Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Zebrorna zegrade tillslut.

Publicerad 19 september 2010, 16:43
Så. Då var guldet ”hemma” i Malmö igen. 16 års väntan är över. Och äntligen fick spelare som Fischer, Nordin och Sjögran sitt efterlängtade guld. Äntligen pallade LdB för trycket. Jag har aldrig varit ett Malmöfan, men nu känner jag mig aningen sentimental.

Guldet bärgades mycket tack vare gediget anfallsspel av firma Mellis/Gill, hävdar vissa. Jag hummar instämmande men skulle samtidigt vilja lyfta fram en annan faktor. Den, enligt mig, största guldmakaren har på några år gått från att vara bänknötare i landslaget till att bli en av landets absolut bästa och mest stabila lirare. Therese Sjögran klippte av sig håret och skaffade en frisyr som fullkomligt skriker ut attityd. Men det var nog varken vaxet eller den nya färgen som gjorde henne till en världsspelare. Riktigt vad den fotbollsmässiga skillnaden är har jag svårt att sätta fingret på. Men personligen anser jag att Terre just nu är bättre än någonsin, bättre än när hon poserade med diamantbollen 2007. Kanske blir det Terre som lägger vantarna på bollen även i år. Man vet inte, jag vet inte, ni vet inte. Men jag hoppas.

LdB FC Malmö är alltså svenska mästare i fotboll. Jag är ingen Malmösupporter men tycker att laget förtjänar detta sjukt mycket. Vi snackar om ett lag som kommit tvåa (secondplace is the first loser) otaliga gånger. Vi snackar om ett lag som någon gång under mitten av 90-talet blev erbjudna sexsistiska, förnedrande matchställ (vem minns inte den smaklösa pr-kuppen) och som en följd av huvudföreningens agerande tvingades bryta sig loss och bilda ett nytt lag. Det är de tjejerna (och några som tillkommigt/försvunnit på vägen) som nu ska hyllas. Och det är därför jag just nu kan kallas för en aning blödig. För att nutiden blir annorlunda om man tar med sig historian. Hävdar jag.

Malmö, med allsvenskans absolut fulaste tröjor skiter i zebraränderna och visar oss mig att det gäller att prestera på planen. Tack för det.
Fischer står och pratar om att inte grina i tv, Terre svär värre än fan själv och Mellis pratar om den blöta festen som väntar. Även om jag egentligen inte hejar på Malmö måste ni medge att detta är ett rätt skönt, zebrarandigt gäng. Äntligen har de vunnit sitt guld. Grattis!

Taggar: LdB FC Malmö, Therese Sjögran