– Jag blev jätteglad att få chansen. Samtidigt vet jag att man inte riktigt får slappna av, så fort man är nöjd kan chansen försvinna, säger hon.
Almqvists vår har inneburit en stor scenförändring, 21-åringen är helt ordinarie i de regerande mästarnas uppställning.
– Förra året fick jag ta in och lära, sitta på bänken och se det från annan vinkel, Nu har jag tagit chansen, fått spela mer, säger hon i ett lugnt resonemang som säkert hade tagit emot att föra tidigare.
När hon var bärande spelare i U-landslagen men fick bida sin tid i Linköping.
– Vissa gånger var det så klart tufft, men jag såg det som att jag var i en toppklubb med bra träningsmiljö. Det har gett bra resultat, så här i efterhand.
Men hur var det under tiden?
– Jag skulle ljuga om jag säger att det var kul. Mycket blandade känslor, jag var väldigt spelsugen men det kan gå emot också så att man spänner sig när man väl får chansen. Det gäller att hitta balansen och hålla sig lugn, säger Almqvist som använt mästarlagets fina vår till att muta in sin plats på mittfältet.
Förtroendet från tränaren Kim Björkegren är en del av förklaringen, mittfältslöftet har tagit det längre och spelar med en synbar harmoni i passningsfoten och en okuvlig geist i hemjobbet.
– Det är en mix av allting, att jag mår bra i laget och med tjejerna, känner mig trygg med familjen och allt runtomkring. Sen har jag mycket i ryggsäcken, Martin (Sjögren) lärde mig mycket fotboll som jag kan få ut idag, säger hon efter åtta matcher och sju segrar.
– Vi spelar varierat, har haft lite skadeproblem men de som har kommit in har gjort det bra. Vi vet vad vi ska göra, har individuellt skickliga spelare och vinnarkulturen finns kvar. Därför har vi lyckats vinna matcher, inte alltid på det finaste spelsättet men för att vi trott på det in i det sista.
Vilken mittfältsposition vill du konkurrera om i landslaget?
– I U-landslaget spelade jag mycket ytter, i Linköping är jag mer centralt i 4-3-3. Jag kan lite både och, säger Almqvist med viss förkärlek för att kunna driva på.
– Jag känner att jag mer är motorn, att vara med i uppspel och så. Jag kan gå på kanten men jag trivs i rollen jag har i Linköping.
Guldspelare på väg in
Almqvists närvaro i blågult är förutom den personliga framgången också en signal om att 96:orna och 97:orna – de gyllene årgångarna som vann EM 2015 är på väg att göra sig påminda på allvar.
Stina Blackstenius raska utveckling gav genomslag först i A-sammanhang, Nathalie Björn har också fått ett par landskamper. Michelle de Jongh och Tove Almqvist har figurerat på olika läger men väntar precis som de övriga i guldlaget på debuten i den blågula tröjan.
Drömmar och mål men ingen självklarhet eller given rättighet. Ytterligare ett steg tillbaka i historiken, bland Europamästarna 2012 har tio av 18 spelare slagit sig fram till det stora landslaget.
Tider är en faktor, viljan att underkasta sig många träningstimmar en annan.
– Man vet att man att det är en sak att vara talang, sen börjar det hårda jobbet. Men det ser olika ut för alla. För Stina gick det snabbt, jag tror att flera av oss kommer att kliva fram. Jag har några år på mig, det är inte nu man ska vara som bäst, säger Almqvist.
Spelare från U19-guldlaget 2015 med A-landskamper
Stina Blackstenius, 20 st.
Nathalie Björn, 3 st.
Spelare från U19-guldlaget 2012 med A-landskamper
Elin Rubensson, 42 st.
Magdalena Eriksson, 23 st.
Fridolina Rolfö, 18 st.
Malin Diaz, 16 st.
Pauline Hammarlund, 16 st.
Jonna Andersson, 15 st.
Amanda Ilestedt, 14 st.
Lina Hurtig, 7 st.
Hanna Glas, 5 st.
Petra Andersson, 1 st.
