Sociala medier någon?

Näst intill varje helg söker jag mig till diverse fotbollsarenor runt om i Stockholm. Ibland rör jag mig utanför huvudstadens gränser, ibland men inte ofta. Jag gör det för att jag valt att göra det, för att jag mår bra av det.

Jag mår bra av damfotboll oavsett hur många som joinar mig på läktaren. Egentligen har jag inget problem med att stå på Kanalplan i min ensamhet. Kalla träläktare, blöta av regnet och efter som att jag ständigt glömmer det där sitt underlaget får jag stå upp, själv. I min ensamhet. Jag har inget problem med det. Men visst vore det avsevärt mycket roligare om de kalla, blöta träraderna bredvid mig var fyllda med folk. Jag menar, inte bara en och annan inbiten och luttrad supporter, utan ett halv av entusiastiska människor. Men ofta får jag stå där själv – okej, inte helt själv, men nära inpå – och huttra.

Och jag kan inte låta bli att undra; varför har de damallsvenska lagen så förbannat svårt att locka till sig publik?
För jag tänker dela ut en riktigt känga nu. En känga till de allsvenska klubbarna, till svenska fotbollsförbundet, till mig själv och andra supportrar runt om i landet. För seriöst, är inte vi – vi, jag, du och de andra – alldeles för dåliga på att marknadsföra den damfotboll vi påstår oss brinna för? Många klubbar är för dåliga på att locka publik till sina matcher. De påstås att de kämpar så hårt de kan, och det är säkert sant – till viss del. För man kan alltid kämpa hårdare om man verkligen vill nå sina mål.

Nu har fenomenet sociala medier blivit en del av den värld vi lever i, men fortfarande är det en del allsvenska klubbar som inte ens bemödat sig att marknadsföra sig via Facebook eller twitter. Hallå, vi lever på 2000-talet. Idag är media makt och sociala medier en gratismöjlighet att marknadsföra sig på bred front. Det är gratis att starta en Facebooksida eller ett Twitterkonto. Varför lyckas inte vissa allsvenska klubbar med en sådan sak, jag kan lova att var och varannan 12-åring vet hur man gör – men tydligen inte klubbar så som Tyresö, AIK och Sunnanå? Den ekvationen går faktiskt inte ihop i mitt huvud. Är det bara jag i egenskap av 80-talist som tycker att det är en aning patetiskt?

Sedan finns det människor runt om i landet som tycks äga en grym förmåga att förvanda något till en världsnyhet utan speciellt många kronor i marknadsföringsbudget – så att pengarna inte finns inom damfotbollen är ett argument jag vägrar köpa. Titta bara på Stockholm Pride och deras How Heterokampanj. Den kampanjen är praktexemplet på att man kan lyckas utan att spendera stora pengar. Över en natt var How Hetero och Stockholm Pride en världsnyhet som det snackades om i såväl USA som Sverige och Brasilien. Varför? Hur kunde de få ett så brett genomslag utan någon monsterbudget? Svaret är enkelt och inte alls överraskande, de använde sig av sociala medier! På ett genialiskt sätt och utan att spendera speciellt många kronor.

En av hjärnorna bakom detta projekt heter Jessica W Sandberg. På torsdag drar hon till Guldäggetgalan och förhoppningsvis plockar hon och How Hetero där hem Sveriges största reklampris. Det komiska i denna story är att jag, som fått äran att arbeta under Jessica W Sandberg när hon var presschef för Stockholm Pride, råkar veta att Sandberg är inbiten Hammarbyare.
Och jag kan liksom inte låta bli att undra varför Hammarby inte slår henne en signal och föreslår ett idémöte. Varför utnyttjar de allsvenska klubbarna inte de resurser som finns ute i landet?

Jag minns att jag själv erbjöd mig att skriva för en damallsvenskklubb för några år sedan, gratis. Jag skrev både en och två mail till dem men fick aldrig något svar. Jag upprepar; Varför utnyttjar de allsvenska klubbarna inte de resurser som finns ute i landet?

Jag går runt på Stockholms gator och ser inga affischer om kommande matcher. Jag ser inget engagemang. Är det bara jag som tycker att det direkt larvigt och uruselt? Sitter klubbarna och väntar på att någon annan ska göra jobbet åt dem? Och spelarna? Vad gör spelarna för att belysa- och locka publik till matcherna? Mer än snackar med media de få gånger som media bemödar sig att lyssna?

Och vi supportrar? Vad gör vi?
När ska vi inse att ingen – INGEN – kommer att göra jobbet åt oss? När ska vi inse att förbundet inte har tid/lust/ork/råd att marknadsföra damallsvenskan på ett värdigt sätt?
När ska vi sluta förvänta oss att någon annan fixar jobbet åt oss? När ska vi våga se att vi, genom vår passivitet, är en del av problemet och när ska börja fnula på en lösning?