Vacker fotboll?

Idag ska fotboll vara vackert. Och vacker är den fotboll som spelas med bländande teknik, övermänskliga finter och läckra klacksparkar. Klapp-klappspel och precisa krossbollar som följs av säkra nedtagningar. Jag gillar det. Och ja, det är väl vacker fotboll. Men att svenska lag, landslag och klubblag, bör sträva efter att spela vackert är jag absolut inte övertygad om.
Jag vill se fysik, kamp och offervilja. Hellre det än vacker fotboll. Varför måste allt vara vacker hela tiden? Och är vackert verkligen vacker fotboll? Är vacker fotboll bra fotboll? Är det vinnande fotboll?

I början av 2000-talet befann sig landslaget på toppen. Endast Maskinen Tyskland var bättre. Tyskland var då ett fysiskt lag som malde ned sina motståndare, körde över dem – sprang över dem. Sverige som lag har väl aldrig sprungit över sina motståndare. Med sprungit över menar jag alltså sprungit över, inte sprungit ner eller förbi. Att med fysisk styrka göra det odrägligt jobbigt och tufft för motståndaren utan att för den sakens skull spela våldsamt - fotboll ÄR en fysisk sport och kroppskontakt och kamp om bollen hör till spelet – det är att springa över sina motståndare. Att ge och ta smällar. Att våga kasta sig in i en närkamp. Att gå in i en duell och vinna för att man är starkare än sin kvinna, det är att springa över sina motståndare.
Sådan fotboll spelade landslaget inte under början av 2000-talet. Men ofta tog fysiska spelar plats i startelvan. Jane Törnqvist och Hanna Marklund är två mittbackar som glänst och skämt bort oss med sitt fysiska spel. Sedan har vi Frida Östberg, hon om någon var en brud som gjorde det otroligt jobbigt för motståndarna med sitt fysiska spel – mins bara hur hon sprang över Marta under kvartsfinalen i VM 2003 – men oftast befann sig på rätt sida gränsen.

Jag saknar Östbergs tid i landslaget, mycket. Nu ska alla spelare vara så himla tekniska och snabba att fysiken och förmågan att springa över de andra lagets spelare tycks oväsentligt. Men jag är övertygad om att alla lag behöver den fysiken. Dagens landslag behöver en Östberg. Nu finns Jessica Landström men det känns inte som att det räcker. Jag skulle önska att lirare så som Fors, Asllani och Seger tuffade till sig och började lira den typen av fotboll jag uppskattar allra mest.
För jag tänker inte göra någon hemlighet av att jag alltid tycks falla pladask för brudar som vågar lira fysisk fotboll. Jag föll för Östberg som köttade ned Marta. Jag föll för Landström och jag kommer att falla för de spelare som i framtiden spelar den typen av fotboll. Men tyvärr kommer jag troligen inte att falla allt för ofta då teknik tycks värderas otroligt mycket högre än fysik.

Tänk er själva en VM-match i Tyskland om ett och ett halvt år. Sverige lär, efter de senaste mästerskapens prestationer, inte vara favorittippade. USA, Tyskland och Brasilien lär knappast se Sverige som ett stort hot. Underskattade och uträknade stegar svenskorna ut på planen. De prioriterar inte cykelsparkar och övermänskliga dragningar. Nej, Sverige stegar ut på planen och springer över motståndarna. De går in säkert i alla situationer. De söker kroppskontakt – för att de vet att de klarar av det och för att de vet att det kommer trötta ut motståndarna – och går vinnande ur merparten av närkamperna. Sverige bryter ner motståndare efter motståndare. Det kanske inte känns lika upphetsande som klapp-klapp och läckra klacksparkar. Men oj vad vackert det skulle vara.

Jag kan inte låta bli att undra; är jag ensam om att tycka vilja se ett landslags som springer över motståndarna - inte ned dem utan över dem? Är jag ensam om att tycka att det om något skulle vara vacker fotboll, på riktigt?