namnet ”det svikande landslaget”. Men det kanske vore lite väl pessimistiskt?

Åter till Danmarksmatchen. Sverige borde inte förlora på torsdag. De borde verkligen vinna och på så sätt ta den snabbaste vägen till VM. Men det är så mycket det här landslaget borde ha gjort. De borde ha gått vidare från gruppen 2007 (vem minns inte Nigerias mål i 87:e? Det där totalt onödiga målet). De borde ha vunnit gruppen i OS och på så sätt sluppit Tyskland i åttondelen. De borde ha vunnit över Norge i kvarten förra året (snackar man så kaxigt får man liksom inte förlora). De borde ha vunnit över Danmark med ett par mål till i lördags. Men det är mycket man borde här i världen. Sverige borde vinna mot Danmark på torsdag. De måste göra det. Inte för att gå till VM, det kommer de ändå att göra – på ett eller annat sätt. Men om Sverige förlorar mot Danmark på torsdag kommer jag bli än mer pessimistisk – och det vill jag inte. Om Sverige förlorar mot Danmark kommer ännu en örfil att träffa min kind och göra den än mer blossande röd. Om Sverige förlorar mot Danmark kommer jag nog sluta tro på mirakel och mästerskapstitlar.

Jag tror Sverige förlorar. Eller, nej. Jag vet inte vad jag tror. Pessimisten i mig tror på förlust. Men jag är rätt trött på att vara en tråkig pessimist tänker jag. Sen tänker jag att det är rätt skönt att kunna bearbeta besvikelsen innan floppen äger rum. Sen tänker jag att jag inte vet vad jag tänker och att jag verkligen hoppas på en vinst men bävar för att det värsta kan inträffa. Instingtivt håller jag upp handen i ett försök att skydda kinden. För oavsett hur många örfilar man fått gör det likförbannat ont varje gång handen träffar kinden.

Taggar: landslaget, danmark, VM-kval, Sveriges damlandslag