Vittsjö GIK - vi andas fotboll

Finns inte så mycket att skriva om för tillfället som kan toppa det jag redan skrivit om. Att vi har vunnit serien, att vi än så länge är obesegrade, att vi har en spelare som blivit Årets Ebba och även har chansen på att vinna Guldskon vittnar om ett fantastiskt fotbollsår. Samtidigt som det är en enorm glädje så känns det lite tomt på ett konstigt sätt. Vi har nått upp till den ribba vi satte så högt och vi har firat och firats, gratulerats och hyllats. Under de fyra veckor som gått har det varit viktigt för oss att sätta upp nya mål för att inte helt drunkna i vår glädje-eufori. Ett mål är till exempel att fortsätta vara förlustfria, vilket inte är helt enkelt. En match står nu kvar, endast ett lag kan stoppa vår fina svit och det är formstarka Öster som står för motståndet. Det blir en riktigt tuff match och vi hoppas att många kommer och hejar fram oss till en sista seger för året!

/Charlie

En förkylning satte stopp för min medverkan i förra matchen mot Hovås/Billdal och jag fick se matchen från sidlinjen. Tråkigt förstås men ganska spännande att se matchen från publikens synvinkel. Jag kunde inte annat än att imponeras av mina lagkamrater. Fasen vad duktiga ni är! Man tänker inte på det på samma sätt när man själv spelar men jag blev verkligen stolt när jag såg matchen i lördags. Andy briljerar och Soffan öser in mål, Vlora trixar och Sandra krigar, Ida springer och springer (och vrålar :) och från båset hörs vilda påhejningar och …ja listan kan göras lång. Vi vann matchen med 5-2 och segertåget håller i sig en vecka till. Härligt!

I förra inlägget utlovade jag ju lite anekdoter från vår årliga loppis och såklart vill jag leverera. Precis som förra året hamnade jag vid grytor och andra kökstillbehör och precis som förra året hade vi en paradgryta som var väldigt eftertraktad. Som vanligt har vi också öppet för visning en halvtimme innan försäljningen börjar. Detta gör att vissa kunder bevakar sina intresseobjekt som hökar. Damen som var ute efter vår paradgryta försökte dölja att hon vaktade den men jag såg att hennes lillfinger höll så krampaktigt i ena handtaget att det nästan blev blått. Man får såklart inte hålla fast i sakerna innan försäljningen öppnat men jag tror inte någon av oss hade varken hjärta eller mod att säga till henne. Loppiskunder kan ibland vara något aggressiva. Eller vad sägs om den damen som blev så förbannad att hon smällde en termos i bordet för att någon bjöd över hennes bud på 15kr. ”JAMEN TA DU DEN DÅ, skrek hon och smällde den redan skavda termosen i bordet. Sen försvann hon in i vimlet. Synd, jag hade ju andra prima fina termosar som jag hade kunnat sälja till henne men jag antar att detta var hennes favorit. En annan rolig sak var att Sandra hittade sin friare bland loppisfynden. Eller rättare sagt, han hittade henne. Han klargjorde att Sandra var kvinnan han skulle gifta sig med och Sandra kom till oss vid grytorna för att bli räddad. Jag tror faktiskt att grytbordet var en trygg punkt för många. Det var även här Tomas lämnade av Carolyn Blank som precis kommit med flyget från USA. Stackars tjej, kommer från Sky Blue FC, USA, direkt till Vittsjös loppis. Undrar vad hon tänkte. Tilläggas kan ju också att Tomas, som hämtade henne på flygplatsen, lyckades köra fel på väg hem så deras färd blev en timme längre än väntat. Carolyn hade dessutom blivit av med allt bagage så visst var det lite synd om henne den dagen.

Höll nästan på att glömma en sak! När loppisen började lida mot sitt slut hör man en överlycklig Andy skrika: JAG SÅLDE DEM, JAG SÅLDE DEM!!! Då visar det sig att hon lyckats sälja ett par underkläder till en tjej. När vi misstrodde Andy sprang hon efter tjejen och tog upp trosorna ur hennes shoppingpåse, viftade dem runt huvudet som en segerbuckla och skuttade rundor som ett lyckligt barn. JAG SÅLDE DEM, JAG SÅLDE DEM!!! Om tjejen som köpt dem tyckte detta var lika roligt vet jag inte men jag gissar på att Andy var gladast.

/Charlie

förresten...idag inledde vi vår TV-karriär. Mer om detta en annan gång...

Kirstys snygga frisparksmål!

I helgen mötte vi Söndra Sandby och trots att vi lovade varandra att förra veckans urladdning mot QBIK inte skulle hänga kvar kunde vi inte riktigt prestera mot det hårt krigande bottenlaget. Att vi gick segrande ur striden får väl ändå betecknas som en styrka. Vi visar tålamod trots att vi inte lyckas med det vi vill och när kollektivet inte bjuder upp till den dans som publiken kommit för att se, har vi ändå matchvinnare som kliver fram och avgör. För mig var detta en sån match där man helst vill ha allt ogjort. Eller ännu hellre, spela om hela matchen. Men jag antar att så länge man vinner får man inse att ens egen prestation inte är det viktigaste, det är ju laget framför jaget som det så fint heter. Det är konstigt ändå, att situationer i en match kan hänga kvar i tankarna i dagar efter. Ända till nästa match faktiskt. Man analyserar, funderar på hur man skulle gjort annorlunda, varför var jag inte bra idag eller tvärtom - varför var jag bra just idag? Har det jag ätit spelat roll, hur jag sovit eller är det bara slumpen som avgör om man gör sitt livs match eller inte?
Hursomhelst, vi gjorde ingen bra match i lördags men ändå vill jag klappa om mitt lag lite extra. Vi vann, vad mer behövs egentligen? Alla vinster ger tre poäng, hur man än tagit dem.

En annan sak som man ständigt brottas med när man spelar på den här nivån är hur man ska få tiden att räcka till jobb, sambo, vänner, fotboll, vila, släktkalas och alla andra saker som utgör livet och vardagen. Man har alltid lite dåligt samvete för saker man missar, man är alltid lite stressad och det eviga puzzlandet kan ibland bli lite påfrestande. Det är tur då att man har förstående vänner! Till exempel fick jag lämna en möhippa med svansen mellan benen efter endast en timme. Såklart har man valt att spela fotboll och det är det man lever för men i sådana situationer känns det lite trist. Samma dag kom jag en timme för sent till en annan kompis bröllopsfest – även det var ju mindre roligt. MEN! Underbara som mina vänner är så hejar de på, stöttar och önskar oss lycka till! Det är guld värt! Stora kramar till Lina som ska gifta sig och till Sofie som redan lovat evig kärlek till sin Martin!!

I helgen är det dags för vår stora årliga loppis! Ni som följt bloggen minns kanske mitt inlägg om förra årets händelser. Jag är helt övertygad om att även årets loppis kommer att bjuda på roliga anekdoter. Det inträffar alltid något roligt, tokigt eller förbluffande men det är bara spännande när det bli lite dramatik under försäljningen. Vad vore loppisen utan det!? Ni som bor i närheten -missa inte!

