Magiskt.

Publicerad 12 september 2011, 22:57
En dröm som jag inte en trodde var möjlig har just gått i uppfyllelse.
Segeryra.

11 år. Så länge har jag spelat i Vittsjö. Att ta steget till Vittsjö från min älskade hemort Bjärnum var ett stort steg att ta även om jag bara bytte klubb till grannbyns. Här fanns många att se upp till, som 14-åring var man inte så tuff och det mesta skrämde. Det var med skräckblandad förtjusning jag gjorde mina första träningar med damlaget, de var ju så duktiga, så allvarliga och så vuxna. För att inte tala om deras tränare, Uffe Palmqvist (som senare blev tränare till KDFF) som skrämde vettet ur mig när han spände sina glödande ögon i mig. Jag sa inte så mycket men blev förstås överlycklig första gången jag blev uttagen till A-laget. Då spelade vi i division två, jag fick hoppa in som vänster yttermittfältare och gjorde ett bra inhopp. Så stod det i alla fall i lokaltidningen dagen efter. Mitt namn stod alltså i tidningen, det kändes stort och den lilla notisen finns såklart sparad. Tänk om jag då visste vad som komma skulle.

Efter några år växte man in sig i gänget lite, man vågade säga vad man tyckte och tänkte men fortfarande var man lite av en gröngöling. Jag tror att ganska mycket förändrades för mig när jag fick Tony Helm som tränare. Självklart hade jag ju blivit äldre och mer rutinerad men när han gjorde mig till lagkapten växte jag nog både på längden och som person. Jag, som kunde vara ganska flamsig på träningarna, fick nu försöka bruka lite mer allvar och föregå med gott exempel.
Det var också under Tonys vingar som vi vann division två och även kvalet till division ett. Precis som nu, var vår lagsammanhållning ett vinnande koncept och vi hade tillsammans åstadkommit något som var både stort och otänkbart i lilla Vittsjö. Bara tanken på att vi skulle spela i Söderettan var hisnande. Kristianstad hade tidigare hållit till i den serien och dem hade man följt med intresse. Att vi nu skulle trampa samma mark som de hade gjort var stort att ta in.

De gick ganska bra för oss redan från början även om vår premiärmatch, borta mot Gauthiod, blev något av en chock. Tempot var högt och spelarna duktiga och vi började nog undra vad vi gett oss in på. Det tog några matcher innan vi hittade vårt spel och sen gick det bara bättre och bättre…och bättre…
Efterhand som säsongerna gått har gamla spelare flytt och nya kommit men vi har alltid varit måna om att Vittsjökänslan ska vara stark. Man ska vara stolt när man tar på matchtröjan och som jag nämnt tidigare är det laget framför jaget i alla lägen. Jag är helt övertygad om att det är detta som i år har lett oss till där vi är.

Och var är vi då…? Jo, vi är i allsvenskan 2012!

Fantastiskt, skrämmande, magiskt, ovisst, otroligt, och alldeles alldeles underbart. Orden räcker inte till för att beskriva känslan -den fantastiska känsla som brinner inuti varenda sekund sen domaren blåste av matchen och det stod klart att vi är i allsvenskan.

Det är vi som gjort det tjejer, ingen annan. Det är vi som kämpat, krigat, svettats och gråtit för detta. Ingen annan. Vi har gjort det omöjliga möjligt. Vi har stått upp när de andra har fallit och vi har kämpat när de andra gett upp. Ingen annan! Att få spela med er gör mig stolt. Ni är fantastiska och då syftar jag inte bara på era talanger på planen. Det är ni som gör det roligt att komma till varje träning och varje match. Utan den glädjen hade vi inte vunnit, det är jag säker på.

Tack, för att ni förverkligat en dröm som jag inte ens visste var möjlig!

Det där med att det är vi tjejer som gjort det och ingen annan är väl en sanning med modifikation. Självklart finns det hur många personer som helst både i föreningen (inte minst våra tränare) och utanför som har gett oss de vingar vi behövt för att nå högre höjder. Den känslan av att se alla dessa eldsjälar samlade på Vittsjös gator när vi kom hem efter helgens match är obeskrivlig. Bybor, funktionärer, klacken, supportrar, vänner och ledare stod och applåderade och tjoade när vi rullade in i byn och stämningen i bussen fullständigt kokade över av känslor, gjädjerop, tårar och segersång. När vi stannat framför folkmassan stod vi inne i bussen och väntade i vad som kändes som en evighet innan vi släpptes ut. Där och då började segerfesten på riktigt och den kommer inte att sluta än på ett tag. ”SEGERN ÄR VÅR, SEGERN ÄR VÅR, VI HAR VUNNIT SEGERN ÄR VÅR”! – Ord som säkert ekar i Vittsjös skogar fortfarande, och i fotbolls-Sverige.

/Charlie
Stolt lagkapten för världens bästa gäng.

PS. Nämnde ju lite om vår stundande TV-debut. Min egen TV-karriär tog visst slut innan den ens hade börjat. Sydnytt som intervjuade mig på en träning förra veckan klippte bort mig – ungefär som en dålig Robinson-deltagare kan jag tänka mig. Haha! Ska erkännas att det ändå var med en stor portion lättnad som jag insåg att jag blivit bortredigerad. Sydnytt hade nog inte räknat med att vi skulle knipa seriesegern så fort och hänsynslöst. Alla intervjufrågor handlade i princip om hur vi skulle kunna vinna serien och om vi trodde att vi skulle kunna nå hela vägen. Det vet vi nu att vi gör och mina klyschor till svar var nog inte längre av intresse.

Lägger även in ett härligt klipp, det är jag som pratar i början och även här har jag blivit något bortredigerad men det viktigaste kom trots allt med! =)
I följd pratar jag, Tanja Pihlblad, Krista Pace, Sonja Fransson, Sandra Adolfsson och till sist vår skönsjungande Erika Martinsson.

http://www.youtube.com/watch?v=RFcTeqcSRog&sns=fb

Taggar: Vittsjö, Charlotte Bergstrand, Tanja Pihlblad, Sonja Fransson, Krista Pace, Erika Martinsson, Sandra Adolfsson