Hylla dem som hyllas bör

Förkylningen sitter fast långt ner i halsen, jag harklar mig två och tre gånger. Öppnar munnen och låter mina läppar forma orden; Tre kronor, SSK, elitserien, VM, resten av OS. Jag bojkottar allt det. På obestämd tid. Jag vill inte se, vill inte höra, vill inte läsa”.

Varför gör jag detta undrar ni? Inte för att Tre Kronor just tågade ut ur OS innan medaljerna skulle fördelas. Inte för att SSK är på väg rakt ned i kvalserien - jag anser inte att förlusten mot Slovakien var så pinsam som andra vill hävda. Och ni vet hur det är med SSK, de kommer alltid tillbaka.
Nej, anledningen till att jag härmed bojkottar herrhockey på obestämd tid är mycket enklare än så. Det är ett politiskt ställningstagande från min sida. Jag gör ett aktivt val i denna fråga.

Låt mig försöka förklara. Varje dag diskrimineras jag. Smaka på de orden – varje dag diskrimineras jag! Av den enkla anledningen att jag är född kvinna. Simone De Beauvoir hävdar i sitt mest kända verk ”det andra könet” att du inte föds till kvinna utan blir det. Jag förstår vad hon menar men kan inte riktigt hålla med henne. Jag har aldrig försökt passa in i den föreskrivna könsroll jag förväntas rätta mig efter. Trots det diskrimineras jag VARJE DAG, för att jag tillhör det andra könet. Jag lever i en värld där männen är normen jag förväntas rätta mig efter. Och jag har valt att kliva in i den manligaste av värdar. Jag hänger mitt liv åt idrottens fantastiska universum.

Kanske får jag skylla mig själv? Men frågan kvarstår dock; varför ska jag rätta mig efter någon larvig och förlegad könsnorm?
I den idrottsvärld jag älskar och värderar högre än något annat blir könsnormen tydligare än någonsin. Och under kvartsfinalen mellan Sverige och Slovakien ser jag det klarare än tidigare. Idrott är männens värld, männens universum. Jag passar inte in där. Jag lever i deras universum på nåder. Ingen vill egentligen ha mig där.

Under damkronornas matcher dras det ständigt paralleller med herrhockeyn. När Tina Enstörm får pucken hör jag kommentatorerna berätta att hennes bror Tobias lirar i herrkronorna. Någon brud jämförs med en herrlirare och Micke Rehnberg, kommentator för dagen, hasplar snabbt ur sig något i stil med: Det är ingen negativ jämförelse för honom alltså. För det måste förtydligas.

I denna värld jag fötts in är det männen som är normen. När jag ser den där kvartsfinalen nämns inte en enda hockeybrud. Inte en ända gång snackas det damhockey. Men det är väl klart, i den manligaste av världar är det okej att jämföra äpplen med päron. Våga dock inte tänka tanken att jämföra päron med äpplen!

Vi kvinnor är en andra klassens medborgare, vi tillhör det andra könet. Det andra könet som är oönskat i den manliga idrottsvärlden. Jag tänker inte acceptera det. Jag tänker lyssna till Simone De Beauvoirs ord och kräva min frihet. Jag tänker inte acceptera könsnormen, inte stryka den medhårs. Och därför väljer jag nu att bojkotta herrhockey på obestämd tid. För där är den outtalade könsnormen starkare än någon annan stans.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om Marta och hennes misstag. Framför allt har jag incidenten med Emma Wilhelmsson i början av juni 2008. Ni minns det säkert. Marta sparkade den liggande Malmöspelaren i magen och stängdes sedan av ett antal matcher. Men jag tänker också på armbågen hon gav Linda Fagerström i samband med finalen i svenska cupen 2004. Det finns fler händelser att plocka bland, för hon är rätt hetlevrad den där Marta – världens bästa damlirare.

Jag hade tänkt skriva att Martas snesteg gör att hon svärtats ned i mina ögon. Sen kommer fotbollsträning i vägen och jag hinner inte skriva ner mina tankar. När jag, med blåmärken och skrapade knän, kommer hem från träningen har mina tankar runt Marta förändrats helt. Jag vill inte längre kritisera henne lika högljutt. Jag förstår henne. Jag förstår att humöret rinner över ibland. Jag förstår att det måste vara oerhört frustrerande att ständigt vara otroligt hårt markerad av motståndare som stundtals spelar på gränsen mot det otillåtna. Jag förstår henne så till den milda grad att jag nästan är beredd att ta tillbaka all kritik jag gett henne, någonsin.