Först är det såklart match mot Tölö som gäller! Utan att begära för mycket hoppas vi på tre nya härliga poäng och kanske lite bättre spel än sist. Antar att det bara är vi själva som kan styra över det!

Ha det så bra allesammans!
/Charlie

PS. Mia Carlsson (KDFF) tror att hon är tuff för att hon innehar rekordet i Fruit Ninja! Men du ska veta att jag jagar dig! 960!!!

Hej kära läsare!
Charlie har skrivkramp och har därför lämnat över detta ärofyllda uppdrag till mig, Frida "Park" Parkhagen. Jag ska göra mitt bästa för att förgylla era närmsta 3min.

Nu är vi på väg igen genom Sverige, denna gång för en weekend i Karlstad. Qubik (eller vad dom nu heter) står för motståndet och jag kan lova att vi ska göra allt för att ge dom en tuff kamp.
Resan upp kan tyckas vara lång, men det är mycket kul som händer. Just nu håller Rosén föredrag om att man ser ond ut i långa naglar och högklackade skor, innan dess var det en lång diskussion om barnen i Afrika. Runt om sitter alla och är helt inne i Fruit NInja, Kirsty vårt tillskott ifrån Nya Zeeland leder med ganska många poäng. För er som haft lyckan att inte stöta på detta otroligt meningslösa spel så ska man ska man slica (skiva) frukter. Jag erkänner att jag är (skit)dålig på det och hävdar att det inte har så mycket att göra med hur intelligent man är, här står min åsikt i strid med Andys. NI får själva bedömma var ni står i frågan.
Flyttar vi oss längre fram i bussen hittar vi Tomas som sitter och terroriserar alla omkring sig. Har inte varit där framme själv men kan tänka mig att han drar historien om 2008, Världens bästa liga blaa blaa blaa. Får höra den minst en gång per bilfärd fram och tillbaka från Kivik så JA jag kan den nu.

För er som följer bloggen vet ni att Charlie vid ett inlägg blev hårt attackerad av Tanja som då var skribent. Det inlägget slog hårt och hon har nu tagit tag i saken och är nu både brun OCH har bestigit Kebnekaise.

Kort och koncist avslutar jag nu detta inlägg och ansluter mig till de andra.
Förresten för er som inte redan har slutat läsa så sänder Radio Kristianstad från matchen imorgon, avspark 14.00.
Håll alla tummar ni har!

// Park

Match imorgon. Det syns i ögonen på spelare, alla i tränarstaben och det känns i föreningen att det är dags för höstsäsongen. Trots den fina inledningen på våren, med nästan full pott och ett fantastiskt målfacit, vet vi att det är många matcher kvar och längtan efter att gå ut och spela match finns hos alla lag. "Fortis in adversis, humilis in secundis", är ett latinskt ordspråk vilket betyder "Stark i motgång, ödmjuk i medgång". Det beskriver hur vi i laget känner inför uppgiften framför oss. Vi har haft medgång, men det gäller att vara ödmjuk, för det kan vända och då får man vara redo. En match i taget, en sliten klyscha men använd ofta för att den är så sann.

Det var kul att se alla efter uppehållet. Snacket i omklädningsrummet har ägnats åt att diskutera allas sommaräventyr. Priset till årets bränna gick till "Andy", Johanna Andersson som pressat duktigt på Rhodos stränder. Oj oj oj...Hade jag spenderat alla årets soltimmar till att matcha den, hade jag ändå inte varit i närheten. Charlie, vår duktiga lagkapten, besteg Kebnekaise över sommaruppehållet och köpte en t-shirt som bevis. Vi har inte sett den t-shirten än, heller inga bilder, men litar fullt på att detta har skett. Kanske främst med tanke på att hon var en av dem som minst kunde konkurrera med Andys solbränna;).

Innan uppehållet tränade Sofie Persson (Tyresö FF) med oss vid några tillfällen. Kärt gammalt återbesök då vi är flera som lirat med henne tidigare. Tack Sofie för att du valde att spendera din sommarträning med oss! Dessutom dök Veronica Persson, Virre, upp i veckan. Virre spelade i Vittsjö höstsäsongen 2008 och det var givetvis kul att återse henne i vårat "hood". Sofie och Virre var endast och gästtränade för skojs skull. Men, vi kan glädja alla Vittsjö fans med att vi gjort klart med ett nyförvärv under sommaren: Kirsty Yallop från Nya Zeeland som har flera landslagsuppdrag på meritlistan. Hon kommer direkt från VM spel och blir ett fantastiskt tillskott till vår trupp. Bredd och spets i ett, och vi i laget är jätteglada över att Kirsty valt att spela med Vittsjö i höst. Välkommen, willkommen, welcome!

Två träningsmatcher har spelats. Den 16 juli mötte vi Dalsjöfors borta och spelade 1-1. Ett något nykomponerat Vittsjölag med inslag av lokala talanger och unga spelare som plockats upp, blandat med ordinarie spelare. Undertecknad var inte med men har förstått att det var en bra match, där målet gjordes utav Frida Sjöfors. Ren efter en hörna och gjorde hon det hon alltid gjort bäst: mål! Frida hade även hon lånats in för dagen från Älmhults IF. Andra matchen spelades mot Ljungby P17/P18. Även det en riktigt bra match där vi jobbade mycket med spelmönster och den taktiska biten. Förlust med 3-1, och mål av Andy efter fint förarbete av Emma Sjödahl och Erika Martinsson. Det gick fort i matchen och det small på mot ett duktigt pojklag som hade en handfull spelare som känt lite på seniorlag med Ljungbys div II lag. Då vi åter saknade många ordinarie spelare från vårens startelva var det flera som fick gå in och ta chansen, vilket alla gjorde. Vi önskar både Dalsjöfors och Ljungbys killar lycka till i höst.

Det går inte media obemärkt förbi att det gått bra för Vittsjö. Tidningar spekulerar, krönikor skrivs, och senast igår var Radio Kristianstad på plats och diskuterade en eventuell allsvensk plats 2012. Våra (numera rutinerade;) radioprofiler Sofie Andersson, Andy, Jossan Mårtensson och just Kirsty, tillsammans med Thomas Mårtensson (tränare) och Olof Sixten (ordförande i damsektionen), framförde ett klart och tydligt budskap i radion: vi jobbar hårt, vi jobbar för varandra, vi är ödmjuka inför uppgiften och vi tar en match i taget. Förståeligt att media gör sitt jobb, men vi måste hålla fokus på vårt. Jag satt i bilen och lyssnade, stolt som en tupp, och fnissade lite emellanåt. Sorry, men det är alltid humor att höra allas dialekter i radion. Charmigt, men ack så kul! Och kul att Radio Kristianstad valde att hålla sommarkoll på lilla Vittsjö.

Närmast är match imorgon lördag mot Falköping. Senast vi möttes strax innan uppehållet gick vi segrande ur striden med 5-1. Givetvis skönt med seger, men det är ny match och nya förutsättningar. Falköping är ett mycket bra lag med en mix av unga talanger och rutinerade spelare. Det är hårt jobb som krävs utav oss alla. Vi är redo och hoppas på bra uppslutning på Odenplan kl 15.00. Väl mött och nu kör vi!

