”Efter lång tid slutar jag döma fotboll och vill härmed kortfattat redogöra för några grunder för mitt beslut. Till dessa hör säkert även personliga motiv och prioriteringar för att bli starkare såväl vad gäller hälsa, privatliv och jobb som att kroppen tagit stryk. Men det viktigaste skälet är de strukturella och personella problem alltifrån Tysklands fotbollförbund till UEFA och FIFA. För er är dessa varken nya eller okända. Under åren har jag länge arbetat med dem och inom mina ramar försökt att få till stånd förändringar. Jag har lagt ner mycket möda. Men jag har blivit varse att det inte är möjligt till stora förändringar och stannar vid de små.
Sammanfattningsvis saknas alltför mycket transparens och beslutsstrukturer, klara ansvarsområden och vem man ska vända sig till. Beslut och handlingar går inte att förstå utan de står för enskilda personer som kan gömma sig när vederbörande inte är känd. Därigenom återförvisas kända orättvisor alltid utan att rättas till.
Den hiearkiska strukturen kräver konsekvens i systemen. Straff och riktat godtycke kommer i förgrunden. Det fungerar eftersom det finns tillräckligt många människor som backar. Tyvärr sker detta även fortfarande utan anmärkning. Det krävs prestationer (som domare) men på den vägen är var och en hänvisad till sig själv. Inte bara vad gäller kunskap om träning och idrottsmedicin och risker när domarkolleger själva måste ta sig an hälsoproblem. Det saknas en upplevd misstagskultur.
Misstag sker och just i vår ”hobby” hör dessa till, för de är vår chans att rätta till och förbättra om man måste. Men jag har inte känslan att man här lär av misstagen annars skulle man göra förändringar åtminstone i sin interna behandling. Här blir ännu alltför ofta tydligt professionell oförmåga, känslomässigt förhållande och reaktioner i eget intressse.
Nyckelordet är krishantering.Precis när det händer behövs ansvariga med handlingskraft istället för människor som tror att de inte har något val eftersom det finns anvisningar ”uppifrån”. Jag har lärt känna några som handlat mot sin övertygelse för att det ”krävts” eller för att ”de inte är i den rätta positionen för att säga något” och bara hänger med. Givetvis överlåts det då till var och en att sätta sina egna gränser, vad man ska hålla med eller inte.”
FOTNOT:
Det var Marija Kurtes som dömde EM-kvalmatchen mellan Norges och Englands F19-landslag i fjol och som blåste straff till England när 18 sekunder återstod av tilläggstiden. England låg under med 1-2. Straffen gav 2-2 – trodde alla, men istället för att beordra omslagning av straffen dömde Marija Kurtes indirekt frispark till Norge. En engelsk spelare sprang nämligen in i straffområdet innan straffen var slagen. Målet underkändes. Efter engelsk protest beordrade UEFA omspel av de 18 sekunderna, som inleddes med omlagd straff två dagar senare – med annan domare.