Vad var det då som hände när mina tankar kring Marta – världens bästa Marta – förändrades? Vad var det som hände under den där fotbollsträningen som varade i en och en halv timme? För att förklara det måste jag också förklara vad som hände en vecka tidigare. Ni må tänka att jag svävar ut, men om ni lyssnar på mina ord tills dess jag tystnat så kommer ni förhoppningsvis att förstå. Så ge mig en chans.

Förra fredagen kom jag hem efter en både trevlig och god middag med mamma. Helt slut efter den vecka som passerat ville jag bara sova. Ingenting annat än sömn kändes nödvändigt. I internates soffa sitter människor som diskuterar det mesta. Krig och fred. Kärlek, lycka och hat. Som den sociala varelse jag är väljer jag att slå mig ned i soffan och stämma in i samtalet. Där sitter en grabb som tydlig är ny i det fotbollslag jag numer tränar med. Vi klickar inte direkt men är ändå trevliga mot varandra – precis som man bör. Efter en stund hamnar vi i en diskussion rörande vilken fotbollsliga vi helst tittar på. Någon hävdar Serie A, en annan La Liga. Jag pratar om den svenska damallsvenskan. Och grabben börjar då ifrågasätta min rätt att hålla damallsvenskan högst. Han påstår att jag har fel. Jag undra hur min subjektiva åsikt kan vara fel och jag får inget svar. Men jag får gång på gång höra att min åsikt, min subjektiva åsikt, inte är rätt. Gång på gång. Jag lämnar diskussionen, för att jag orkar. Och för att jag anser det omöjligt att diskutera med någon som inte accepterar min personliga åsikt.

En vecka senare är det fotbollsträning som står på schemat. Den grabb som tidigare förnekat mig min subjektiva åsikt är med. När vi ses hälsar han inte. Han säger ett namn och undrar om jag vet vem det är. Nej det gör jag inte, har aldrig hört det namnet, säger jag. Han skrattar och upplyser mig om att det namn han nämnde är namnet på formgivaren till den damallsvenska pokalen. Sedan skrattar han och säger; Var det inte du som tyckte om damfotboll? Du verkar ju inte kunna så mycket trots allt. Jag biter ihop. Säger inget. Men när träningen börjar har jag bara en tanke i huvudet – plocka mannen som förnekar mig min subjektiva åsikt och ifrågasätter mitt damfotbolls engagemang på ett minst sagt larvigt sätt. Och det är där jag börjar förstå Marta.

Jag säger inte att hennes misstag är okej på något sätt. Jag säger inte heller att mitt psykbryt är det heller. Men jag säger att jag börjar förstå den brasilianska världsspelaren. Jag börjar förstå världens bästa Marta.

Jag är ingen slagskämpe. Någon gång har jag dragit en motståndare i tröjan eller tryckt bort henne när en boll rör sig in mot målområdet efter en hörna. Jag minns en match då jag var 15 år ung och insåg att jag låg på marken och sprattlade medan motståndarnas anfallare var på vippen att peta in bollen i mål. Jag förstod att jag inte hade en sportslig att nå den där bollen. Jag drog tag i hennes ben, hon föll och det givna målet rann ut till hörna. Domaren påstod att jag nuddat bollen och att anfallaren snubblat över mig - jag skämdes hela matchen.

Nej, jag är ingen slagskämpe. Nu på senare år – det låter lite larvigt att använda det slitna uttrycket när man inte ens passerat 25 – har jag till och med slutat söka närkontakt med motståndarna. I skollaget som just startats tränar killar och tjejer tillsammans. Innan vi började lira snackades det om att jag skulle sätta killarna på plats, det var jag som skulle stå för tacklingarna i damlaget. Men av någon oförklarlig anledning söker jag inte kroppskontakt. Jag har på äldre dar gått från slö och förhållandevis fysisk målvakt till skolans bästa målskytt. Jag är den som sätter bollarna i nätet. Hur det gick till kan jag inte svara på. Jag är ju annars än sådan person som alltid förespråkat just fysisk fotboll.

