Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Välkommen till matriarkatet?

Publicerad 26 juli 2010, 16:18
Damfotboll – feminism – jämställdhet. För mig går de hand i hand fast ändå inte. Bildar en treenighet - nästan. Eller? Inte? Man vet inte. Eller så gör man det. Men inte för stunden.

Tittar man tillbaka på fotbollshistorien ser man att damfotboll har en kort men händelserik historia bakom sig. Där ser man att feminismens andra våg tog med sig damfotbollen av bara farten under 60-talet och sprang sedan vidare för att bränna bh-ar och knapra p-piller. De som ville, kunde och orkade stannade upp på gräsmattan och började lira boll. Typ. Kanske. Jag vet inte, men så tolkar jag det. Damfotbollen hade aldrig varit där den är i dag och inte feminismen hade spridit sig över landet. Men det är endast min tolkning, jag kan vara helt ute och snurra.

I alla fall. Resonemanget ovan ska alltså bevisa att damfotboll och feminism går hand i hand. Om jag bevisat det eller inte kan du ju själv avgöra. Jag påstår att fantasi är en bra egenskap och att mitt resonemang kan hålla – det är dock inte vattentätt och jag skulle inte stå fast vid det under dödshot, men men. Nu tänkte jag försöka förklara hur feminism och jämställdhet håller varandra i handen, en uppgift som inte ser övermänsklig ut. Feministerna slåss (ta det inte så bokstavligt, de flesta slåss alltså INTE med knytnävar och handgranater – som världens mäktigaste män gör) för mäns och kvinnors lika värde. De flesta. Sen finns det en del som förespråkar matriarkat för att kompensera för det patriarkat vi styrts av allt för länge – jag är inte en av dem, jag tänker inte ta på mig deras åsikter. Deras åsikter förespråkas inte här, här konstaterar vi att feminister tror på alla människors lika värde, oavsett kön, hudfärg, sexuell läggning – you name it. Men framför allt konsentrerar de sig på kön. Varför vet jag inte, kanske på grund av det där patriarkatet, men jag är inte rätt man, förlåt… rätt kvinna att svara på det. Jag vet bara att feminister verkar för jämställdhet. Då var det förklarat, avklarat.

I strävan efter treenigheten flyttar vi oss raskt över till damfotboll – jämställdhet och ger oss på det, lite mer diffusa förhållandet. För riktigt hur jag ska lyckas förklara hur damfotboll och jämställdhet funkar tillsammans vet jag inte. Eller hur jag ska lyckas att inte förklara det. Eller lyckas förklara att de inte går hand i hand. Eller… När jag började skriva detta inlägg lät det som en bra idé, planen, skissen, kalkylen, funkade. Nu, tre koppar kaffe senare (jag har inte druckit tre koppar på en dag sen jag fick en överdos av koffein och låg på sängen och skakade samtidigt som jag höll på att spy. Det var fem veckor sedan, vi får se vart detta slutar) är jag inte lika säker längre. Vart är det jag vill komma egentligen?
Om feminism och damfotboll knatar tillsammans, hand i hand, samtidigt som feminist ingått äktenskap med jämställdhet så måste väl även damfotboll och jämställdhet tycka om varandra? Eller? Vem har sagt att polygami är enkelt – inte var det jag i alla fall.

Jag skulle vilja hävda att visst, damfotboll och jämställdhet är polare – ibland. Självklart ska vi sträva efter en jämställd idrott. Bidragen ska fördelas lika mellan könen, planerna ska utnyttjas av lika mycke brudar som herrar (förutsatt att en förening har lika många kvinnliga som manliga utövare), ingen ska gå före i planbokningssystemet bara för denne råkar ha snopp eller skägg. Ingen ska diskrimineras på grund av ett par b-kupor. Ni fattar vad jag menar och där ser vi att damfotboll och jämställdhet går hand i hand. Efter som att en del brudar som lirar boll blir diskriminerad för att de råkar vara just brudar som lirar boll. Att försöka ändra på det är att göra fotbollen mer jämställd. Men till vilket pris ska vi göra det?

Ska vi kräva lika löner för lika arbete? Vad är då samma arbete? Gör Lotta Schelin samma jobb i blågult som Kim Källström gör. Om du svarar ja, är det då rättvist att Källström tjänar x-antal fler miljoner än Schelin. Om du svarar nej, hur tänker du då? L8 spelar troligen VM med Sverige nästa år – just saying.
Men om lika lön för lika arbete ska appliceras på fotbollen. Vem ska då betala? Jag, du, vi, ni, supportrarna, fotbollsförbundet, herrlagen, regeringen?
Jag anser att damlagen själva ska bekosta rimliga löner till alla brudar som sliter på planen match ut och match in. Fel av mig. Jag drömmer om att brudarna själva en dag kommer att få brudfotbollen att gå runt av sig själv. Att damfotbollen kommer att bli självförsörjande.
Det är, som ni redan räknat ut, inget annat än en stor fet utopi. Den dagen kommer aldrig att komma. Inte om vi vill att landslagsspelarna ska tjäna mer än några tusenlappar här och några tusenlappar där. Inte så länge idrotten styrs av ett patriarkat där männen är och förbli normen damerna ska rätta sig efter. Så länge grabbar som lirar fotboll räknas som bättre/duktigare/grymmare/coolare/hetare än tjejer som även de vill kicka lite läderkula kommer patriarkatet leva kvar i fotbollsvärlden och så länge patriarkatet lever kvar kommer annonsörerna att vilja annonsera hos herrarna, tv-kanalerna betala miljonbelopp för herrar. Men samtidigt, vad har jag att vara bitter för? Efterfrågan styr så vitt jag vet marknaden och just nu är det herrfotboll folk efterfrågar. Men å första sidan igen – det är ju patriarkatet som styr efterfrågan och brudarna blir lidande av det.

En komplexfråga inte sant? Jag vet varken ut eller in. Men jag tycker nog att patriarkatet kan släppa lite på makten de har över damfotbollen. Släppa in brudarna i finrummet. För den sakens skull efterlyser jag således inte ett matriarkat (jag har ju redan förklarat att jag inte tror på det). Jag efterlyser bara lite jämställdhet i världens största sport (den som är så stor och underbar att dem räcker till alla) - så att treenigheten kan bli fulländad.
Egentligen efterlyser jag mycket mer, bland annat respekt, förståelse och solidaritet, men den som kapar efter mycket… som man brukar säga.

Vart var vi? Två timmarssömn, en lång arbetsdag, pridevecka och tre koppar kaffe – Ni får ursäkta. Det kan innebära flummiga och tvetydliga inlägg. Dö mig inte, få inte spel och tyck inte att jag är en feministisk bitterfitta. Se istället en brud som svävat bort i tanken och när tanken inte kunde lösa ekvationen var hon tvungen att klottra ned det hela på ett papper - typ.
Egentligen ville jag bara skriva att jag är feminist, tror på jämställdhet och gillar damfotboll. Det kunde ha blivit en statusuppdatering på facebook. Men inte fan kunde jag nöja mig med dig. Så typiskt mig.

Taggar: damfotboll, feminism, Lotta Schelin