Tanja Pihlblad, #14

PS. Måste bara säga...vilket VM! Bronspeng till Sverige och alla hjältinnor fick välförtjänt mottagande. Grymt! Så många minnesvärda ögonblick under dessa veckor och Hammarströms mål är numera en svensk klassiker. Jag tänker också på USA:s match mot Brasilien och Japans vändning mot USA i finalen. Turerna var många, spänningen olidlig och fotbollsvärlden fick lära känna en nation som spelade fantastiskt fin fotboll. Grattis Japan! Själv tycker jag det var så otroligt befriande att se en hel turnering genomföras utan att spelare ligger ner och snurrar runt efter var och varannan tackling. Många följde VM, många hade åsikter. Inte minst Cesc Fabregas, som twittrade såhär: "Jag tittar på dam-VM mellan Sverige och Frankrike och jag kan inte se någon skillnad mellan dem och herrarna. Några av dem är bättre än oss". Word!

Här ligger man nu i en våningsäng i Eskilstuna. Vlora och Louie är uppslukade i en TV-serie och kommenterar ljudligt handlingarna och karaktärerna.
- Jag tycker inte om hennes hår
- Nä det är inte snyggt den här säsongen......etc.
Jojjo och Steph sover och jag bloggar så just nu är pulsen ganska låg i rum 114. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här gången. Vi har varit matchlediga veckan som gått så jag har inga rafflande matchdetaljer att komma med. Tomas har kört lite extra hårt med oss för att vi inte ska försoffa oss så det känns som att vi är redo att ta oss an dagens match mot Eskilstuna. Får väl återkomma lite senare om hur den bataljen gick...

Det var egentligen meningen att vi skulle åka till Eskiltuna imorse men förra veckan beslutade vi oss för att åka en dag tidigare. Vi var alla ganska överens om att 6 timmar i en buss inte är den bästa uppladdingen. Härligt av klubben att kunna fixa det så snabbt!
Vi påbörjade alltså vår roadtrip igår, min dator var packad, iphonen laddad, kakor bakade och tidsfördriv som böcker och tidningar fick väskan att väga några extra kilon. Och mina tre kuddar förstås. Jag har lycktats få nackspärr så komforten är viktig! Som vanligt oroade jag mig för att jag glömt packa mina skor så Sonja fick vara mitt vittne på att de var nerpackade innan vi lämnade Vittsjö. Kakorna som jag hade med mig var misslyckade kolakakor - de ska vara gyllenbruna och smuliga men mina var vita och sega. När jag nu tittar i burken så ligger det bara lite smulor kvar på bottnen så ner har de gått i alla fall - man tager vad man haver, eller vad är det man brukar säga?
Eftersom vi inte spelar förrän klockan fem så har vi lite tid att slå ihjäl. Steph som är vår fystränare, dietist och massör kan nu även titulera sig som lekledare då hon ordnat en tipsrunda och en musiktävling på förmiddagen. Vi har inte fått reda på vinnaren men jag tror att det är ett taktiskt drag från Steph att vänta till efter matchen eftersom det annars kan uppstå lite slitningar mellan oss. Alla anser att vinna är väldigt viktigt och vinner man inte så är det nog något fel på domaren eller kanske på frågorna eller så har svaren tolkats fel eller så kanske det finns mer än ett rätt svar eller så...ja, så kan det liksom hålla på ett tag..=)

Nej, nu får jag nog sova en liten stund. Tomas har nämligen sagt till mig att jag måste sova en stund varje gång han sett mig idag. Antar att jag ser trött ut.. = )
Ännu tröttare kommer jag dock att vara när domaren blåser slutsignalen efter matchen, för idag ska jag och hela laget jobba stenhårt i 90 minuter! Tur att vi har lång tid på oss att vila på vår färd hem till Skåne!

Håll tummarna för oss idag!

/Charlie

Utsikten från planen

Igår åkte vi på en tur till Göteborg för att möta nykomlingarna Hovås/Billdal. Efter lite snurrande hittade vi fram till en väldigt fin och mysig idrottsplats som låg precis vid havet. Istället för att njuta av den fina utsikten tänker man direkt att det här blir en blåsig match. Lite arbetsskadad blir man ju. Som tur var så var det en hyftsat vindstilla lördag. En lördag som för övrigt lockat många andra till Göteborg eftersom det var dags för det årliga Göteborgsvarvet. Min sambo skulle delta och jag tackar min lyckliga stjärna att jag kan skylla på fotbollen så att jag slipper tvingas med i sådana otrevligheter =)

Gårdagen bjöd även på en matchhjälte, ett gäng underbara supportrar och en nervös busschaufför.
-"Jag får sluta köra er till era matcher om det ska vara så här nervöst varje gång", sa han när vi skulle åka hem.

Det var nämligen så att matchen blev lite mer skakig och nervös än vad vi hade önskat. Nu är man ju alltid lite partisk men jag tycker att vi inleder matchen bäst och ändå gör de första målet. Som alltid så blir man lite ängslig men jag är så oehört stolt över alla i laget för att vi inte viker ner oss, hänger med huvudet eller ger upp. Vi har under tidigare säsonger haft lite svårt för att vända matcher men nu ger vi oss aldrig. Igår vände vi från 1-0 till 1-1 och 2-2 till 3-2.
Vem blev då dagens match-hjälte? Jo, Sofie Andersson. Jag brukar ju vara lite bitter över att målgörare alltid ska vara hjältarna men gör man tre mål så förtjänar man helt klart den titeln. Ni som följt vår blogg vet också att 3 mål betyder 300kr från John och Gun. Givetvis var de på plats för att följa oss och som lagkapten får jag ta emot deras segerpremie. Det börjar bli en hel del pengar nu och jag har försökt få över ansvaret på någon annan men inte lyckats. =)
Hursomhelst, efter att de gjort 1-0 hämtar vi upp till en ledning med 1-2 innan halvtid. Därför kändes det rätt lugnt i andra halvlek och vi hade rätt bra tryck på dem. När de då gör 2-2 så känns det som att få en spann med kallt vatten över sig. Samtidigt känner man ett inre lugn för man vet att med tjejerna på plan och de som är redo att hoppa in, kan vi försätta berg. Ingenting är omöjligt. Och med vårt 2-3 mål bevisar vi att vi verkligen är starka när det gäller.

Som rubriken skvallrar finns det båda höga berg och djupa dalar i det som vi kallar fotbolls-vardag. Vinster, serieledning, supportrar och den gemenskap vi har, är saker som hör till höga berg. När sedan olyckan är framme och Emma Unkuri sliter av sitt korsband är det verkligen djupa dalar som gäller. Unkan, vår härliga glädjespridare, som inte riktigt vet hur man gör för att vara sur (vilket hon med all rätt skulle kunna vara nu), följde med på matchen igår och hejade fram tre nya poäng. Även om hon inte spelade så är hon precis lika delaktig i poängen som alla andra. Precis som avbytarna, ledarna, supportrarna och vår busschaufför. Vår busschaufför undrar ni kanske nu? Hur kan han vara delaktig? Jo - hur sjutton skulle vi kunna vinna massa matcher om vi inte ens kan ta oss dit?