Det finns en stor skillnad mellan fysisk fotboll och ottillåtet spel. Fysisk fotboll handlar om att våga smälla på i närkamper, söka kroppskontakt och utnyttja sin storlek på det tillåtet sätt. Vad otillåtet fysiskt spel betyder kanske jag inte behöver utveckla? Jag har, i vuxen ålder, endast slagit en annan människa en gång (frågan är om det egentligen är något man borde vara stolt över?), men då var det fotboll som var upprinnelse till hela den bisarra händelsen. Jag vill nu förklara att jag knappast skulle kunna kallas för huligan. Jag har således inte stått på en fotbollsarena och delat ut en smäll. Men en gång i mitt liv har jag slagit en annan människa (gnabb och slagsmål med syskonen räknas liksom inte).

Det var när Sverige mötte USA under VM 2007. Gänget hade samlats hemma hos mig. Jag var trött, nervös och uppspelt. Trött för att jag var nervös och därför inte hade sovit en endaste minut natten innan, uppspelt för att fotboll är fotboll. Varsin kopp te i handen och en VM-match på tvn. Vi försökte övertyga varandra om att Sverige skulle kämpa sig till en vinst mot USA men när amerikanskorna i slutet av matchen ledde med 2-0 insåg vi att det var kört. Där och då är jag varken nervös och uppspelt längre. Jag är besviken och ledsen. Jag sitter bakom soffan och svär. I soffan sitter två av av mina dåvarande bästa vänner och min ett år äldre syster. En av dem öppnar munnen och säger: ”Sverige spelar ju så djävla dåligt, de förtjänar inte att vinna den här matchen. Kom igen nu USA, gör ett mål till! Heja heja!”. Hon säger det med en röst som dryper av sarkasm, det hör alla. Men jag reser mig upp och slår till henne i bakhuvudet. Med handflatan. Det är en hård smäll. Tre par frågande ögon riktas mot mig. Jag förklarar att man inte säger så – fast med mindre vackra ord. De påpekar det uppenbara - det var ett skoj! Jag svarar då snäsigt att man inte kan skämta om sådant när jag är närvarande. Jag stormar sedan ut ur min egen lägenhet och blir borta en bra stund. När jag återvänder har alla lugnat ned sig. Ingen är upprörd och vi spenderar hela dagen tillsammans med varandra och en kopp te.

Nej, inte är jag någon slagskämpe inte. En endaste gång har jag slagit en annan människa, det är en gång för mycket. Hur mycket man än brinner för något, hur uppfylld av det man än må vara är det aldrig okej att måtta ett slag. Nu kommer jag på att jag aldrig har bett om ursäkt. Det borde jag göra.

Jag har rätt att ställa krav. Jag har rätt att fråga mina frågor och jag har rätt att få svar. Jag har den rätten. Inte på grund av yttrandefriheten – den friheten ger mig bara rätten att uttrycka min åsikt. Men jag har rätten att ställa krav och få svar på mina frågor. Ingen kan hävda något annat.
Jag har valt att hänge hela mitt liv åt damfotbollen. Flera timmar varje dag propagerar jag får den sport jag älskar. Jag gör reklam för, pratar om och försöker att tugga sönder tvivlares argument emot damfotboll. Jag kan svära på att jag ägnar fler timmar åt damfotbollen varje dag än vad någon av landslagslirarna gör, och jag gör det pro-bono. Jag lägger ner tid och engagemang på damfotbollen och landslaget. Jag lägger ned otroligt, obeskrivbart mycket tid och kraft på det. Jag drömmer damfotboll.

Nu tror ni säkert att jag överdriver. Så är inte fallet. Fråga vem ni vill; fråga klasskamrater eller syskon, fråga vem som helst i min närhet och alla kommer de att ge er samma svar - ”Alva lever damfotboll!”. Och det är sanningen. Jag lever damfotboll. Det är ett aktivt val jag gjort. Och jag får stå för mina val. Men med tanke på den tid jag lägger ned på damfotbollen har jag rätt att ställa mina frågor, jag har rätt att få svar och har rätt att ställa krav – ingen kan väl egentligen hävda motsatsen?

Så. Nu är det dags. Jag är inte här för att samla populärpoäng och senare mingla och höja glaset mot någon blågul pamp. Jag vill säga min åsikt på ett snyggt sätt. Det är därför jag är här.
Jag ska försöka formulera mina frågor. Och jag väntar ivrigt på svar – för att jag mer eller mindre kräver det. För att jag har rätt till det.

