Vinsten, ett silver och kompisar för livet

Anette Börjessons bild
En silvermedalj brukar sällan bli någon stor tröst för de förlorande spelarna och precis så såg det ut när vi inledde intervju med Wilma Stenman, back i Västerbotten som hade svårt att hålla underläppen still men det gick.

Tårarna var inte långt borta och undertecknad fick ställa frågor som fick henne att fokusera på annat.
Att förlora en final är aldrig kul men man kan ju se det som att ni gjort något väldigt bra bara att ta er till final?
– Jodå, vi är skitnöjda med det men man är liksom ändå väldigt besviken. Vi hade det tungt idag, konstgrässpelare som vi är allihopa, så hade vi det jobbigt med det blöta gräset. Skåne var bra och gjorde mål och vi kom inte riktigt igång, tycker jag.

Men det måste ändå vara en ganska häftig upplevelse för er att spela final här, med mycket folk på läktaren och kanske också med tanke på att flera förbundskaptener satt på läktaren?
– Det var jättehäftigt och vi fick stora ögon allihop när vi såg all publik och man blev allt lite nervös samtidigt som man blir taggad och tycker att det är kul.

Då är den här resan slut och ikväll är det lite av "sista kvällen med gänget". Vad händer?
– Det blir middag och så kanske lite godis sen. Vi flyger hem imorgon och det blir lite konstigt att vi inte ska ses så mycket mer. Man bli ganska snabbt tighta med varandra. Några dar här och där på samlingar inför de olika grupp- och slutspelen i Cupen och nu resan till Skåne. Vi brinner ju för samma sak och har nog blivit kompisar för livet känns det som, säger Wilma avslutningsvis.