Hylla de som hyllas bör
Alva Nilsson är en 24-åring som spelat fotboll under många år men som nu bytt skor och handskar mot block och penna. Sportjournalist som lever och andas damfotboll. Tycker om tänker över det mesta som händer i damfotbollsvärlden – hyllar de som hyllas bör och tvekar inte att gnälla på de som förtjänar det. Undrar du något? Skicka ett mail till alvisnilsson@gmail.com så ser vi vad vi kan göra.

Vad är damfotbollskultur?

Publicerad 24 maj 2010, 15:02
Jag har tidigare tagit upp hur jag inte vill ha det i damfotbollvärlden. Jag vill inte att publik buar ut motståndarlaget, jag vill inte att grabbar kastar mynt efter spelare, jag vill inte att fokus läggs på att bua ut motståndarlaget istället för att hejar fram ”sitt” lag. Men hur vill jag ha det då? Hur vill jag och ni att damfotbollskulturen ska se ut?

Så var det det här med Tyresö. Det här med publiken i Tyresö. Publiken som inte följde mina önskemål i hemmamatchen mot Kopparbergs/Göteborg. Men man bör också komma ihåg att min åsikt är min och ingen annans. Jag pratar bara för mig själv när jag tar till orda. Så vad jag tycker är alltså inte represatativt för damfotbollstyckare i stort. Om folk håller med i det jag skriver är en helt annan femma, men det jag skriver står jag och ingen annan till svars för.

Åter till Tyresö och publiken som inte matchade mina önskemål. I lördags satte jag mig återigen på pendeln, bytte till tvärbanan i Årstaberg och klev på bussen vid Gullmarsplan. Det tog mig en och en halv timme innan jag var på plats. Under den resan han jag tänka en hel del. Derby mot Hammarby väntade och jag befarade att publiken skulle vara ännu värre än i senaste hemmamatchen, för ni vet väl hur det är med derbyn i Stockholmområdet? Herrsupportrar fyller gärna på publiksiffrorna i samband med derbyn och med ens blir hejarramsorna lite mindre trevliga. Så, när jag stegade in på arenaområdet undrade jag dels hur publiken skulle bete sig under matchen men jag funderade också över när jag skulle byta några ord med Hans Löfgren – fotbollschef i Tyresö FF. Det sistnämnda behövde jag inte fundera länge över. Löfgren kom fram till mig och tog snacket. Man skulle kunna kalla det som sades för ett bra snack. Och det är precis vad jag väljer att kalla det, för det var precis vad det var.

Vi snackade en hel del om vad Tyresö gjort för att få bukt med publiken. Dels hade Löfgren själv pratat med publiken under matchen mot Kopparbergs/Göteborg. Och redan innan jag skrev om problemet här på bloggen hade Löfgren och hans stab skickat ut ett mail till alla medlemmar i Tyresö FF. Mailet handlade om hur damlaget vill ha det på sina matcher. Tyresö FF vill inte att man buar ut motståndarlaget, de vill precis samma sak som jag – de vill att man bär fram sitt eget lag, de vill att fokuset ska ligga på Tyresö. Bra! Visst känns det skönt när man har samma visioner?

Vi pratade också om herrsupportrar som söker sig till damfotbollen. Och jag tror att en del av ”problemet” ligger där. Herrsupportrarna kommer från en annan kultur. En kultur som skiljer sig från damfotbollen. En kultur som inte nödvändigtvis är sämre än damfotbollskulturen, men en kultur om inte faller mig i smaken. En kultur som jag inte vill ha in i damfotbollen, men jag tackar gärna ja till dessa supportrarnas närvaro i övrigt. Hur går den ekvationen ihop? Där tror jag att vi inbitna damfotbollsfantaster har ett ansvar. Ett ansvar som vi stundom flyr ifrån. Hur många gånger har inte jag suttit där på läktaren utan att tala om hur JAG vill ha det? Hur många gånger har jag inte hållit käften fast jag borde ha talat om hur damfotbollskulturen ser ut?
Hur ser den kulturen ut, hur vill vi att den ska se ut?

