En liten tagg på Pias rosor

Pia Sundhage, svensk förbundskapten. Foto: Bildbyrån (arkiv)

– Du har rätt, jag kan inte på rak arm säga att jag minns någon match som Norge släppt en tvåmålsledning. Själv har jag inte något minne av det varken som spelare eller ledare i alla fall, erinrar sig Pia.

Sverige och Norge är numera i balans vad det gäller antalet vunna matcher lagen emellan. Det står 18-18 i de 47 landskamper som har spelats sedan starten 1978 då Sverige vann med 2-1 i det nordiska mästerskapet som spelades i Danmark. Resterande matcher är alltså oavgjorda för att förtydliga saker och ting.
En vinst är en vinst är en vinst men en vändning mot Norge är något annat vill i alla fall jag påstå. Att man sedan lyckas efter att till råga på allt ha fått sent besked att en av nyckelspelarna, Caroline Seger, känner av en skada och måste lämna återbud till match under uppvärmningen ska absolut ger ett klart plus i kanten för lagets insats.

I ett snack med Pia Sundhage ett par dagar efter matchen ger hon sin syn på några saker som hon tycker är positiva samt några frågetecken hon känner måste redas ut inför den fortsatta vandringen detta VM-år då förhoppningarna som alltid är höga på ett svenskt landslag.
– Först måste jag säga att jag är imponerad av vändningen. Avgörande saker var att vi klarade att hålla vårt spel och att vi såg ut att orka mer än Norge. Det som tar ner är de insläppta målen, två riktiga skitmål något som både Emma Berglund och Nilla Fischer är mer än väl medvetna om. Nu fick Emma bara en halvlek medan Nilla spelade båda, och i andra hoppas jag att alla såg att hon var betydligt mer bestämd i sitt spel. I motgångens stund knöt hon näven och höjde sig rejält, sådant gillar jag. I pausen gick snacket hos alla om att vi skulle vända matchen och komma tillbaka såsom nu skedde mot Norge, ett lag som alltid ger allt och som alltid är svårslaget, det gav en skön känsla. Jag har tidigare påpekat att det är en av de saker vi ska jobba hårt med. Att aldrig, aldrig ge upp utan köra ända in i kaklet för rätt var det ger det resultat. Känslan när vi vände var jublande skön. En känsla jag inte känt sen min tid i USA. Där visste alla att det inte var kört förrän när domaren blåste och vi vände många matcher. Det är absolut en bra grej för det egna självförtroendet samtidigt som det är en äcklig känsla för motståndarna om att de aldrig kan känns sig avslappnade och säkra förrän matchen är över, säger Pia.
– En annan grej i det här är hur vi hanterade Segers sena återbud, fortsätter Pia.
– Vi fick testa Linda Sembrant och Lisa Dahlkvist på positionen och fick ett kvitto på att det funkar. Det kommer ju fler matcher längre fram och inte minst i VM där vi kan komma att behöva ha en reserv i den position Seger har, vi har testat Hanna Folkesson men hon behövs ju längre upp i banan. Hon är en jätteviktig pusselbit på mittfältet och Hanna gjorde en jättebra match mot Norge.

Övriga tendenser i det ni tränat på som du tycker börjar sitta?
– Inför matchen påpekade vi betydelsen av att försöka ha behålla bollen i laget längre och ha bättre understöd i anfallet. Vi såg flera bra sekvenser under matchens gång där vi lyckades saxa oss fram. Vi har alltså kommit ifrån stadiet där vi bara spelar tillbaka och sen blir passiva, nu går bollen direkt i flera led med en tydlig tanke bakom. På högerkanten flög Sofia Jakobsson och Elin Rubensson fram och visst, ibland hackade det, men helt klart gör vi framsteg i vårt offensiva spel. Får vi också flyt när vi ska vända spelet så kommer vi att kunna dominera matcherna mot många lag.

Om vi snackar lite om backarna så är det konkurrens om en mittbacksposition, för närvarande platsen bredvid Nilla Fischer. Hur går tankarna här?
– Vi vet sedan tidigare att flera konstellationer fungerar jättebra, mycket kan hända fram till VM men vi vet var vi har spelarna som konkurrerar och under Algarve Cup, där vi får spela fler matcher, kommer vi att testa och därefter bestämma oss för en linje. I övrigt fick vi fina besked av sent inkallade Sara Thunebro som fortfarande håller bra nivå och sen ser jag en stor potential i Elin Rubensson som ytterback. Lite fler matcher på positionen och hon kan komma att växa till en ytterback i världsklass, tror Pia Sundhage.

Kosovare ”Kosse” Asllani har stor del i vändningen med sina två mål fram till kvitteringen och sen en liten delikat framspelning till Lotta Schelins 3-2. Efter matchen var hon mycket nöjd, framför allt med att ni lyckades vända och vinna och för sin egen del att hon äntligen fick göra mål och spela på den position hon gillar allra bäst - som forward. Är det där ni kommer att matcha Kosovare i framtiden eller är det fortfarande aktuellt med att spela henne mer tillbakadraget på mitten?
– Jag är för det första oerhört glad över ”Kosses” insats mot Norge där hon absolut spelade en avgörande roll. Det är viktigt att forwards gör mål, det betyder mycket för dem och för laget att de får självkänsla och självförtroende i spelet. Att spela Asllani på mitten var ett försök efter EM och det för att jag tycker att hennes blick för spelet och hennes passningsspel verkligen gör henne till en vass tillbakadragen forward. Nu är vi på väg mot VM och det lutar väl åter mot att det är Lotta och Asllani som vi ska matcha på topp. Med de båda i form har vi ett farligt anfallsvapen som vi förstås ska använda oss av.

Klicka för att se större bild

Uppladdningen inför Norge matchen blev väldigt tajt. De damallsvenska spelarna anlände inte förrän halv två på måndagsnatten, sen hann ni en träning på måndagen före matchen på tisdagen. Det känns som lite kort om tid?
– Inte är det optimalt i alla fall, så mycket kan jag väl säga och i det ljuset tycker jag att man kan se matchprestationen än mer anmärkningsvärd. Känslan är att klubbarna är lite snåla med att släppa spelarna, vi kunde varit här kanske två dagar före match istället och fått lite mer tid, men klubbarna och EFD har ett regelverk som man håller sig till. Man får ta det som det kommer och positivt är i alla fall att klubbarna gett landslagsspelarna ytterligare en dag i samband med Algarve Cup i mars och det är vi tacksamma för, säger Pia avslutningsvis.

Text: Anette Börjesson