Vi är starka i år och det beror på ett recept med många olika ingredienser. Där varje liten sak bidrar till ett strålande resultat.

Ha det bäst

/Charlie

Efter en väldigt segdragen förkylning (som fortfarande klamrar sig fast med både näbbar och klor) var jag äntligen tillräckligt kry för att följa med på dagens match. Förra matchen fick jag följa från en brassestol -lite småmysigt kan tänkas men särskilt bra mådde jag inte. Idag fick jag alltså följa med och jag hade endast en uppgift: Om vi behövde ett mål i slutminuterna skulle jag bytas in och sätta dit ett. ......detta är helt sant! Jo, jag lovar! För visst menade väl Tomas allvar? Nåja, detta behövdes aldrig utan istället blev Jossan (Josefin Mårtensson) dagens matchhjälte. Hon ersatte Ida, som tyvärr stukade foten, och i hennes allra första bollkontakt sätter hon en frispark -så snyggt och så underbart. Detta var i cirka 80:e matchminuten och det hade börjat bli lite ängsligt eftersom inget mål kom. Vi hade radat upp en del målchanser men det gick inte riktigt vår väg. Vi hade ganska mycket press på Kalmar men när man inte gör mål så spelar det inte så stor roll. Kort efter Jossans snygga mål gör Sofie ett till och segern känns påfallande nära. Men Kalmar är inte riktigt med på våra noter och gör ett snabbt mål vilket skapar stor oro i hela vårt lag. Vi lyckas dock hålla undan de sista minuterna och bärgar tre härliga poäng. Tre poäng som dessutom ger oss en skjuts upp till ledning vilket förstås känns extra roligt.

Tänkte passa på att berätta om ett underbart par som börjat följa våra matcher, John och Gunn. Jag känner dem inte men en del av tjejerna i laget gör och har berättat hur mysiga de är. Idag gav de oss 200kr eftersom de hade bestämt att vi skulle få 100kr per mål vi gjorde. Är det inte fantastiskt? Stor kram till er från alla oss.
Som vi brukar säga hade vi inte varit där vi är om det inte vore för den så kallade 12:e spelaren, nämligen publiken och folk som stöttar oss. Calevi både såg och hörde jag idag - han är Vittsjö kan man säga! (Om jag inte hörde fel så kallade Tomas honom för Kalvar - men det kan också vara jag som har för mycket snor i hörselgångarna)

Nu väntar en ny träningsvecka. Jag och några till ska träna med FC Hässleholm på måndag som en del i Roberts talangutveckling. Alltid kul med lite omväxling i fotbollsvardagen. Hässleholm är ett lag i division 3 och som säkert kan vara med och slåss om seriesegern så det ska bli kul att träna med dem.

Vi höres!
/Charlie

Efter fyra långa månader på en konstgräsplan så har vi äntligen tagit vår första skalp! Jag bör inte ta åt mig äran för allt slit, då mitt jobb och sjukdom ätit upp mycket utav min försäsongsträning. Men mina medspelare har förberett sig optimalt och prickade in formen på ett ypperligt sätt. Öster bjöd upp till dans från första stund, en hård mittfältskamp präglade matchen. Efter blott en kvart fick vi straff pga av hands, Sandra Adolfssonm klev fram och satte bollen i nät. Vilken lättnad, vilket jubel, vilken otroligt skön förlösande känsla!! Vi fortsatte mala på och fredade oss från Östers många långbollar.
Emma Unkuri la en sidledsboll till Sandra Adolfsson och hon sätter till på en direkt touch med vänstran, klockrent i krysset, 2-0. Otroligt skönt att gå till halvleksvila med 2-0 ledning. Det blev det klassiska "slappna inte av", det är 0-0, ny match osv i omklädningsrummet, och några mindre tillrättavisningar. Jag förväntade mig en anstormning av Öster, och så blev det. Smålänningarna spelade mer via sitt mittfält, vann fler bollar på mitten, och fick till ett par farligfa chanser, undertecknad tackade sin lyckliga stjärna var gång som Christa Pace höll rent framför mål. Det såg onekligen bättre ut desto längre som matchen led, och när Sofie Andersson blev glidtacklad bakifrån framför Östermålet blev det friläges utvisning och straff. Så klev hon fram igen, matchens hjältinna, Sandra Adolfsson tryckte in straff nummer 2. Resten är ett stort töcken, glädje, lättnad och trötthet. Nu är vi i Vittsjö, för att sedan åka vidare till Kristianstad, det blir till att tända grillen tillsammans med laget och sjunga cumbaya långt ut i natten. Sen börjar en ny dag, och nytt fokus på nästa match. Stort tack till alla supportrar som åkte hela vägen till Växjö och hejjade på oss!
Tjejer, var stolta, ta mer er detta! Skickar en hälsning till KDFF inför morgon dagen, lycka till!

Lev väl.

Johanna Rosén.

I lördags morse styrde vi kosan mot Danmark och Taastrup. Resan dit gick väl ganska bra får jag säga. Vi hann dock inte ens lämna Hässleholm (där vi samlades) förrän Unkan säger att hon måste på toa. Måste man så måste man, så vi skulle stannat på en mack om det inte varit för Madde (vår chaufför för dagen) som missade att svänga av. Så det slutade med att Unkan fick hålla sig hela vägen till Taastrup (Köpenhamn). Stackars.
Madde, som utöver att ha tagit på sig chaufförsrollen, organiserade hela helgen med stor bravur! Men det där med att köra manuell växel får hon nog öva lite på...kanske vissa trafikregler också...vad betyder till exempel heldragen linje? Vilka regler gäller för att byta fil och varför finns det refuger vid avfarter på motorvägar och så vidare. Smådetaljer helt enkelt.

Vi skulle alltså möta Taastrup som leder den danska motsvarigheten till division 1. Vi saknade en del spelare samt vår tränare men jag tycker att vi stundtals hade riktigt fint spel. I första halvlek. Sen gick det lite utför. Jag vill inte säga att vi var dåliga men det fanns liksom ingen gnista och ingen fart och vi bjöd in Taastrup allt mer i matchen. De var duktiga på att rulla boll och vi låg lite fel i positionerna vilket bäddade för deras kvitteringsmål till 1-1 (även slutresultatet). Efter detta var vi ganska bleka allihopa och orkanen som envisades med att förstöra matchen gjorde väl sitt till att det inte blev tal om något skönlir. Måste ändå nämna vårt mål i första halvlek som föregicks av riktigt fint spel. Vlora slår en riktig fin macka till Andy som bara precis touchar den vidare till Unkan som i sin ytterposition enkelt springer förbi sin back och sätter den i bortre! Mönsteranfall!

