Rutten rättvisa.

Publicerad 31 maj 2011, 16:52

I lördags var det dags för en efterlängtad s.k. seriefinal mot QBIK. Vi var taggade, laddade, pumpade och seger var det enda som gällde. QBIK ville detsamma. Visserligen inledde vi matchen bäst men sen tar de över allt mer. De är lite starkare och lite mer löpvilliga och vi verkar tagna av stundens allvar. Deras ledningsmål kom på en frispark och jag är säker på att alla då började fundera en hel del på vad det var vi gjorde fel – något stämde nämligen inte riktigt i vårt spel. QBIK fortsatte att stressa och pressa oss och vi fick slita hårt för att freda oss. Deras 0-2 mål kom därmed som ett brev på posten. Efter en snett-inåt-bak-passning är vi inte med på deras spelare som kommer uppifrån och de kan ganska ohotat placera in bollen bakom Pace i målet. Två mål i baken mot ett så pass bra lag som QBIK gjorde väl att man började fundera ännu mer. Halvtidspausen kom verkligen lägligt eftersom vi behövde samla oss och gå igenom vad som inte stämde. I omklädningsrummet väntande jag mig en anstormning av sura miner, folk som försökte hitta fel och en allmänt dålig stämning. Men så var det inte. Det var en relativt lugn och konstruktiv samling och vi påminde varandra om att vi är bättre än vad vi visat i de första 45 minuterna.

Helomvändning.
I andra halvlek är det totalt ombytta roller. Istället för att bli tillbakapressade är det vi som håller i taktpinnen. Vi forcerar, maler och peppar varandra att aldrig ge upp. Redan efter fem minuter ger det utdelning. Sofie, som under hela första halvlek haft dubbel bevakning på sig, visar att hon är starkare än de flesta. I andra orkar de inte stå emot längre och hon dribblar igenom ett par, tre stycken innan hon blir nerdragen i straffområdet. Domaren pekar på straffpunkten och jag håller andan när Sandra stegar fram för att ta den. Jag säger till Jojjo att jag inte vågar titta men hon svarar kyligt med glimten i ögat:

-Det kvittar, för vi kommer ända att göra två mål i matchen.
Kanske lite hybris men det visar ändå att vi verkligen tror på vårt lag. (Eller också ville hon bara stilla mina nerver, vi har känt varandra ett tag och hon vet vid det här laget att jag kan bli lite stirrig ibland =)

Jag kan i alla fall andas ut när Sandra sätter den säkert i målet. Ett glädjetjut hörs från både laget och publiken men sen är det fokus igen. Efter avspark fortsätter vi forcera. ”Vi ger oss aldrig” skrek vi gång på gång för att peppa varandra. Efter en duell mellan Sandra och Robyn Decker (tidigare Vittsjöspelare) får vi en frispark som jag själv tar. Sandra möter upp och med en stenhård nick sätter hon den i nätet. Än en gång är glädjen stor hos alla på Vittsjös idrottsplats, ja utom hos QBIK förstås.

Även efter att vi kvitterat fortsätter vår kamp mot tre poäng – stärkta av varandra och av målen känner vi nu att segern är inom räckhåll, vi behöver bara få in ett ynka mål till! Och så nära det var! Skottet från Sofie som träffar ribban ekar fortfarande i skallen på mig. Tänk om! Tänk om den hade gått in!
Nu slutade matchen istället 2-2 och såklart är vi säkert mer nöjda med det resultatet än QBIK. Att tappa en 2-0 ledning i en sådan viktigt match är säkert riktigt tungt. Vi tar däremot med oss en enormt stark upphämtning och en lagmoral som är svårslagen.

2-2 var, om jag ska vara helt ärlig, ett väldigt rättvist resultat. Men man vill ju vinna!
Aldrig har väl rättvisa känts så oerhört ruttet! =)

Thorsten Frennstedt 2011-06-03 17:17

Härlig läsning, Charlotte!