Linköping måste vinna på svårspelat marsgräs

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Mattan på Bröndby Stadion hade mått bättre av att sparas från fotbollsfötter och få lite mer sol - istället blir den skådeplats för kvartsfinalen mellan Bröndby och Linköping.
Mariann Gajhede är inte överraskad över att att gräsmattan i Brönby inte är i så bra kvalité. Foto: Bildbyrån (arkiv)

– Det var lite som vi hade förväntat, gräset är inte så bra, säger Mariann Gajhede.

Linköpings FC genomförde en knapp timmes träning på matcharenan på fredagseftermiddagen, med igengrå himmel och strilande regn som fond.
Bröndby Stadion är en mäktig omgivning, fina faciliteter och plats för nästan 30 000 åskådare - men planen andas knappast toppfotboll och Europacupslutspel.

Tillväxten har inte nått ner i stråna, inte för inte är det ett av Danmarks mest utskällda underlag. Vädret väntas bli bättre till matchstart (14.00) på lördag, den blekgröna, oförlåtande ytan behåller sin svaga kulör medan 24 timmar passerar förbi.
– Mycket lerigt, inte så mycket gräs, hyfsat jämnt men rätt så hårt, det studsar en del, säger Mariann Gajhede och lämnar en matchprognos utifrån underlaget.

– Det kommer inte gå så snabbt imorgon, vi väntar oss mycket närkamper. Vi gillar att spela fin fotboll så det påverkar nog lite men vi ska försöka spela vårt spel. Vi hade rätt stort spelövertag i första matchen, skapade mycket. Nu handlar det bara om att göra mål.

Hur bra koll har ni på Bröndby?
– Vi vet i allafall precis hur de spelar nu. De var kanske lite mer defensivt orienterade än vad de brukar vara när de spelar hemma.

Mariann Gajhede är en av tre danska spelare i LFC. Varken drivremmen på mittfält, backen Janni Arnth eller spjutspetsen Pernille Harder har dock en bakgrund i Bröndbys blågula färger.
Från tiden i Fortuna Hjörring, den andra av två danska toppklubbar, minns Gajhede istället många titelmatcher mellan Själland och Jylland, huvudstadslaget och utmanaren. En historia som sporrar till seger mot Bröndby, också när hon själv sedan länge växt sig trygg i Linköping.
– Det är snart fem år sedan jag spelade i Danmark och det finns inte så många spelare kvar. Men jag fick tre guldmedaljer och sju silver under mina tio år i Hjörring, det finns inget lag som jag hellre vinner emot.