Jag undrar vad som hänt med damlandslaget i fotboll. Gång efter annan snackar de om guld, bygger upp våra, mina – era förväntningar. Sedan faller de. De faller inte snyggt eller mjukt. De faller hårt och brutalt. De viker ned sig och låter våra, mina och era, förväntningar grusas i ett endaste andetag. De reser sig sedan tafatt upp, viker undan blicken, gråter en skvätt. Ingen ställer sig upp och förklarar vad som gick fel, eller varför. De skyller på tillfälligheter. När så nästa mästerskap drar igång snackas det återigen om topplaceringar. Ingen tycks vilja ta ansar för vad som håller på att ske. Ingen tycks vilja analysera dåtiden. - Jag har säkert fel. Jag tror att Dennerby och hans gäng analyserar och diskuterar. Men varför förblir de tysta? Varför kan ingen svara mig när jag ställer mina frågor?

Vad är det som händer med landslaget? Varför lyckas de inte längre prestera i pressade situationer? Varför snackar de om de sedan inte klarar pressen? Varför viker de ned sig? Vad gör de för att situationen inte ska upprepas? Hur jobbar landslaget och dess ledning för att floppen nästa gång ska utebli? Hur gör de för att snacket ska sluta vara just snack och istället omvandla det till prestationer som krävs för att nå den absoluta toppen?

Jag behöver svar, jag kräver svar.!För jag vet inte hur länge jag orkar med detta. Jag ger så otroligt mycket av min tid och kraft till damfotbollen och landslaget. Men gång efter annan tvingas jag se på när dröm och verklighet inte stämmer överens. Landslaget tillåter mig att drömma. Men de tar sedan bort möjligheten att låta drömmen gå i uppfyllelse. Och ingen vågar förklara varför.

Men jag anser mig ha rätten att ställa mina frågor, jag anser mig ha rätten att få svar. Inte för att någon lär bry sig. Men det tar inte ifrån mig rätten att ställa mina krav och skrika ut mina frågor.

Jag minns att jag svor högt när Carre drog till USA förra året. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få chansen att se henne live igen. Ett år i USA, tänkte jag, ett år sedan slutar Carre med fotbollen. Det var nästan så att jag dansade på borde när nyheten att Carre återvänder till damallsvenskan nådde mig. Nästan.

Även om den idoldyrkan jag än gång kände för henne avtagit med åldern så har jag alltid uppskattat henne som damfotbollsprofil.
Samma sak är det med Frida Östberg som även hon kommer att spela i Umeås svarta tröja nästa år. Umeå har aldrig varit ett favoritlag men laget har alltid innehållit spelare jag uppskattat. Förr hette spelarna Malin Moström, Hanna Marklund, Sofia Lundgren Tina Nordlund, Anna Sjöström och Hanna Ljungberg (och Frida Östberg). Nu heter lirarna Caroline Jönsson och Frida Östberg. Det har sagts att Umeå har ett sämre lag detta år en tidigare. Vissa har hävdat att Umeå har stora problem. Med spelarrekryteringen och kanske även ekonomiskt. Jag kan inte uttala mig gällande ekonomin, jag är för dåligt insatt. Däremot skulle jag aldrig kalla Carre och Frida för panikvärvningar eller dåliga spelare.

Jag har hört någon påstå att även om Östberg varit en duktig spelare så har veteranen inte blivit yngre och knappast heller bättre med åren. Mitt svar på denna replik blev följande.

”Jag har inte varit i USA och sett Östberg spela. Men de rapporter jag nåtts av gör gällande att hon skött sig bra. Hon har väl också stundom varit lagkapten i Chicago?
Och betänk att Östberg vann SM-gul med Umeå, spelade i landslaget och vann diamantbollen (om det var rätt eller fel kan ju alltid diskutera men hur eller hur kvarstår det faktum att hon faktiskt gjorde det) så sent som 2008. Sedan dess har hon alltså spelat i något som många, så också du, väljer att kalla för världens bästa liga. Mycket möjligt är att hon redan stått på toppen av sin karriär. Men hur fort faller man egentligen?
Mästarinna och dimantbollenvinnare 2008?
Spelare i världens bästa liga 2009?
En avdankad föredetting 2010?
Nja... Jag har svårt att stämma in i det. Komiskt är att Henrik Larsson tycks hålla tills han passerat 35-strecket, och ännu längre. Det är de flesta överens om. Men när en brud passerat 30 bör hon plötsligt lägga av
och kallas föredetting. Komiskt var ordet.”

