– Oj, den intervjun ja. Jo, nu har du fått vänta länge. Längre än du borde ha fått vänta, säger Andersson över en sprakig telefonlinje.

Andersson berättar att hon är lite lättad över målet mot Umeå IK. Samtidigt har hon aldrig varit riktigt orolig. Hon har skapat och kämpat hårt under inledningen av serien. Egentligen är det bara målen som fattats. Men, hon erkänner ändå att det har varit jobbigt.
– Lite frustrerande har det varit för som anfallare ska man göra mål, det är ditt jobb. Men mot slutet har jag spelat mycket som yttermittfältare också. Det är ändå viktigt att det inte sätter sig i huvudet utan att man bara fortsätter försöka och jobba hårt.

Klicka för att se större bild

Det gjorde Andersson. Och till slut kom det där första målet för säsongen.
– Det var ett jätteviktigt mål för mig, jag har jobbat hårt för det. Men vi har också skapat färre lägen än i fjol, fram till Umeå-matchen, och jag tycker det har gått bra för mig ändå. Men det syns inte i statistiken. Jag försöker inte komma med några bortförklaringar nu, jag är medveten om att jag borde ha gjort fler mål. Jag hade varit mer orolig om jag inte hade skapat något alls, förklarar Andersson och vi pratar sedan lite om dagens match, hemma mot Jitex som också vänt en negativ formkurva. Om Vittsjö är stärkt av självförtroende inför det mötet? Skoja inte.
– Jo, det känns som att det är det gamla Vittsjö igen – laget som kan överraska alla.

Nu flyttar vi fokus några månader bak i tiden. Men intervjun vi gjorde med Sofie Andersson i början av april känns ändå aktuell. Då allt handlar om att göra, eller inte göra – mål.
Om vi börjar med en liten tillbakablick på den snart 28-åriga anfallarens tid i Vittsjö. Det började redan i Söderettan för två år sedan. Vittsjöspelaren Sofie Andersson, som dessförinnan spelat för både Kristianstads DFF och Kopparbergs/Göteborg utan att slå igenom, öste in mål medan skåningarna marscherade mot Damallsvenskan. Totalt gjorde hon 36 mål på 24 matcher under sin första säsong i Vittsjö.
Succén fortsatte när Vittsjö och Andersson äntrade Damallsvenskan tillsammans. Vi behöver nog inte gå djupare in på hur lilla Vittsjö chockade hela damfotbollssverige när man fick storlag på fall och lockade rekordpublik till den lilla skånska byn. Under vårsäsongen befann sig Andersson fortfarande i ett fantastiskt målstim och det pratades om att hon borde få chansen i landslaget. Sedan kom svackan. Efter att Andersson nätat i fem raka matcher bröts sviten i Skåne-derbyt mot LdB FC Malmö Därefter gjorde hon bara fyra mål till i Damallsvenskan 2012. Faktum är att hon, under stora delar av hösten, hade väldigt svårt att hitta målet. I mer än 13 timmar gick hon mållös innan hon hittade målet igen.
– Var det så länge? Det kan nog stämma, jag har inte räknat, säger Andersson och ler trots att vi pratar om något som inte är speciellt bra för en anfallare, måltorka.

Hon vill egentligen inte hitta några bortförklaringar men nämner ändå att hon drogs med skador under hösten.
– Dels hade jag problem med en hälsporre, och det började spöka lite för mig. Jag hade ont men jag spelade ändå. Det kanske var där det startade, att jag kom lite ur form.

Hon är medveten om att alla anfallare kommer in i det där berömda stimmet någon gång. Och att alla drabbas av svackor. ”Ibland har man stolpe in, ibland stolpe ut” säger hon och vi pratar vidare om de stora kontrasterna mellan hennes vårsäsong och höstsäsong ifjol.
– Vi gick bättre på våren, vi skapade många fler chanser. På hösten skapade vi inte lika mycket.
Bör man kanske väga in att motståndarna då kände till dig bättre? Fick du tuffare bevakning.
– Jo, så är det ju. Det spelar säkert också in. De hade nog inte så bra koll på oss i början och sen har de hårdare bevakning på hösten.

Vi är intresserade av vad en målskytt tänker när allt går in. När man lämnar varje match som just målskytt och vad känslan är när man ser bollen passera mållinjen.
Anderssons svar:
– Man tänker inte alls. Jag tror man uppskattar det mer när man är ute ur stimmet. Då kunde jag tänka tillbaka på hur bra det var och hur lätt det gick. När man är i stimmet tror jag man är ganska ödmjuk, tacksam för att bollen går i mål. Det kan ju vända snabbt. När man har den känslan tänker man inte överhuvudtaget. Man behöver inte fundera på var man ska sätta bollen, den bara sitter.

Tänker du mer när du inte gör mål, när du hamnar i en målsvacka?
– Ja, det gör jag nog. Men jag försöker att inte göra det. Jag jobbar med det hela tiden och har blivit bättre på det med åren. Att istället för att haka upp sig vid att jag ”måste, måste göra mål” så försöker jag tänka att det finns inga måsten utan att jag spelar för att jag tycker fotbollen är rolig. Det får jag inte glömma. Jag har nog glömt det ibland förut, men jag försöker plocka fram den känslan varje gång, även när det går dåligt; ”fasen vad kul, nu ska jag få spela fotboll”.