Underverket i Umeå 1.0

Miraklet i Montpellier har vi alla hört talas om. På söndag, någon gång kring tvåtiden, kan vi höra om Underverket i Umeå. Kanske, det borde inte vara möjligt. Men är det något jag lärt mig nu så är det att man aldrig ska räkna bort Umeå IK. Aldrig – för Umeå är Umeå.

Lyon vs Umeå IK 3-2. Jag stirrar på tv:n framför mig och vet inte vad jag ska tro. Jag har precis sätt en fotbollsmatch där ett uträknat lag från norra Sverige får med sig två bortamål mot ett franskt världslag.
Uträknade Umeå, som förlorade den allsvenska premiären mot nykomlingarna Jitex, som jag dissade helt inför matchen mot Lyon. Uträknade Umeå, med ett i det närmaste nytt lag, orutinerad tränare och oprövade spelare. Hur kunde det laget hålla jämna steg med Lyon? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro.
Sen kommer jag på mig själv med att småle. Och jag mumlar tyst; ”Umeå är Umeå, det borde jag ha räknat ut”.

Umeå IK har tappat större delen av de rutinerade världsspelare som tidigare fanns i laget. Dessa spelare har ersatts med namn så som Pettersson, Jakobsson, Konradsson och Åberg-Zingmark. Och inget ont om de spelarna, men de borde inte haft en suck mot stjärnspäckade Lyon.
Men på något vis verkar det som att ingenting är omöjligt för Umeå IK – laget som bestämde sig för att satsa 1984 och som 16 år senare vann damallsvenskan för första gången.

Jag har egentligen aldrig gillat Björkstadens stolthet. Den svartgula maskinen. Men jag har en enorm respekt för dem och allt de gjort för svensk damfotboll. Det Umeå IK gjort för svensk damfotboll är så enormt stort att jag stundtals tappar orden.

Umeå IK är ett lag som varit med och format svensk damfotboll. De är ett lag som lyft fram talanger och utvecklat världsspelare. De har satt svensk klubbfotboll på kartan. De har varit störts, bäst och vackrast så länge att jag tappat tidsuppfattningen.
Och jag har nu lärt mig att man aldrig, aldrig ska räkna bort Umeå IK. Det spelar ingen roll hur läget ser ut, hur många stjärnor som försvunnit. Det spelar liksom ingen roll – för Umeå är Umeå.

Och på söndag väntar en semifinal omöjlig att tippa slutresulatet i. Umeå har rutinen i Frida Östberg som med sin vinnarinstinkt och vilja kan tugga sönder vilken motståndare som helst. I målet står trygga Caroline Jönsson och på topp finns Hanna Pettersson som uppenbarligen kan det där med att sätta läderkulan i nätet. Däremellan finns en hel hop med orutinerade – men också oförutsägbara och hungriga – unga talanger. Jag inser snabbt att det kan gå. Det kan faktiskt bli så att Umeå återigen tar sig till final i Womens Champions League.

Om Umeå vinner semifinalen på hemmaplan vet vi självklart inte i nuläget. Men någonting säger mig att det kan bli Umeå IK som går vinnande ur striden mot franska Lyon. Någonting säger mig att vi på måndag kan få läsa om Underverket i Umeå. För ni vet hur det är med Umeå IK - Umeå är Umeå, och man ska aldrig någonsin räkna bort Umeå. Jag om någon har lärt mig det nu.