Jag och Löfgren pratade också en del om den där gränsen. Vart går egentligen gränsen? Får man inte bua åt motståndarna, om nej – varför inte? Om ja – hur mycket, vad får man skrika, hur får man bua? Håll med om att gränsen är hårfin och svår att se. Jag personligen har svårt att se gränsen och således har jag även svårt att måla upp en gräns synlig för andra. Men däremot känner jag ganska snabbt av när den där gränsen är passerad. Men om man inte kan måla upp en gräns - kan man då kräva att fasen ska se den? Det är en nöt att knäcka, inte sant?
Och återigen vill jag fråga; hur vill vi att damfotbollskulturen ska se ut?

Hur såg det då ut under matchen då? Skötte sig supportrarna, derbyt till trots? Oja, det vore en direkt lögn att påstå något annat. Innan matchen blåstes igång upplyste speakern publiken om vad Tyresö ville. De ville att fansen lägger sin energi på att stötta Tyresö och inte på att bua ut Hammarby – supportrarna lyssnade och jag hörde inga burop under matchen. Tyresö ville inte heller att supportrarna buade när motståndarlagets startelva presenterades. Och supportrarna buade inte. Eller, en grabb som satt framför mig buade när lagkapten Svenssons namn lästes upp. Han fick en arg blick av några andra fans och buade sedan inget mer. Är det inte härligt så säg? På tolv dagar har alltså Tyresö talat om hur de vill ha det på sina matcher och under dessa tolv dagar har publiken ändrat sitt beteende. Som sagt; är det inte härligt?

Tyresö tycks ha lyssnat på kritiken. Fansen tycks ha lyssnat på Tyresö. Jag hoppas nu att det håller i sig och att fasen inte passerar den där gränsen igen. Än så länge är jag dock nöjd. Över att Tyresö tagit tag i problemet och att fansen lyssnat. Så ser bra kommunikation ut.

Och jag avslutar med att ännu en gång fråga Er; hur vill ni att damfotbollskulturen ska se ut?

Taggar: Damallsvenskan, Tyresö FF, damfotboll
Gäst 2010-05-24 21:32

Sjukt bra inlägg, håller med dig till tusen!

Gäst 2010-05-25 09:21

Bra jobbat Tyresö! Så vill vi ha det!

Gäst 2010-05-25 09:30

Nja det låter som en efter konstruktion. Att han talade med dom under matchen hjälpte ju inte för dom skrek till slutet. Sen tror jag inte att 10-12åriga sitter och läser mail från Tyresö FF om dom nu är medlemmar så den informationen fick dom nog inte den vägen. Hursomhelst det verkar ordnat om man får tro senaste matchen och det är väl huvudsaken.

Anette Börjesson 2010-05-25 10:22

Känslor får inte gå förlorade i en match. Det finns supportrar som verkligen har passion för "sitt" lag och de blir följdaktligen besvikna och ledsna när det går dåligt för deras lag. jag tycker man ska få ge utlopp för sina känslor, det kan vi inte styra men sen är det ju så otroligt stor skillnad på folk och folk. Var går gränserna för vad man får ge utttryck för.
Självklart är det helt enkelt bra om man kunde ha en väluppfostrad publik som inte skriker okvädingsord till motståndare eller domare när de presenteras, det tillhör vanligt hyfs. Men under matchens gång måste väl ändå känslorna få levas ut men även jag har forhoppningen om att det kan göras utan att man förden skull använder sig av hatord, rasistiska tillrop eller annat liknande skitsnack.

Här kan man kanske också komma in på hur tränare beter sig. De borde kanske vara förebilder till hur man ska uppföra sig. Men så är inte alltid fallet och de som råkar värst ut då är oftast de kvinnliga domarna. Hur ska vi tackla det?

Gäst 2010-05-25 11:50

Kunden har väl alltid rätt?
Om kunden/publiken vill bua så ska den få göra det?
Om kunden vill att det ska serveras popcorn på TFFs matcher så kan de väl ordna det?
Osv osv.
Ni förstår min poäng, varför laga något som inte är trasigt?

