Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Sanningen är partisk

Publicerad 06 april 2010, 17:17
Påskhelgen och Kristus uppståndelse har passerat. Om Jesus faktiskt har återuppstått låter jag någon annan svara på, men trots min icke kristna tro måste jag säga; visst tusan har påsken detta år handlat mer om uppståndelse än godis. Hela påskhelgen handlade rätt och slätt om damallsvenskans uppståndelse. Jag gillart starkt.
Vad jag tycker om situationen framgår säkerligen.
Anteckningar

I sista sekunder bestämdes det att jag skulle fira påskafton i Norrköping. Jag bytte alltså mammas goda mat och påskäggsletandet mot tågresor och promenader i en okänd stad. Och jag trivdes som fisken i vattnet. Linköping tog emot Göteborg i ett soligt Norrköping. Och det kändes liksom i luften att nu skulle damallsvenskan återuppstå efter en lång och snöig vinter.
Och egentligen tror jag inte att jag kan förklara den känsla som svepte igenom min kropp, men jag tänker ändå försöka. Tänk er att man likt Jesus kan gå på vattnet, tänker att man, i varje steg man tar, lyfter ungefär en meter från marken, tänk er att man är lätt som en fjäder och stark som ett lejon. Känner ni igen den känslan? Jag trodde väl det.

Den känslan snurrade runt i min kropp under hela påskafton. Så när som på några minuter. Ungefär 59 minuter in i den damallsvenska premiären för att vara exakt. För visst måste vi snacka om det röda kort som Hedvig Lindahl tilldelades i premiäromgången?
Jag ska inte orda om värdelösa domare – för att varken Pernilla Larsson eller resten av den svenska domarkåren är förtjänta av betyget ”värdelös”, helt enkelt för att de inte är värdelösa. Och jag tänker inte heller ge mig in i snacket om det faktiskt borde varit rött kort och straff emot Göteborg. Vi kan alla ha olika åsikter kring både straffen och utvisningen. Jag personligen sympatiserar oftast med målvakten, och jag personligen anser att både straffen och det röda kortet var feldömt – men som sagt, det är inte det jag vill lyfta fram.

Jag vill snacka lite om hur komiskt det är att man som skribent kan vinkla sina texter precis hur man vill. Jag vet att jag gör det – vinklar mina texter åt det håll jag anser lämpligast. Och jag börjar förstå att jag inte är den enda som leker med ordet och språket för att föra fram just min åsikt. För att göra just min bild till en mer trovärdig och sanningsenlig bild. Jag börjar känna att många lag i damallsvenskan agerar på samma sätt. Men, tänker jag – det är väl så det går till i livet? Alla vill ha rätt.
Trots vetskapen om att alla nog vinklar sina texter skrattar jag till när jag läser om premiärmatchen på hemmalagets hemsida.

Såhär skriver Svenska fotbollsförbundets Stig Lindmark, som borde vara någorlunda opartisk, om straffsituationen:
”Straffen kom att bli omdiskuterad på Nya Parken i Norrköping. Linda Sällström frispelades efter 62 minuter, hon lyckades peta bollen förbi en utrusande Hedvig Lindahl. Kort därefter sprang Sällström in i Göteborgsmålvakten och ramlade. Domaren Pernilla Larsson visade på straffpunkten men valde också att ge Lindahl rött kort för en så kallad frilägesutvisning.”

Och följande finns att läsa på Linköpings hemsida, skrivet av Gustaf Pettersson:
”När klockan tickade upp mot 58 minuter bjöds publiken på stor dramatik. Linda Sällström rann genom försvaret ännu en gång, spelade bollen förbi den utrusande Hedvig Lindahl, som bara kunde kapa Sällström. Domarens beslut blev straff för Linköping och rött kort för Hedvig Lindahl, som ersattes av Susanna Nilsson.”

Rätt olika bilder av samma situation må man säga. Enligt Linköping kapade Lindahl Linköpingsanfallaren. Enligt fotbollsförbundet sprang Sällström in i målvaketen. Komiskt inte sant?
Jag lägger som sagt ingen värdering. Och jag tänker inte dra fram pekpinne och hävda att någon har rätt och en annan fel. För båda har egentligen lika rätt, de beskriver hur de har uppfattat situationen.

Hur eller hur är det roligt. Antingen blev Sällström kapad eller så sprang hon in i Lindahl. Gränsen är hårfin inte sant?

Taggar: Linda Sällström, Kopparbergs/Göteborg, Hedvig Lindahl
Martin 2010-04-06 22:17

Som LFC-supporter är jag förstås glad över varje seger, men jag måste endå tillstå att det vore skönt om just dessa 3 poäng inte får någon avgörande betydelse när serien summeras. 'Tveksamma' straffar är aldrig kul som avgörande moment även om det är 'rätt' lag som får dem.

Alva Nilsson 2010-04-09 12:37

@Martin: En intressant fråga till dig som LFC-supporter. Tycker du att LFC bör lyfta fram att straffsituationen vållade stor debatt? Utan att för den delen lägga sig i om domaren gjorde rätt eller inte. Jag kan tycka att de bör lyfta fram det. Efter som att många fans säkerligen bara tittar efter texter på just sitt lags sida. Då kan bilden bli felaktig. Om du förstår hur jag menar. Så vad tycker du i frågan?

Martin 2010-04-09 22:52

Jag tycker helt klart att författaren till matchreferatet på LFC:s hemsida borde ha nämnt att straffen inte var okontroversiell, vilket i o f s straffar sällan är. Tycker också att formueringen, "Linda Sällström rann genom försvaret ännu en gång, spelade bollen förbi den utrusande Hedvig Lindahl, som bara kunde kapa Sällström", är olycklig då det efter vad jag förstått handlade om ett hoppslag mellan spelarna.