Världens bästa Marta, del 1

Publicerad 08 February 2010, 14:54
Marta är en grym fotbollsspelare. Marta är världens just nu bästa fotbollsspelare. Men jag vill inte - under några omständigheter – se världens bästa Marta i Damallsvenskan igen.

Marta. Ni vet vem hon är och det skulle kännas onödigt att ge henne en hel presentation här. För ni vet vem hon är. Ni vet att hon lirat i Umeå och blivit utsedd till bäst i världen ett flertal gånger. Ni har troligen sätt henne spela, i Umeå eller det Brasilianska landslaget – eller både och. Hon är en grym fotbollsspelare. Då var det sagt, Marta är en grym fotbollsspelare.

När hennes klubblag Los Angeles Sol drog sig ur den amerikanska proffsligan började det snackas om en återkomst i Sverige och Damallsvenskan – hur mycket som var rena spekulationer och uppblåsta drömmar låter jag vara osagt, för jag har helt ärligt inte så stor koll på det. Nu är brassan draftad av FC Gold Pride. Och LdB Malmö vill tydligen få henne åter till Sverige. Vart Marta hamnar tillslut lär framtiden utvisa, men jag tror hon blir kvar i USA. Jag hoppas det. För jag tror att det finns risk för psykbryt om hon drar på sig den rosa tröjan (är det bara jag som fortfarande tycker att ”den himmelsblå tröjan” klingar bättre än ”den rosa tröjan”?), eller Umeås svarta tröja, eller Linköpings blå eller... Kort sagt, jag vill inte - under några omständigheter – se världens bästa Marta i Damallsvenskan igen. Inte idag, inte i morgon. Kanske i framtiden, men inte nu.

Och det är här jag vill upprepa; Marta är en grym fotbollsspelare. Marta är världens just nu bästa fotbollsspelare. Kommatecken. Men jag vill se henne så långt borta från svensk damfotboll som bara är möjligt. Låter det ologiskt och dumt? Jo, kanske. Men ge mig en chans att förklara. Vi har redan konstaterat att Marta är en grym lirare. Det vet alla. Media, publik, medspelare, motspelare. Till och med Willy Nilsson som fyllt 84 år, saknar tv och är bosatt i de norrländska skogarna vet det. Och där av hamnar fokuset på Marta. När Marta finns inom den svenska damfotbollen är det på henne vi tittar. Det är näst intill bara henne vi ser. Marta hit och Marta dit. Det är henne det skrivs om, tittas på. Fokus på Marta ger fokus på damfotbollen som idrott. Men med Marta i Sverige glöms talangerna, trotjänarna, profilerna och de svenska lirarna bort helt. Jag överdriver en aning, men tycker ändå att jag ligger rätt nära sanningen. När Marta spelade i Umeå var det hon som ägde den tid damfotbollen fick i media. Hur bra är det? När den bredd som ändå finns inom svensk damfotboll är både bra och bred känns det aningen orättvist.

Självklart ska media uppmärksamma Marta, för hon är bäst i världen. Hon förtjänar rubriker. Men resten då? Varför måste man välja? Jag vill se att media uppmärksammar om de svenska lirarna, de utländska profilerna, trotjänarna och nykomlingarna – för att även de, liksom Marta, förtjänar spaltmeter och tv-minutrar. Kanske vill jag både ha och äta kaka?
Hur eller hur vill jag att Marta stannar i USA. Annars finns det risk för psykbryt.

Taggar: , ,