Så var de det här med Djurgårn...

Det är dags för mig att kliva ut ur garderoben – för vilken gång i ordningen kan jag inte svara på. Jag harklar mig och säger: ”Hej, jag heter Alva. Och jag är.. Jag är Djurgårdare”.
Foto: Alva Nilsson
Vickan

Så, då var det sagt. Jag är Djurgårdare, och det är något som jag aldrig har försökt dölja men inte heller skrikit ut. Efter som jag inte anser det vara speciellt relevant. Du behöver inte hålla med mig, men låt mig ändå säga att jag i första hand hejar på bra fotboll. Eller, laget i mitt hjärta är Sveriges damlandslag i fotboll. I andra hand hejar jag på bra fotboll. Och i tredje hand, ja i tredje hand är det Djurgården som gäller.
Jag definierar mig dock inte som Djurgårdare. Verkligen inte! Jag definierar mig som damfotbollsälskare och mitt favoritlag är landslaget. Och jag måste väl ändå ha rätten att definiera mig själv? Eller?

Varför är jag Djurgårdare? När jag var sisådär 8-9 år skrev min dåvarande idrottslärare på för Djurgårdens herrfotbollslag. Och lättpåverkad unge som jag var blev jag då Djurgårdare. Och då pappa är ett fan av Luleå Hockey och mamma SSK blev det snabbt en kul grej att gå emot dem och bära djurgårdskläder. Det har suttit kvar sedan dess.

Att jag hejar på Djurgården, om än i tredje hand, gör det mig till en sämre sportjournalist? Jag skulle inte vilja påstå det. Gör det mig partisk? Inte det heller, hävdar jag. Slutligen, att jag är djurgårdare – gör det att jag inte kan sköta mitt jobb som journalist på ett objektivt och bra sätt?
Näheä du. Säger jag och menar det.

Jag anser mig vara en bra journalist. Inte fulländad eller slutlärd, men bra. Duktig. Jag kan det jag gör. Jag kan damfotboll och jag anser mig ha ett bra hum kring det svenska språket. Jag tycker om att uttrycka mig i skrift och jag älskar och brinner för damfotboll. Mitt mål, min vision är att damfotboll som idrott och fenomen ska spridas över landet. Att mediebevakningen ska breddas och spetsas till. Och mitt mål är att jag, som sportjournalist och damfotbollsfantast finns med på den resan, hjälper till – drar mitt strå till stacken.

Och jag tänker verkligen jobba för det. För att jag älskar damfotboll och för att jag drömmer drömmar om den dag då damfotbollen diskuteras av allt och alla, över en kopp kaffe på fikarasten. Jag tänker följa med på den resan, jag tänker inte låta den drömmen stanna vid en dröm.
Jag personligen tycker inte att det spelar någon roll att jag, i tredje hand, är Djurgårdare. Vad säger du?