Efter matchen åkte vi tillbaka till Sverige och Malmö där det var dags för lagkamp på Utmaningarnas hus. Ett ställe som är ungefär som Fångarna på fortet - celler med olika uppgifter som ska lösas antingen genom tanke eller fysik. Mitt lag, som hette Trosa av någon oerhört outgrundlig anledning, stod som segrare när alla poängen räknades ihop! Woho!! Inte för att jag bryr mig om att vinna så mycket egentligen men det var ju faktiskt lite småkul. Jag brukar inte alls vara så tävlingsinriktad faktiskt men man blir ju lite påverkad av alla andra som är det. Att jag till exempel vill vinna varje övning på träningarna är ju egentligen inte sant. Och att jag ibland tävlar om vem som kan packa sin kasse snabbast på ICA är ju faktiskt mest på skoj. Nej, tävlingsinriktad kommer jag nog aldrig att bli, det är faktiskt till och med lite fånigt när jag tänker efter. Men när vi nu ändå vann så kan man ju glädjas med de andra i mitt lag som blev så glada.

För att fylla på våra energireserver inför kvällens utgång åkte vi sedan till en italiensk restaurang där vi säkerligen satte Vittsjö på kartan med vårt tjoande och vår frispråkighet. Mulle tittade sig nervöst omkring lite väl ofta och man kunde nästan se hur han tittade på entrédörren i hopp om att någon, vem som helst, skulle komma och ta honom därifrån. Men han hade nog rätt roligt ändå, vår kära Mulle. Efter en god middag svängde vi loss på en klubb som...vad ska man säga....ja, jag hade kanske inte gått där i vanliga fall men med vårt lag har man faktiskt roligt vart man än är. Och musiken var ju bra.
Idag har vi mest tagit det lugnt, fikat i Malmö och shoppat lite men nu är jag hemma. Ska vila lite samtidigt som jag följer min sambo i Vasaloppet. Om jag har tur ser jag kanske honom på TV. Imorgon är det fotboll igen, och på tisdag och på onsdag och....tycker ni det är konstigt att vi inte tröttnar på varandra? ...då har ni inte träffat tjejerna i Vittsjö! Supergoa lagkamrater och vänner varenda en!

/Charlie

PS. En varm hälsning från laget till Madde och Mulle för en mycket trevlig helg!
PS 2: Läs gärna mer om oss på www.vittsjotjejer.se

Fjälkinges maskot

Jaha, hur ska man egentligen kunna summera den långa säsong som gått? Det har varit lite upp och lite ner, spelare har flytt, nya har kommit, tränarbyte, vinster, förluster, tårar, skratt, svett…ja listan kan göras väldigt lång. Det har varit jobbigt, tidskrävande, kämpigt, utmattande och FANTASTISKT ROLIGT! Jag får jämt och ständigt samma fråga: Hur orkar du? Långa bortamatcher, alltid träna och ingen tid till annat. Ibland undrar jag själv hur man orkar men man får så otroligt mycket tillbaka. Det är en livsstil som är svår att lämna hur tufft det än må vara. En träning är inte bara en träning utan det känns mer som en rolig tjejkväll. Visst är den kryddad med lite allvar men skratten, kompisarna och det härliga skitsnacket är alltid där.

Stor kram till alla goa Vittsjötjejer som gör fotbollen så rolig!

I torsdags gjorde vi också vår sista träning på en snöig plan. Känns skönt men också lite tomt. Robert coachade sin sista (?) träning i Vittsjö och vi var många som kände vemod inför detta. Ingen press till hans efterträdare men det kan bli tufft att fylla Robbans skor.

Tack till dig från hela laget! Du har verkligen inspirerat oss till att prestera utanför våra gränser! Vi ser fram emot festen förresten...äntligen blir det av! =)
Tack också till allra bästa Mulle! Hur skulle vi någonsin klara oss utan dig!?

Efter A-lagets matcher var slut återstod två spännande kvalmatcher för vårt B-lag. Förra söndagen var det kvalmatch mot Fjälkinge och vinsten var mycket rättvist! Härligt!! I halvtid fick vi dock uppleva något väldigt skrämmande. Jag som alltid varit lite rädd för människor utklädda till djur fick en chock när jag såg Fjälkinges maskot. All ära till dom förresten som har en maskot, men jösses…det var nog det läskigaste jag sett. Det såg ut som Nasses övergödda, elaka kusin. brr…. Lägger in en bild när han kom smygandes i skogen. (vågade inte gå närmre)

Idag var det dags för den andra kvalmatchen och tack vare fint spel och härlig kämpaanda blev det vinst även idag! Ni var grymma! Efter fick vi go fika som Madde hade fixat...mmm!! O Lina...ditt choklad var ljuvligt...även om det var tre för 10! =) Robyn som åker imorn tog förväl. Kändes inte alls kul men hon lär väl dyka upp igen på ett eller annat sätt! Och jag träffar ju henne på min New York resa. Jag är bjuden på en äkta Thanksgiving middag hos familjen Decker så det ser jag verkligen fram emot!

Nu är det vila! Nåja, nästan i alla fall. Lite gym och inomhusträningar blir det…(funderade på om jag skulle hoppa över inomhus i år men det är ju så kul!!)

Ha det bäst!
Kram Charlie

Salle har fått en mycket uppskattad present. Hon bangade dock för att träna i dem...

Gulliga lappar och klubbor från ?

Robert, vår tränare alltså, han är en rolig prick. Han har infört två saker i laget. 1. Poängliga på träningarna. 2. Alla har fått en hemlig kompis. Jag kan börja att berätta lite om poängligan. Vi har möjlighet att ta poäng på varje träning när vi kör lagspel, 3 poäng för varje vinst och 1 poäng för varje oavgjord. Detta har skapat....vad ska man säga...en lite hetsig stämning på träningarna. Man skulle ju kunna tro att det är en kul grej bara men alla går in för detta helhjärtat, det är liv och död, vinna eller försvinna som gäller. När Andy säger att hon kommer börja gråta om hon inte vinner herre-på-täppan omgången börjar man ju småskratta men det beskriver allvaret i leken väldigt bra. Eller när vi mer eller mindre bråkade efter träningen för att vi var oense om poängfördelningen. Allt görs ju med en liten glimt i ögonen men jäklar vad vi kämpar för poängen på träningarna. Vi är nog lite galna vinnarskallar allihopa, och vet ni vad? Det är jäkligt roligt!

Vad är då detta med hemlig kompis? Jo det är så här att alla har fått en hemlig kompis som man ska vara extra snäll mot under en period och den man är snäll mot ska inte få veta vem man är. Så nu ligger det små paket, vänliga lappar och godis på ens plats i omklädningsrummet när man kommer. Hur mysigt och trevligt som helst. Men kan det egentligen vara på något annat sätt när man har världens goaste lagkamrater?

Just det, vi hade en match i helgen också...= ). Ännu en likamatch. 1-1 mot QBIK. Tror inte jag behöver skriva så mycket om vad jag tycker om det. Hatar likamatcher! Det var en ganska jämn match så resultatet var väl hyfsat rättvist. Det var en bra match med två division ett lag som höll ganska hög klass. Resultatmässigt har det inte riktigt gått vår väg på sistone men vi har i alla fall kul tillsammans och trots att man är en grym vinnarskalle är det en viktig pusselbit.

