Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Rapporter från midnattssolens land.

Publicerad 10 oktober 2010, 22:08
En Stockholmare hittar inte i Umeå, men jag tänker att det kommer med tiden. Precis som att jag snart kommer lära mig hitta i Gammliavallens labyrinter och att jag snart vänjer mig vid kylan. Obekanta ansikten blir förhoppningsvis snart välbekanta och kanske lyckas jag bygga upp ett förtroende här också. Man vet inte. Men man hoppas.

Det finns vissa saker man bara måste göra annars är man bara en liten lort. Ett välkänt Astrid Lindgrencitat som snurrar i mitt huvud samtidigt som jag virrar omkring på en arena jag aldrig sett förut. Gammliavallen och Kristineberg är inte riktigt samma sak, so to speak. Alla ni som besökt båda arenorna vet precis vad jag pratar om. På gamla, mysiga Kristineberg finns inga hissar och våningar och dörrar som virrar till det. Där finns några trappor and thats it. Men tro nu inte för allt i världen att jag inte gillar Krillan, för det gör jag. Jag gillar känslan av att befinna sig ute på landet mitt i en storstad. Jag gillar valmöjligheterna, att man kan sitta i solen när solen lyser men samtidigt söka tak över huvudet när det regnar. Men som sagt, Krillan och Gammliavallen lirar inte riktigt i samma division. På gott och ont, Gammliavallen må vara fräsch och häftig men det suger att inte ha koll på vad som väntar runt hörnet. Eller vem.

Let´s face it. I Stockholm var det idel kända ansikten. Ansikten och människor som jag byggt upp ett förtroende för och förhoppningsvis känner de någon form av förtroende för mig. Jag pratar inte bara om spelare och tränare utan om helheten, allt från personen som sitter i biljettluckan till presschefen. Men också om fansen som söker sig till arenan för att titta på när brudar lirar boll. Jag känner igen dem, nickar igenkännande till mot många av dem och tackar artigt samt hör hur läget är när kvinnan vid i pressrummet ger mig en kaffe. Och jag får för mig att spelarna och ledarna litar på mig. Inte så tillvida att de skulle lägga sitt liv i mina händer – det vill väl ingen? Herregud, den som litar på mig så pass mycket känner mig inte fullt ut. Men så till vida att de vet att jag citerar dem korrekt, inte är ute efter skandalrubriker och försöker lyssna på vad de säger, inte de jag vill att de ska säga. Jag får för mig att det är så i alla fall. Första gången jag skackade med en av Stockholmstränarna verkade han sur och misstänksam och jag tänkte att det var inte direkt så att det sa klick. Nästa gång jag skulle göra en kortare intervju med samme man var tongångarna de motsatta. Vi skojade och skämtade, diskuterade och argumenterade. Han tilltalade mig med mitt namn och tackade efter intervjun. Jag tänker att scenförändringen skedde för att han insåg att jag var rätt vettig. Men jag vet inte.
För ett tag sedan mailade en spelare och skrev att hon tycker att jag skrivit bra de gånger jag skrivit om henne, att texten speglat våra samtal. Hon skrev också att det inte alltid är så, att många bildar helt egna meningar där inget stämmer.

Riktigt så är det ännu inte i Umeå. Spelarna, ledarna, supportrarna och fikatanterna – de vet inte vem jag är och har antagligen inte ens börja bygga upp ett förtroende för mig. Men jag tänker att det kommer med tiden. De har nog ännu inte förstått att de är fast med mig, oavsett om de vill det eller ej. För Gammliavallen är numer min hemmaarena och de där okända ansiktena blir förhoppningsvis mer bekanta om ett tag.
Men än så länge är vallen en labyrint jag ännu inte lärt mig bemästra. Och är man nervös och förväntansfull på samma gång blir det hela ytterligare lite svårare. Varför jag gick runt i labyrinten på nervösa ben och hade ett Astrid Lindgren-citat på hjärnan undrar du? Well, jag har tidigare skrivt om min relation till Caroline Carre Jönsson. Berättat om hur förändrade den förra landslagsmålvakten min syn på fotboll och om hur jag, efter en arg och uppgiven blick från henne inte vågat säga ett ord till idolen på fem år. Låt oss säga att jag, under mitt första besökt i Gammliavallens labyrinter, tog mod till mig och letade upp Carre. Jag sa det jag ville säga och även om jag, på grund av nervositeten, stundtals snubblade över orden kändes det rätt okej.

Jag slog mig ned i en sliten soffa som påminde mycket om den soffa jag fick av mormor när jag flyttade hemifrån 19 år ung. Och mitt emot mig satt så hon som varit min idol under de år jag själv vaktade målet i division fyra. Det känns en aning absurt och jag lämnar arenan vimmelkantig och lyckas med nöd och näppe hitta från Gammlia till Vasaplan innan bussen lämnar stationen.

Det var den första rapporten från midnattssolens land. Kan komma ett bli ett par till, först ska jag bara lära mig leva med kylan och hitta i Gammliavallens labyrinter. Orientering har aldrig varit min grej, men så fort okänd ansikten blir bekanta kanske jag vågar fråga efter vägen? Nu är jag ju trots allt inte en lite lort längre.

Taggar: Umeå IK, Caroline Jönsson