Oavgjort igen – men ett stort fall framåt

Publicerad 13 June 2015, 04:53
En poäng var lika många som Sverige tog mot Nigeria för fyra dagar sedan, blågult kan fortfarande hamna allt emellan bäst och sist i gruppen. Samtidigt var 0-0 mot USA alldeles självklart den bästa matchen landslaget gjort i Kanada.
Hedvig Lindahl höll nollan och Sverige dubblade sin poängskörd i VM. FOTO: Carl Sandin/Bildbyrån.

En poäng var lika många som Sverige tog mot Nigeria för fyra dagar sedan, blågult kan fortfarande hamna allt emellan bäst och sist i gruppen. Samtidigt var 0-0 mot USA alldeles självklart den bästa matchen Sverige gjort i Kanada.
– Vi får självförtroende efter de här 90 minuterna, sade Pia Sundhage.

Caroline Segers skott som räddades på mållinjen av Meghan Klingenberg var Sveriges bästa chans att få till ett segermål. Och var bollen inne eller inte? Det diskuterades iallafall en del efter slutsignalen – Pia Sundhage spädde dock inte på debatten.
– Ingen aning, vi har en domare som ska ta rätt beslut, sade hon.

Hellre ordade Sundhage om ett Sverige som vaknat från premiärmatchens förbannelse, höll jämna steg med USA före paus och höll emot trots att man sjönk lite i andra halvlek.
– Öppningsmatcher är svåra och vi nådde inte upp i nivå. Idag var det bättre om man ser till försvaret och att vi spelade taktiskt smart mot ett av världens bästa lag, sade hon och hoppas få med sig en hel del uträtade ryggar när landslaget nu lämnar Winnipeg.

– Så kommer vi att behandla matchen, vi pratar inte om kramp idag. Nu kan vi snacka taktik, ta upp mentala delar eller om fysiken.

Sverige behövde också några poängräddare för att gå stärkta ur striden. Hedvig Lindahl satt bredvid Sundhage som matchens lirare, kunde lugna ner sig efter många kastande och sträckande kroppsrörelser.
– En av världens bästa målvakter. För mig handlar det om att hon är en spelande målvakt som gör sina medspelare bättre, sade Pia Sundhage.

– Jag känner mig väldigt nöjd, vi lyckades hålla nollan, sade Hedvig Lindahl med ett leende på läpparna.

Framför Lindahl fanns en backlinje som genomgått två rockader. Nilla Fischer bet ihop i mitten, partnern Amanda Ilestedt var säker som få gånger när hon tog i med kraft i närkamperna.

Jessica Samuelsson lät inte bandaget hon fick om huvudet efter en kollision bekomma pondusen i spelet, Elin Rubensson på andra kanten höll undan Megan Rapinoe och Sydney Leroux om vart annat.
– Om vi spelar bra gör vi tränare oftast inga ändringar. Mot Nigeria spelar det inte bra, då är det viktigt att göra något. Jessica Samuelsson tränar bättre, vi visste att hon skulle gå in med energi, det är smittsamt.

Nykomponerat, men också en slagkraftig uppställning. Sveriges två första insatser har lite slarvigt uttryckt varit som två olika lag.
– Vi är vana vid olika taktik, höll ihop försvaret och fick mer tid med bollen i anfall. Det kändes bättre i båda riktningarna, sade Hedvig Lindahl.

Fredrik Hasselgren
fredrik@damfotboll.com
Taggar: , ,
Rufus 2015-06-13 15:38

En frisk och hel Fridolina Rolfö tillsammans med en lika frisk och hel Lina Hurtig - där har vi kanske den anfallsduo som tillsammans med Sofia Jakobsson ska släcka den svenska måltörsten i kommande landskampssammanhang? Vi måste tyvärr konstatera, att Lotta Schelin må vara en strålande superstjärna i sitt klubblag, men att hon är lika osynlig som månens baksida när det handlar om landslaget. Detta är ett mysterium, inte minst för Lotta själv. I kommande och avgörande VM-möte med Australien har "L8" en ypperlig chans att visa upp sin riktiga kapacitet och samtidigt täppa till käften på alla kritiker! Ursäkta ordvalet.

Martin 2015-06-13 16:38

Väldigt kul att se Samuelsson gå in som VM-debutant och verkligen ta för sig i spelet. Hon såg precis så säker och rejäl ut i närkampsspelet som vi LFC-supportar vant oss vid. Hennes 'dödsföraktande' rensning där hon avstyrde ett sannolikt mål trots att hon visste det skulle smälla är den inställning man skulle vilja se hos samtliga spelare mot Australien.

Vad gäller offensiven så har Rufus helt rätt. Sverige saknar verkligen en Rolfö-typ där framme, en spelare som inte är rädd för att kliva på även om det smäller. Schelin har väldigt svårt mot fysiskt spelande lag, det är ett mönster man kunnat se återkomma från år till år, och detsamma kan ju sägas om Asllani.