Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Vardagsbetraktelser ur verkligheten

Publicerad 19 april 2010, 12:21
Detta känns som en parentes i denna blogg. Det är inte ofta jag kommer lägga fotbollen åt sidan på detta sätt, men ibland måste man får göra det. Ibland måste man få titta bortom snygga finter och beundransvärda mål. Inte för att fotbollsvärlden inte är verklig eller på riktigt utanför att det, trots allt, finns så mycket mer än bara fotboll.

Tanken slår mig och jag faller hårt då jag är oförberedd. Efter en helg fylld av fotboll återvänder jag till verkligheten. För fotboll är min drömvärld och ibland kommer jag på mig själv med att tänka att fotbollsvärlden inte är verklig. Jag vet att den är det, men i fotbollsvärlden stannar allt annat upp. Det ända som är viktigt är vad spelarna gör på planen, långbollar som slås med eller utan presision, snygga finter, mål, segerjubel, fair play och allt det där. Det är viktigt på fotbollsplanen. Som åskådare har man ingen aning om utifall bortalagets kapten har haft en dålig dag eller om målvaktens mamma är sjuk. Eller om hon som just gjorde sitt andra mål för dagen är sådär barnsligt nyförälskad.

För det är inte viktigt i matchen. Jag lägger ingen värdering i detta. I alla fall ingen negativ sådan. Jag tycker verkligen om att fotbollen låter mig, och många andra, fastna i något annat än det där uttjatade vardagslunket. Jag älskar att fotbollen kan få mig att stänga av allt annat. Så ser spelets oskrivna regler ut. Det ända som är viktigt får åskådaren är vad som händer på planen. Jag hårddrar lite, men ungefär så ser det väl ut?

Därför, för att jag befunnit mig i en värld där det enda som betyder något är prestationer, faller jag hårt när jag börjar veckan med en promenad längst vattnet. Solen lyser och himlen är så blå och vacker den bara kan vara en vårdag i april. Jag går under bron istället för över, mest för att höjdrädslan sätter stopp och jag – av någon oförklarlig anledning fått för mig att vindarna kommer att blåsa mig av bron. Så är det givetvis inte, men höjdrädsla är inte heller logisk. I alla fall, jag tar vägen under bron och det är där jag faller, bildligt talat. Framför mig, i vägkanten, ligger blommar, kort, meddelanden nedklottrade på papperslappar. Där står tända ljus, påskägg och marken är täckt av röda rosor.

Jag förstår ganska snabbt vad som har hänt. Någon, troligen den person som syns på många bilder i vägkanten, har hoppat. Hoppat. Döden, självmord. Tankarna snurrar i mitt huvud och jag sätter händerna över huvudet, suckar högt och börjar tänka den tanke man aldrig ska tänka, sägs det. Men ibland måste man få tänka de förbjudna tanken.

Tänk om.
Tänk om. Ni har säkerligen också tänkt den tanken.
Tänkt om.

Det är snart två och ett halvt år sedan nu. Den 5 maj är det exakt två och ett halvt år sedan. Den 5 november är det på dagen tre år sedan. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur mitt liv skulle sett ut om hon dött. Vem jag skulle varit idag om inte den där kvinnan hittat henne på den där grusvägen. Vad hade hänt om tabletterna hade tagit hennes liv?
Det är inte ofta jag tänker så, men just idag gör jag det.
Jag kommer på mig själv att tänka att hon är viktigt i mitt liv. I dag är hon det, liksom hon alltid varit. Vi har spelat fotboll tillsammans i många år. Det var hon som åkte med mig till Kungsträdgården för att fira silverlaget 2003. Det var vi, jag och hon, som under några säsonger gick på alla matcher i damallsvenskan vi han. Idag är det henne jag bollar min verklighet, men också fotbollsvärldens händelser, med. Hon har inte lika mycket fotbollskunskap som jag. Kan inte namnen på dagens stjärnor och stjärnskott. Men hon kan fotboll och när hon pratar lyssnar jag. För hon är smart och får mig att tänka flera steg än vad jag annars brukar göra.

Vem hade jag varit om hon inte hade levt idag? Hade jag gått på fotboll varje vecka? Hade jag klarat av att se hennes favoriter, Jane Törnqvist och Hanna Marklund utan att sorgen skulle göra sig synlig? Jag vet inte. Jag vet bara att hon lever och är en del av min fotbollsvärld - och världen utanför fotbollen – och att jag allt som oftast ler när jag ser Törnqvist eller Marklund.

Jag går vidare, upp för backen, tillbaka in i solen. Svänger av upp mot fotbollsplanen bredvid skolan och släpper tanken. Tänk om... Lev i nuet upprepar jag för mig själv. Innan jag låser upp ytterdörren hinner jag tänka att; imorgon ska jag nog slå henne en signal, så att vi kan prata om verkligheten och diskutera fotboll.

Taggar: Jane Törnqvist, Hanna Marklund, damfotboll