Rainer 2010-05-25 15:15

Vad är damfotbollskultur? Är det en kultur som skapas av de som spelar den sortens fotboll, alltså tjejer och kvinnor, damerna? Eller är det en kultur som skapas av alla de som har med damfotbollen att göra: lagledare, spelare, publik, media?
Djurgårdens match mot Kristianstad i söndags sågs av 131 personer. Tre ggr hade Djurgården mindre än 200 pers på matcherna i år. Är damfotbollskultur kulturen av en försvinnande minoritet? En minoritet som åtminstone i Stockholm (Tyresö ligger långt utanför tullarna) blir mindre för varje år.
Nu har Alva tydligen löst problemet med den icke önskvärda damfotbollskulturen nere i Tyresö. Hon har skrivit om att ett gäng 10-12-åriga hooliganer har kastat föremål på spelarna i Kopparbergs/Göteborg. Tyresö FF må vara glad att man inte fick Svenska Fotbollsförbundet på sig. Det är nämligen strikt förbjudet att kasta in föremål på planen, oavsett om herrar eller damer spelar. Sedan har Alva snackat med Tyresös ledning och de har tagit till sig utskällningen och iakttagelserna och jobbat hårt för att detta inte skulle ske igen. Bra jobbat.
I övrigt kan jag håller med vad Anette skriver. Det är svårt att inte tillåta känslor på en fotbollsarena. Domarna har alltid varit ett föremål för negativa känslor. Då spelar deras kön ingen som helst roll. Visst är det så att de ibland fattar beslut som kan avgöra eller rentav avgör en match. Pernilla Larsson avgjorde matchen mellan Linköping och Kopparbergs/Göteborg. Hedvig fällde inte Linda. Linda föll. Hedvig fick rött kort. Och Tilda Heimersson gjorde mål. 0:0 eller 0:1. Två poäng mer eller mindre. En annan svensk, av det andra könet, Martin Hansson, har Frankrike att tacka för att de får spela herr-VM. Hela Dublin, hela världen såg att Thierry Henry rörde bollen med handen, inte en gång, utan två ggr. Inte herr Hansson. Visst uppstår det negativa känslor till en viss mån. Att vara domare inom elitidrotten förutsätter att man är medveten om att man kan hamna i hetluften. Ibland. Publiken får skrika, man får vissla och bua. I såna situationer. Jag kan förstå det. Man får inte kasta saker. Man ska inte hata. Fotboll är trots allt ett spel. Kanske världens roligaste.
Fotboll är fotboll. Känslor är känslor. Det finns ingen damfotbollskultur, men det finns en fotbollskultur. Damfotbollskultur är inget önskvärt i sig. Jag vill att tjejernas och kvinnornas idrott som kallas för fotboll ska respekteras och om möjligt fånga intresset av så många som möjligt. Detta är en förutsättning för att damfotboll kan utövas som elitidrott även framöver. Större publik genererar mer pengar. Vi kan önska oss att vi kan få en större publik och forma den efter våra idealföreställningar. Att etablera en damfotbollskultur där man är som en större familj. Men om det ska vara mer än 131 personer kommer vi inte att kunna forma publiken efter våra önskemål.
Jag har sett många herrlandskamper, många herrmatcher på mycket hög nivå, många herreuropacupmatcher. Av de allra flesta av dessa matcher har jag mycket fina minnen. Fan, filket drag det var på arenorna, som Johanna Almgren skulle skrivit i sin blogg. Det hände ytterst lite och när det hände något, läste jag om det i tidningen eller man såg något på väg hem. Det brukade vara en liten minoritet, ett litet gäng som egentligen inte brydde sig om fotbollen. De kom dit för att bråka. Inte representerade de en herrfotbollskultur.
Jag vill ha en fotbollskultur. Där man respekterar motståndaren. Där man respekterar domaren. Där alla ska få känna sig trygga. Där känslor tillåts så länge de inte utmynnar i våld eller rasism.

Gäst 2010-05-28 11:25

Konstigt att inte fler har idéer om hur de skall vara. Många hade ju åsikter om hur det INTE skall vara. Lite som vanligt. Lätt att klaga och gnälla men på direkta uppmaningar om förslag till hur lösa, hur förbättra då är det plötsligt få inlägg.

Gäst 2010-05-29 09:40

Det är så själv klara saker och dom mesta är ju redan berörda så det finns nog inte så mycket mer att säga. Du kanske har något mer?