Komiskt eller inte - Östberg och Carre lirar i Umeå nästkommande säsong. Jag kommer att vara lycklig oavsett hur det går för dem. Jag kommer att vara lycklig och känna mig som 16 år igen.

Idag ska fotboll vara vackert. Och vacker är den fotboll som spelas med bländande teknik, övermänskliga finter och läckra klacksparkar. Klapp-klappspel och precisa krossbollar som följs av säkra nedtagningar. Jag gillar det. Och ja, det är väl vacker fotboll. Men att svenska lag, landslag och klubblag, bör sträva efter att spela vackert är jag absolut inte övertygad om.
Jag vill se fysik, kamp och offervilja. Hellre det än vacker fotboll. Varför måste allt vara vacker hela tiden? Och är vackert verkligen vacker fotboll? Är vacker fotboll bra fotboll? Är det vinnande fotboll?

I början av 2000-talet befann sig landslaget på toppen. Endast Maskinen Tyskland var bättre. Tyskland var då ett fysiskt lag som malde ned sina motståndare, körde över dem – sprang över dem. Sverige som lag har väl aldrig sprungit över sina motståndare. Med sprungit över menar jag alltså sprungit över, inte sprungit ner eller förbi. Att med fysisk styrka göra det odrägligt jobbigt och tufft för motståndaren utan att för den sakens skull spela våldsamt - fotboll ÄR en fysisk sport och kroppskontakt och kamp om bollen hör till spelet – det är att springa över sina motståndare. Att ge och ta smällar. Att våga kasta sig in i en närkamp. Att gå in i en duell och vinna för att man är starkare än sin kvinna, det är att springa över sina motståndare.
Sådan fotboll spelade landslaget inte under början av 2000-talet. Men ofta tog fysiska spelar plats i startelvan. Jane Törnqvist och Hanna Marklund är två mittbackar som glänst och skämt bort oss med sitt fysiska spel. Sedan har vi Frida Östberg, hon om någon var en brud som gjorde det otroligt jobbigt för motståndarna med sitt fysiska spel – mins bara hur hon sprang över Marta under kvartsfinalen i VM 2003 – men oftast befann sig på rätt sida gränsen.

Jag saknar Östbergs tid i landslaget, mycket. Nu ska alla spelare vara så himla tekniska och snabba att fysiken och förmågan att springa över de andra lagets spelare tycks oväsentligt. Men jag är övertygad om att alla lag behöver den fysiken. Dagens landslag behöver en Östberg. Nu finns Jessica Landström men det känns inte som att det räcker. Jag skulle önska att lirare så som Fors, Asllani och Seger tuffade till sig och började lira den typen av fotboll jag uppskattar allra mest.
För jag tänker inte göra någon hemlighet av att jag alltid tycks falla pladask för brudar som vågar lira fysisk fotboll. Jag föll för Östberg som köttade ned Marta. Jag föll för Landström och jag kommer att falla för de spelare som i framtiden spelar den typen av fotboll. Men tyvärr kommer jag troligen inte att falla allt för ofta då teknik tycks värderas otroligt mycket högre än fysik.

Tänk er själva en VM-match i Tyskland om ett och ett halvt år. Sverige lär, efter de senaste mästerskapens prestationer, inte vara favorittippade. USA, Tyskland och Brasilien lär knappast se Sverige som ett stort hot. Underskattade och uträknade stegar svenskorna ut på planen. De prioriterar inte cykelsparkar och övermänskliga dragningar. Nej, Sverige stegar ut på planen och springer över motståndarna. De går in säkert i alla situationer. De söker kroppskontakt – för att de vet att de klarar av det och för att de vet att det kommer trötta ut motståndarna – och går vinnande ur merparten av närkamperna. Sverige bryter ner motståndare efter motståndare. Det kanske inte känns lika upphetsande som klapp-klapp och läckra klacksparkar. Men oj vad vackert det skulle vara.

Jag kan inte låta bli att undra; är jag ensam om att tycka vilja se ett landslags som springer över motståndarna - inte ned dem utan över dem? Är jag ensam om att tycka att det om något skulle vara vacker fotboll, på riktigt?