Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Vad blev det av VM-succén egentligen?

Publicerad 04 augusti 2011, 00:27
Att VM är över och vi tillbaka i verkligheten kan inte ha undgått någon, men hur ser verkligheten ut egentligen? Är jag en glädjedödare om jag påstår att den inte är så färgsprakande som vi förutspådde?

Vad hände med publikboomen vi snackade vilt och brett om? Jag kan inte återge exakt va vi sade men sa vi inte något i stil med att framgången för landslaget i VM skulle ge ett uppsving för svensk damfotboll.
Var vi då fulla eller naiva eller kan det fortfarande komma en publikrusning? Umeå IK – LdB Malmö bjöd på årets bästa publiksiffror i och med 3525 åskådare (åskådare som mest troligt hade sökt sig till Gammlia oberoende av VM-framgångarna). En fantastiskt siffra även om den inte kan jämföras med de 9413 personerna som besökte Folkungavallen en onsdagskväll under hösten 2008. Den ska dock inte jämföras med de siffrorna heller, det vore en smula orättvist. Vi ska jämföra damallsvenskan 2011 med sig självt och möjligen sin föregångare från året innan.

Jämför vi publiksiffrorna efter VM med de innan ser vi en förändring som endast är marginell. Innan VM låg publiksnittet på 876 åskådare per match. De två omgångarna efter VM har lockat strax över 1000 besökare i snitt. Ingen märkvärdig siffra direkt och drar man bort besökarna i toppmötet mellan serieettan och serietvåan så har i snitt 846 personer sökt sig till de andra 11 matcherna efter VM. Kanske är det också läge att nämna att hela första omgången efter VM endast lockade 22 besökare fler än söndagens toppmatch. En smula tragikomiskt? Det var också omgången efter VM som har varit den minst besökta hittills i damallsvenskan. Givetvis ska vi väga in semestertider och vilka lag som har hemmaplan. Men jag skulle ändå vilja hävda att klubbarna i damallsvenskan fortfarande har mycket att jobba med.

För ingenting kommer gratis. Ibland känns det som att klubbarna i damallsvenskan glömmer bort det, som att de tror att 1000 fans på Facebook, två inlägg och ett evenemang, ska räcka. Vi måste jobba hårdare än så. Det räcker liksom inte med att finnas på Facebook och Twitter samt ha en hemsida som uppdateras några gånger i veckan – de flesta har Facebook och Twitter och rent krasst så skulle många av lagen behöva uppdatera sina hemsidor oftare än de gör idag. Jag ska inte slå mig för bröstet och säga att jag är bättre än någon annan, för det är jag inte. Men man bör också ha i åtanke att det inte är mitt jobb att marknadsföra klubbarna på det sättet, jag skriver om, och lyfter fram, damallsvenskan genom att snacka damfotboll så ofta jag får tillfälle. När någon av klubbarna ber mig om hjälp är jag givetvis inte främmande för att hjälpa till – om tid finns. Jag printar ihop motståndarguider för Djurgårdens räkning varje vecka, för att de frågade mig och jag hade tiden. Men mer än så gör jag sällan. Förra året slängde jag iväg ett mail med förlag till alla Stockholmsklubbar i damallsvenskan (då AIK, Djurgården, Hammarby och Tyresö) med förslag om hur publik kunde lockas. Jag fick svar från Tyresö, den enda klubb som hade en publiksiffra att stoltsera med. AIK, Djurgården och Hammarby – tre klubbar som låg i botten av publikligan – brydde sig aldrig ens om att svara på mailet. Det får mig att undra hur mycket klubbarna är beredda att anstränga sig. En parentes här är att jag givetvis inte talar om alla klubbar, men jag tycker ändå att alla lag bör ta sig en funderare över hur de kan anstränga sig än mer.

Jag vet att många klubbar slåss med minimala budgetar och mot ekonomiska bekymmer. Jag vet också att en del klubbar tampas med rent sportsliga motgångar. Men de kan göra mer med små resurser. Jag lovar. För oavsett hur låga publiksiffrorna är så finns det alltid några personer runt klubbarna som offrar sig för sitt lag. Kalla dem eldsjälar om ni vill, men oavsett vilket namn de går under så finns de där. Beredda att hjälpa till om ni bara vänder blicken mot dem och ställer en fråga. De finns där med sina idéer och sina tankar. Börja utnyttja det för i... Alla vill väl se en förändring? Därför är detta inte någon uppmaning, det är ett stort fett krav.