Jörgen lämnar Linköping - för...

Nå... själv tycker jag att Jörgen är en hyvens kille (inte ironi!), som alltid är tillmötesgående med information kring laget och som försöker svara på frågor så rakt som möjligt, ibland i förtroende, när andra tiger eller slingrar sig. Tack vare Jörgen har man inte behövt läsa mellan raderna i samma utsträckning som fallet oftast är inom lagsporternas värld. Idealiskt för en fotbollsnörd som vill hålla sig uppdaterad och veta vad som egentligen sker bakom kulisserna...

Som ledare och tränare är han kanske inte den bäste genom tiderna, men det räcker långt ändå. Tyvärr har han en förmåga att hamna på fel plats på fel tid. I LdB FC Malmö fick han bära hundhuvudet för att laget missade den ambitiösa satsningen mot SM-guld. Året därpå fick laget skörda frukterna av Jörgens och hans medtränares arbete.

Nu lämnar alltså Jörgen Petersson Linköping, med högburet huvud (får man förmoda), efter att han dragit upp LFC ur den svacka laget satt fast i. Han säger i en kommentar att han inte släpper kontakten helt med LFC framöver. Det är bara att önska Jörgen lycka till i "moderklubben" IFK Värnamo med sitt uppdrag att dra upp herrlaget ur bottenträsket.

Till sist: Det är naturligtvis inte på något sätt positivt för Linköping med denna tränarkarusell och turbulens som varit senaste tiden. Vi får verkligen hoppas att vinnarvågen rullar vidare för de blå och rosa damerna!

När Jörgen Petersson kom till LFC 2010 var det tillsammans med Peter "Kuno" Johansson. Nu befinner de sig alltså i samma serie igen - i toppen i Öster och i botten - i Värnamo.

JP har förvisso tränat herrlag tidigare, även om det var ett antal år sedan. Viss lokal förankring finns kanske med i bilden nu också. Kanske var det också JP "uppryckning" av LFC som bidragit till att han blev ett möjligt namn för Värnamo.

Möjligen säger denna snabba sorti och nya korta anställning också något om damfotbollens status och villkor: JP väljer att gå till ett bottenlag i näst högsta herrserien istället för att fortsätta i en klubb med ambition att vara ledande i högsta damserien. Jämför med Sveriges mest meriterade damtränare Richard Holmlunds nya tränaruppdrag efter tiden i KIF Örebro. Visst kan bilden nyanseras och kompliceras - Torbjörn Nilsson i KGFC (kan han som tidigare spelarikon överhuvudtaget sparkas...?) och Stefan Rehn som gick till Jitex efter mindre lyckat sista år i IFK Göteborg. Har man fått gå från en herrklubb finns fortfarande en tränarkarriär, men hur är det i damfotbollen - är man i det närmaste "rökt och död" som tränare i herrfotboll om man fått gå från en damklubb (jo, jag vet - men Holmlund var nog ett undantag...)?

För Linköpings del finns flera frågor som söker svar:

Kan en under pågående säsong sidsteppad tränare (Christian Andersson) göra comeback under samma säsong och framgångsrikt leda laget?

Kommer Linköpings organisation med manager (JP) att bara bli en parentes eller kommer det en fortsättning denna eller nästa säsong?

Är "dörren på glänt" för återkomst till LFC för JP ("...även fortsättningsvis att finnas tillgänglig för LFC...") nästa säsong?

PS. Medan jag knackade ner detta hann Rainer emellan med delvis liknande synpunkter ;-)

Ja, Martin, jag kan väl bara instämma i det du skriver om "Bornet", alltså Michael Bornehav. Han lade grunden till de allsvenska framgångarna för LFC, men som alla starka personligheter var inte heller Bornet älskad av alla. Han fick bland annat ta hand om ett par spralliga men talangfulla blondiner i lägre 20-årsåldern och sedan försöka slipa bort den värsta omogna flickigheten hos de båda - syftar förstås på Josefine Öqvist och Caroline Seger.

Hur det ska gå när tränarkarusellen snurrat färdigt för denna gång i Linköping vete knappt gudarna. Hur tänker en Christian Andersson, förvisad från tränarbänken till åskådarläktaren och nu tillbaka på tränarbänken? Har han ledningens och spelarnas fulla förtroende efter det som varit?

Mina viktigaste kriterier för LFC:s kommande tränare (efter hur viktiga de är):
* Integritet - Så att hen klarar av att hålla ledningen borta från 'detaljer' de inte ska lägga sig i.
* Vinnarmentalitet - Gärna goda tidigare resultat, helst med damlag, och en förmåga att få laget att tro på sig själva.
* Aktiv coachning - Jag önskar att vi får en tränare som kan förändra matchbilder genom byten, taktiska förändringar o s v under match.
* Pådrivare - Jag vill ha en tränare som driver på laget och inte sitter fastvuxen på bänken och är tyst som en mussla som våra senaste tränare varit. Det kanske inte är 'bättre' ur resultatsynpunkt men det 'känns' bättre för mig på läktaren med en ledare som 'brinner' för uppgiften.

@JonasE

Väntade just på en sån här kommentar. Det är så typiskt svenskt att man aldrig ska få tycka till eller kritisera ens när det som i fallet LFC:s tränarkarusell faktiskt är befogat. LFC har vunnit en del titlar det är sant och vi har haft 'bra' tränare också men klubbledningen har konskvent misslyckats med att få dessa tränare att vilja stanna kvar och långsiktigt utveckla verksamheten och det är enligt mig ett stort problem.

Att du drar in BK Kenty DFF i argumentationen blir bara fånigt, de arbetade med en budget som var minimal och gjorde säkerligen mer än man kunnat begära med de medlen. De åkte förvisso jojo mellan Div 1 och Damallsvenskan men var förkrossande överlägsna i den lägre serien.

Klubbarna du jämför med är också lag som till största del arbetat med betydligt mindre pengar så den jämförelsen blir i mina ögon helt irrellevant. LFC har under flera år köpt in många spelare, s k 'stjärnor' som i många fall totalt misslyckats, i år verkar man ha lyckats bättre då nyförvärven överlag har presterat bra så kanske har man tagit lärdom av tidigare 'floppar'.

Slutligen så förstår jag inte vad legitim kritik mot mitt favoritlags ledning skulle ha med bristande idrottskultur att göra. Jag håller på LFC i vått och torrt men vill inte behöva se hur man 'tappar' en säsong till p g a omständigheter som borde gå att undvika.