/Charlie

I helgen mötte vi Sils på hemmaplan och matchen slutade lika. Ännu en tråkigt enpoängare. Vill inte låta som ett bortskämt barn på julafton men hur kul är det med en poäng egentligen? Precis som i matchen mot Öster kände man sig lite likgiltig efter slutsignalen. Inte jätteledsen för du har ju faktiskt inte förlorat och inte jätteglad för du har inte vunnit. Jag orkar inte ens rabbla upp alla våra målchanser, för många var dom - tyvärr resultatlösa. Så nu gäller det att nöta avslut. Att vi gled ifrån toppstriden lite är i alla fall inget som kommer stoppa oss i resterande matcher. Det är bara att köra på och göra sitt bästa. Mer än så kan man inte göra, sen får tiden utvisa hur långt det räcker.

Något som var glädjande för min egen del är att jag äntligen är tillbaka i spel! Visst, formen har väl varit bättre men den kommer väl mer och mer hoppas jag...

Något som också är väldigt roligt just nu är att vi fått tillskott i laget. Ingen mindre än Ingemar "Ingo" Nilsson kommer att hjälpa till med coachningen ett par gånger i veckan. Han presenterade sig förra veckan och det känns redan hur bra som helst. Speciellt för Burre som äntligen funnit någon att ty sig till. Burre kommer ju visserligen bara från Osby (cirka 3mil från Vittsjö) men någon slags språkbarriär finns det mellan oss och henne. Men nu har alltså hon och Ingemar funnit varandra så det känns ju skönt. Får höra med honom imorgon vad skillnaden på ”yta” och "yta, yta” är för Robert lyckades inte riktigt luska ut det på gårdagens träningen. Vi har i alla fall redat ut att ”på vägen” är detsamma som ”på djupet”. Nu gäller det bara att hitta någon som kan ta sig an Andy. Man blir ju lite orolig när hon frågar Lalla om hon pratar på engelska när hon faktiskt pratar svenska.

Dagens ord tillägnar jag vårt nyförvärv Ingo. Han sa nämligen till mig att jag skulle vara som en vindrutetorkare på hörnor. Om det innebär att jag skulle flaxa runt med huvudet för att hålla koll på anstormande motståndare eller om jag skulle veva bort dom som en sådan är oklart. Både och verkar väl rimligt. Men det känns faktiskt som om detta är något som Burre skulle kunna säga så det får bli en fin avrundning på dagens blogginlägg.

Tack för den här gången

/Charlie

För att inte börja som vanligt med dåliga nyheter först så börjar jag med dom bra. En helg som denna kommer sällan för oss damer i Vittsjö, ca 2 ggr/år. Vi åker långt iväg med buss vilket ger oss tid att umgås, vi sover över på hotell som är lyxigt värre, äter god frukost och middagar som ger oss bra uppladdning och vi får göra det vi vill stora delar av vår fritid: spela fotboll, spela bra fotboll. En kombination av högklassig uppladdning och läge för sammansvetsning ser jag som något väldigt positivt i en lagsport som denna. Vi hade hur trevligt som helst och jag kände, precis som resten av laget, hur taggade vi var inför detta möte. För att citera tränaren strax innan match vad som icke må ske ett möte som detta så lyder det ungefär så här: "Ska vi i Vittsjö damlag någon gång under serien göra en plattmatch så ska de då rakt inte vara mot ett lag som detta". Precis, jag håller med! Men, vad händer? Jo vi gör det vi fruktar allra mest och det som inte får hända. Vi torskar mot laget som låg sist i serien. Vi som borde gå in och visa varför vi senaste veckan lett serien och gjort det vi gjort tidigare matcher, visat lagstyrka, självförtroende, aggrisivitet och glädje. Vi vet att vi kan! Ni vet att vi kan!

Jag vill inte bli långdragig och berätta om en match som spelades i ren gyttja med nonchalans (tränarens ord), osäkerhet och otur. Dessa tre ord kan jag beskriva matchen med. Jag säger inte att vi var dåliga och inte ville vinna matchen, det kändes snarare som vi ibland ville vinna den lite för mycket och frustration bröt ut lite då och då. Ni vet nog vad jag menar. Tre gula kort säger en del. Stundtals hade vi uppspel som var klockrena men som inte alls slutade vår väg, vi hade skott på mål, nick på mål och även friläge men det ville sig inte denna regniga dag. Deras ledningsmål kom i mitten av första halvlek genom ett inlägg och avslut på och i mål. Andra målet kom när det var 20 min kvar att spela, ett vänsterskott från deras högra sida som går raka vägen in i bortre krysset. Ganska snyggt men när jag vet vad Vittsjö damer går för hade det en solig eftermiddag på Vittsjö IP inte varit en konst för oss heller, den saken är säker..

Vad vår förlust beror på vet jag inte, kanske var det orden jag beskrev matchen med, kanske inte. Vi kan tycka att det var den värsta planen ever att spela på och att domaren inte var nått att hänga i julgranen men vi kan inte skylla på det, förutsättningarna är det samma för båda lagen. I vilket fall som helst är matchens slutsignal blåst och vi tjejer fokuserar på vårt nästa möte om en vecka, Öster på bortaplan, det ser vi fram emot :)

På återseende

Som fotbollslirare i Vittsjö tycker man det är kul att läsa om fotboll i största allmänhet. När det sen handlar om fotboll i Vittsjö blir man genast lite extra intresserad men det kan man väl knappast klandras för? Som en linslus slukar man varenda mening som tillägnas vårt lag och det har alltid varit lika spännande att läsa vad media har att säga. Men på sistone har min trevliga sysselsättning blivit lite…vad ska man säga…grusad. Nej, överraskande är nog faktiskt ordet jag söker. Jag tänker först och främst på en del kommentarer vi (Vittsjö) fått här på Damfotboll.com. Att någon har tagit sig tid att kommentera tycker jag för övrigt är fantastiskt roligt -så tack för den extra läsningen!

Jag läste en artikel på denna hemsida om våra senaste nykomlingar i Vittsjö – Alexandra, Krista och Louise. (eller Lalla, Pace och Louie – så vet även de i laget vilka jag pratar om) Efteråt var där är en del kommentarer. Kul, tänkte jag! Tänk vad roligt att folk skriver och hälsar dem välkomna, önskar dem lycka till eller liknande. Men hm…vänta nu.

1. ”Konstigt att man inte kan satsa på unga tjejer i truppen” var ett citat.
2. ”Värva, värva värva” var ett annat.

3. ”Har man inte så bred trupp att man måste värva från utlandet” var ett tredje

   Jag ska inte göra mig långrandig utan väljer att svara kort, sanningsfullt och med mig själv som källa.

4. Alla tjejer som vill får chansen i Vittsjö. Vill man inte lägga den tid och fokus som krävs är man inte tvingad. Även om det ibland frågas snällt många gånger.

5. Ja, att värva är ett sätt att överleva. Vittsjö är en liten by. Vilka lag värvar inte skulle jag vilja veta. Vad som är kul är att många spelare kommer hit utan förfrågan. Det är väl ett gott betyg?
6. Återigen, Vittsjö är en håla. En fantastiskt fin och trevlig håla. Men en håla. Elitspelare växer inte på träd.

Nåja, nog om detta.

