Den 15 november släpper umeåbaserade bokförlaget h:ström – Text & Kultur boken om världens bästa damfotbollslag – Umeå IK.
Boken tar läsaren med sig på en resa som varat i nu drygt tjugo år och berättar i ord och bild historien om hur kvartersgänget från stadsdelen Berghem blev världens bästa klubblag för damer.
I boken möter ni gamla bortglömda hjältinnor såväl som nyare. Här berättas historien om Tina Nordlunds diamantbollstal, Malin Moströms glömska, Hanna Ljungbergs upptåg, Martas debut och mycket annat. Ni möter dem som flickspelare på torra grusplaner i umeåregionen och som hyllade stjärnor på världens största arenor.
Men Färdväg mot stjärnorna är i lika hög grad berättelsen om människorna bakom kulisserna, om ett fåtal eldsjälars slit med att försöka sätta damfotbollen på världskartan, vinna erkännande och respekt.
Det är Susanne Granbergs debutbok och hon har på UIK:s hemsida med ett målande språk på ett medryckande sätt berättat om bland annat lagets äventyr på resor och träningsläger. Om anledningen till att hon skrivit boken säger Susanne själv:
– Sagan om Umeå IK är en historia som jag kände måste berättas. Att ett damfotbollslag från en liten stad som är snötäckt större delen av året blir bäst i världen ska egentligen vara omöjligt. Jag ville visa vad som ligger bakom framgångarna och få folk att förstå vilket hårt arbete som har krävts för att nå så långt, men också dela med mig av allt fantastiskt som vi har upplevt genom åren.
Utdrag ur boken:
”Inför Europacupmatchen började skadeläget i laget att se något bättre ut. Tina Nordlund tränade åter och sa sig klara åtminstone ett inhopp i matchen. Motståndarna i kvartsfinalen, det ryska mästarlaget TNK Ryazan, hade varit vänliga nog att acceptera spel på Sandåkerns konstgräs efter att vi… ja, i ärlighetens namn… mutat dem! En veckas gratis uppehälle och mat i Umeå för hela truppen fick laget från Ryazan, 18 mil sydost om Moskva, att ödmjukt godkänna spelunderlaget och bege sig mot Umeå via tåg, färja och buss. Ryazans president Mr Pritkov visade sig vara en riktigt skön figur. Trots att hans engelska var minst sagt begränsad kommunicerade vi utmärkt och vi fick också en närmare lektion i de ryska sederna. Allt som skulle betalas kom i kontanter direkt ur Mr Pritkovs dollarbunt.”
