Som spelare fanns Pia Sundhage med redan några år efter att damlandslaget spelat sin första landskamp – på Åland. Som förbundskapten har hon vunnit två OS-guld och lett Sverige i ett mästerskap på hemmaplan. Som person har hon blivit en (av flera) symboler för kvinnors rätt att idrotta på lika villkor som manliga kollegor.
− Jag representerar något som många tycker om, jag är framgångsrik i en sport som tidigare varit herrar och nu kommer något som vi lägger till. Jag får vara lite av en ambassadör för något folk tycker om, säger Pia Sundhage när damfotboll.com pratade kvinnokamp och damfotbollshistoria med ”Årets feminist”.
Sundhage har alltid tagit chansen att tala för damfotbollens bästa, att vara personlig och våga stå för sina åsikter. Det är de faktorer som förbundskaptenen tror spelar in när hon hyllas av grupper såsom Feministakademin på Åland.
− Jag svarar på frågor, och tar chansen att uttrycka mig så personligt det bara är möjligt. Jag står för det jag tycker och jag kan inte bli vän med allt och alla. Att med båda fötterna på jorden och stå för någonting – ja, det är ju kul att folk visar att de uppskattar det. Jag vill gärna se att det är damfotbollen som gör framsteg och tar plats. Jag är en del av damfotbollen och är lite av ett språkrör för sporten, förklarar Sundhage.
Damfotboll en sport att älska inte att hata
Damfotbollen i Sverige och världen har en relativt kort men ändå intensiv kamp i bagaget. Sundhage har följt, och varit en del av, den kampen sedan starten. Hon berättar för oss hur kampen har sett ut.
− Till en början sa man att ”tjejer vill inte spela fotboll, det är bara en modefluga” sen blev det rena folkrörelsen, och det tror jag överraskade många. Sen sa man, när vi var så många och tog plats – vilket var ett hot i sig, att ”nej, det är farligt, att spela fotboll är ingenting för tjejer”. Det sa man utan att ha något som helst belägg för det. Du kan ju tänka dig själv när man får höra att man inte ska hålla på med det bästa man vet – för det är farligt. Och en och annan förälder som säger till sina döttrar att det är farligt att spela fotboll, säger Sundhage och tar en kortare paus. Sedan fortsätter hon:
− Vi gick emot det och tog oss igenom det. Men då, då säger man att ”ni KAN inte spela fotboll, för ni är inte så bra som vi!”. Det här motståndet som har varit har vi gång efter annan bevisat att de har fel, att vi är kärringar mot strömmen.
Genom åren har det funnits ett förakt mot damfotbollen. Härskartekniker har används för att få bort tjejer från fotbollsplanen och Sundhage berättar att hon blivit utsatt för massa saker men att de sakerna gjort hennes vilja starkare. Idag har hatet mot damfotbollen nästan försvunnit från det offentliga rummet men blossar upp under mästerskap – ofta på internet och inom sociala medier. Varför finns det folk som hatar och avskyr kvinnor och tjejer som spelar fotboll? Sundhage har inget svar på den frågan.
− Jag har funderat på det också; Om du älskar fotboll, och är kille, och du vet hur roligt och fantastiskt det är; hur kan du tycka att det andra könet inte ska få hålla på med något som är så roligt? Jag förstår inte det, säger Sundhage och suckar trött.
Även om det är Pia Sundhage som utsetts till årets feminist har hon inte varit ensam i kampen för damfotbollen – absolut inte. Och det är Sundhage noga med att lyfta fram.
− Det här är inte bara en ”one women show”. Det är helt avgörande att vi gjort det tillsammans, det hade aldrig gått annars. Du vet, man får ett bakslag och någon annan plockar upp en. Det är direkt avgörande.
Idag får både unga pojkar och unga flickor spela fotboll i Sverige. Ingen pratar längre om att brösten kan ta skada av hårda fotbollar eller att damfotboll är någon modegrej. Men det finns folk, högt upp inom den svenska fotbollen, som inte tycker att tjejers fotbollsspelande är lika mycket värd som killars. Så kampen går vidare. Genom Pia Sundhage och många andra.