Vi har haft en match i helgen som gick sådär. Jag följde med trots min envisa skada (blir galen). En del hade ju valt att kalla det en seriefinal även om jag kanske tycker att det är lite tidigt att säga något sådant. Men visst, mycket stod på spel när vi tog bussen till Borås. Bussen som för övrigt tackade för sig mitt i en vägkorsning! Medan arga bilister tutade och hytte näven åt oss hade vi vår matchgenomgång i väntan på att taxibilar skulle plocka upp oss. Vi fick tömma bussen på allt mitt på en refug och där fick sedan bilarna hämta upp oss. Bad en stilla bön i den korta taxiresan för vår kära buss. Hur vi skulle komma hem fick helt enkelt bli ett senare problem.

Om matchen har jag egentligen inte så mycket att säga. Klart man är besviken eftersom vi förlorade med 1-2. Hade önskat att Dalsjöfors utklassat oss för då hade det känts lite lättare att lägga det bakom sig. Men jag tycker faktiskt att vi förtjänade att vinna. Ok, första halvlek har dom lite spelövertag i början men de hetaste chanserna hade vi. Förutom deras mål förstås. I andra är vi helt klart det bästa laget. Vi fick in ett mål i 45:e minuten så det kanske gav den injektion som vi behövde inför andra halvlek. När då de gör sitt andra mål kändes det både snopet och oroväckande men vi lyckas ändå behålla pressen. I den 89:e minuten får vi lite betalt för allt slit då vi får en straff efter hands. Straffen träffar insidan av stolpen (tredje stolträffen för dagen) och rullar längs hela mållinjen och förbi. Kändes faktiskt som en summering av machen -vi hade helt enkelt inte marginalerna på vår sida.

Nu får vi slicka våra sår och ladda batterierna till nästa match.

Precis som i vårsäsongens sista match var det dags för ett Skåne-derby. Stattena som för tillfället ligger, lite oförtjänt, i botten av Söderettan är inget motstånd man ska underskatta. De har ett bra lag på pappret och kan säkert slå alla lag i serien så vi känner oss nöjda med att vi inte kommer vara ett av dom. I båda våra möten har vi gått segrande ur striden även om det suttit hårt inne båda gångerna. I det här mötet dominerade vi första halvlek och för mig som bevittnade matchen från läktarplats (envis skada) kändes det lugnt och tryggt -trots att vi bara hade en 1-0 ledning (Elin Rubensson, snyggt framspelad av Sjö) efter första halvlek. Men i andra halvlek är glöden och det fina passningsspelet från första halvlek borta och detta syns endast under korta sekvenser. Stattena bjuds in i matchen och det blir en nervkittlande andra halvlek. De kvitterar till 1-1 och då börjar det kännas lite oroligt men så gör Sjö en snygg soloprestation och vi tar ledningen med 2-1. Tyvärr kvitterar Stattena på nytt redan ett par minuter senare och inte förrän det är fem minuter kvar blixtrar Sjö till igen och klipper till med vänstran rakt upp i bortre krysset! Precis som i bortamötet handlar de sista minuterna om att mota alla försök till en kvittering och det känns otroligt skönt när slutsignalen ljuder och tre poäng är säkrade. Behöver jag ens säga att Sjö var dagens matchhjälte?

Nu när jag varit skadad blir man erfaren om egenskaper man inte trodde att man hade. Jag är till exempel en väldigt aggresiv åskådare. Plötsligt glömmer man hur jobbigt det faktiskt kan vara att spela en fotbollsmatch och man manar på att tjejerna ska springa mer, snacka mer, jobba mer. När spelet inte stämmer kan man inte riktigt förstå vad problemet är. Det är ju bara att kämpa hårdare, fokusera mer eller försöka lite till. Men vi vet ju att alla som spelat en match att riktigt så enkelt är det inte. Även om man tränar flera gånger i veckan kan det ibland kännas som att man aldrig spelat fotboll tidigare och även om man vet att man orkar en hel match kan man ibland vara helt slut efter första matchminuten. Nu stämde det inte riktigt i vår andra halvlek och så är det helt enkelt ibland. Men jag tycker det är en styrka att ändå vinna matchen och man blir inte annat än stolt när man står bredvid och ser på! Bra jobbat tjejer!

Ida Olsson gjorde sin sista match i Vittsjö och nu väntar ett annat fotbollsäventyr i USA. Vi hoppas och vet att det kommer gå bra för dig! Stort lycka till!

/Charlie

Igår var det Skånederby när vi var i Helsingborg och mötte Stattena -skönt med en nära bortamatch för en gångs skull. Själv var jag tyvärr skadad så det blev att stå bredvid och heja på. Jösses alltså. Snacka om att vara nära ett nervöst sammanbrott. Kom på mig själv att kommentera varenda situation som om man vore en riktig expert. Mina knivskarpa analyser borde utnyttjas i VM tänkte jag för mig själv. (Hybris kanske?) Det är ju alltid så mycket enklare att stå utanför och förstå sig på, eller hur?

Det var minst sagt en nervkittlande match där det länge var osäkert vilka som skulle stå som segrare efter full tid. Det var dock en match som jag anser att vi dominerade och där allt annat än vinst varit orättvist. Vi kom aldrig riktigt upp i det fina spel som vi vet att vi behärskar men det kan kanske bero på att vi bytt lite positioner och folk var lite ovana. Men vi gör det vi ska och så länge vi gör det når vi långt. Matchen bestod inte av allt för många farliga målchanser utan det var mest krigande på mitten där Sandra och Affe oftast gick segrande ur kampen. Sandra utsågs förresten till matchens lirare, mycket välförtjänt! I den 87:e minuten kom i alla fall en fin möjlighet för oss att avgöra och Sjödahl gjorde inga misstag utan placerade bollen enkelt i nätet. Några nervösa minuter senare kunde vi sjunga vår härliga segersång!

Efter matchen hade vi en liten sommaravslutning på en restaurang i Helsingborg, dels för att vi nu har sommaruppehåll och dels för att Kajsa packar sin väska och flyttar till Umeå. (Umeå IK nästa?) Helt ärligt vet jag inte exakt vad hon ska göra där uppe. Att hon är marinbiolog vet jag. Att hon gillar havet och att hon ska ha vit forskarrock vet jag också. Sen blir det liksom lite för invecklat för att återberätta. För fler detaljer är det bäst att vända sig till Kajsa själv. Det jag också vet med säkerhet är att vi kommer att sakna Kajsa enormt mycket! Både på plan och utanför plan. För er som inte känner Kajsa kan jag berätta att hon är en oehört skön person som har haft alla positioner på plan förutom målvakt och hon har minsann briljerat på samtliga platser! Nu är det färdigpendlat för Kajsa (som det så sorgligt stod i tidningen) och vi önskar henne all lycka uppe i norr!

Nu tar vi som sagt sommarledigt men om vi hinner (mellan stranden och grillningen) ska vi försöka hålla er uppdaterade om livet i Vittsjö med några rader då och då.

Ha det bäst!

/Charlie

Vem är då jag som skriver? Mitt namn är Lina Larsson och spelar i Vittsjö GIK sedan två år tillbaks. Jag älskar fotboll och har gjort sedan jag såg pappa sitta framför tv:n och bita på naglarna en sommarnatt -94 (Sveriges rysare mot Rumänien).. Sedan jag kom till Vittsjö har min kärlek till fotboll bara blivit starkare. Att vi ”andas fotboll” stämmer och beskriver ens vardag ganska bra. Tjejerna är som en andra familj, då vi ses nästan varje dag. Så fort vi har ledig träningskväll känns det konstigt och tomt.

Just nu är tv:n på i bakgrunden och det susar från alla ”vuvuselas” på läktaren! Portugal bjuder på klasspel och stämningen är på topp! Sydafrika verkar vara ett mycket bra värdland; jag har bara hört positiva kommentarer om deras vänlighet och goda bemötande. Stämningen verkar man nästan kunna ta på och jag kan inte annat än önska att jag var där och dansade med afrikanerna på läktaren.

Lika mycket som man älskar fotboll kan man också hata det ibland. Eller rättare sagt påverkas man oerhört mycket när det inte går bra. Att vi förlorade i lördags mot Dalsjöfors är såklart inget man kan gräva ner sig för, men ändå blir hela kvällen påverkad och humöret ligger ganska lågt. Som tur är brukar det gå över så fort något positivt åter inträffar; allt ifrån en lyckad träning till att bara träffa lagkompisarna och inse att man saknat dem. Vad som fick mitt humör att vända måste varit B-lagsmatchen igår mot Råå. Både att vinna och få sätta dit ett mål höjer självförtroendet igen! Så helgen avslutades ändå på ett bra sätt, speciellt som vi rullade mycket boll och spelade bra. Att även Sara fick sätta dit ett snyggt långskott var härligt att se!

Nästa möte är på torsdag mot Kalmar, som gått bra såhär långt. Vi måste förbereda oss väl och det börjar ikväll på träningen. Nu är det ny vecka och nya tag som gäller! Vi måste ut på plan och visa, både för varandra inom laget och för alla runtom, att vi älskar fotboll. För det är då vi är som bäst, när vi får fram den där känslan.

Förhoppningsvis gör mitt ivriga VM-tittande att jag kommer dansa fram på planen framöver och låta mig inspireras av liret man fått följa från kontinenten i söder!

Vi ses ikväll tjejer! Alla andra: ha det bra så länge!

Just nu är vi på väg hem från Linköping. Vättern ligger som en spegel till höger om oss, och det är otroligt vackert. Men frågan är om det är vackrare än Storchens första mål idag? Jag tror faktiskt inte det. Storchen, Sara Storck, spelade med oss för andra matchen på rad. Hon tillhör LdB FC Malmö men genom ett samarbetsavtal med Damallsvenskans just nu okrönta drottningar har vi möjlighet att låna henne och ett par andra spelare. Och idag låg Sara bak 2 av våra 3 mål. Det första, och det vackraste, kom strax innan första halvleks slut. Storchen kom loss på höger flank, bröt in mot mitten och gjorde ett par backar av bara farten, drog till med en vänsterdojja som hade fått både Messi och Robben att blekna av avund. Rakt upp i bortre krysset och vi gick till halvlek med 1-0. Det kändes tryggt då första halvlek bjöd på målchanser från båda håll, men där vi ändå hade ett litet övertag i matchen. Andra halvlek hade knappt börjat innan "Andy", Johanna Andersson, krigade till sig bollen på vänster kant och spelade fram Sandra Adolfsson som i sin tur serverade Storchen. Inget misstag denna gången heller utan fri med målvakten petade hon bollen förbi Linköping/Kentys målvakt. 2-0 och vi gick en bra halvlek till mötes. Vi började vinna mer närkamper, låg rätt i positionerna och bjöd inte på mycket. Försvarsmässigt kändes det stabilt, och när vår eminenta lagkapten satte en frispark rakt i mål för andra gången i år, kändes det som segern var i hamn. Men Linköping gav inte upp. Vår f.d lagkamrat Erika Pettersson hann göra ett av hennes signaturmål i krysset och precis innan slutsignal kom Linköping loss på högerkanten och fick in ett inlägg som petades in av Ida Brännström som för dagen var inlånad från Linköpings FC. Men, vi vann och att åka hem med 3 poäng är det bästa som finns! Dock måste vi jobba på att hålla fokus i 90 min+ och inte bjuda in till mål i slutsekunderna. Sammanfattningsvis gjorde vi en bra match från Sjödahl och Storchen på topp, till Sonja som sista utpost. Imorgon är det rehab träning för de flesta utom 3-4 st som kommer att köra avslut på Sonjas målvaktsträning. För egen del blir det b-lags match efter att ha börjat på bänken idag. Förhoppningsvis kan vi ta 3 poäng till vårt B-lag som spelar i div III. Sen får vi se om jag kan gå på tisdag! Nästa match blir ett toppmöte hemma på Vittsjö IP mot Dalsjöfors lördagen den 19 juni kl 14. Vi hoppas på både bra väder och en storpublik då vi kommer kriga för ännu en seger. Innan jag slutar måste jag hissa och dissa. Jag hissar: fotbolls VM, världens i särklass största folkfest och våra nya, fina träningsoveraller. Jag dissar: att sitta i en buss och missa 3 gruppspels matcher idag. Over and out...

Igår tog vi emot laget från Värmlands djupaste skogar, nämligen Mallbacken -"ett lag som kommer från en by som faktiskt är ännu mindre än Vittsjö."
Mallbacken har vi alltid stor respekt för och det är ett lag som man aldrig ska underskatta. Kanske var det just därför vi plockade tre poäng idag. Inställningen var på topp och efter en matchfri helg var vi verkligen sugna på revansch.

Det började lite knakkigt, vi föll in i ett lägre tempo än vad vi normalt behärskar och det slogs långbollar från båda lagen utan större tanke. Efterhand arbetade vi oss in i matchen och det slutade med att vi fick göra hela fem mål. Sara Storck visde sin snabbhet och strutade två gånger. Efter en hörna var Unkan hetast och tryckte in bollen och Emma Sjödahl gjorde en fantastisk soloprestaion och dribblade av nästa hela Mallbacken innan hon satte den i mål. Vår siste målskytt för dagen var Andy, mycket snyggt framspelad av Lina! Sara Storck verkade trivas riktigt bra i Vittjsöfärgerna och henne ser vi gärna på Vittsjö IP igen!

Måste säga att det känns fantastiskt att två små byar som Vittsjö och Mallbacken kan hålla till i Söderettan. På så många sätt har vi alla odds emot oss för att lyckas men ändå har båda klubbar lyckats med något som många större klubbar inte förmår. Exakt vad det beror på är svårt att avgöra men jag hoppas i alla fall att det inte bara är av en slump.

För övrigt har det varit skönt med en matchfri helg (även om det kliade lite i benen) och vi har försökt lägga de två senaste matcherna bakom oss. Några i laget, mig själv inräknad, var på ett studiebesök i Ljungby och tränade med deras damer. Riktigt roligt med lite miljöombyte. Det blir ju en vardag i fotboll med, så att det är bara kul att få testa lite nytt ibland.

Nej, nu ska jag ut och njuta av det fina vädret. Med tre härliga poäng i minnet blir söndagen alltid så mycket roligare!

Ha d!

/Charlie