Smålands Nations Idrotts- och Fritidsförening i Lund med dess tränare Hans-Uno Andersson ansvarade för spelarrekryteringen. Matchen försågs med (inofficiell) landskampsstämpel för att locka publik, hela 1.700 kom. Det spelades nationalsånger före och svenskorna uppträdde i äkta (avlagd) lånad landslagsdress ställd till förfogande genom dåvarande förbundskaptenens för herrlandslaget Orvar Bergmark försorg.
Fotbollshistorikern Alf Frantz har dykt i tidningsklipp inför 40-årsminnet som infaller dagen före LdB FCs match mot Linköpings FC i Damallsvenskan på samma arena. En minst sagt svindlande resa i historien.
Här följer ett sammandrag av Alf Frantz ”grävande”:
– Vid universitetet i Lund hade under flera år spelats en korpfotbollserie i 7-manna för de kvinnliga studenterna. Smålands nations idrotts- och fritidsförening, SNIFF, var särskilt framgångsrika och hade vunnit serien flera år i rad.
Vid den här tiden var MFF-spelaren och blivande landslagsmannen Dag Szepanski idrottskrönikör på Sydsvenska Dagbladet. Han skrev bland annat om det växande intresset för damfotboll i Danmark och undrade varför inte svenska flickor spelade organiserad fotboll. SNIFF kontaktade Dag och berättade om sin ambition att få fler studentskor att börja spela fotboll och lovade ta ansvar för ett svenskt damlag som skulle kunna utmana ett danskt.
Danskorna ville spela i fotbollsskor och svenskorna i gymnastikskor. Till slut blev det valfritt och en av de svenska spelarna minns att hon strax före match var på Domus och köpte skor med plastdobbar under.
Dag Szepanski blev lagets mentor och kom med goda råd och förmaningar. I sin tidning fortsatte han att skriva om den förestående damlandskampen. Även herrlandslaget engagerades. Genom Dags kontakter med förbundskaptenen Orvar Bergmark lånades ett äldre matchställ med landslagströjor och Orvar skickade lyckönskningstelegram dagarna före match eftersom herrlaget skulle spela landskamp mot England i London.
Den svenska laguppställningen är tyvärr inte känd i sin helhet, bara åtta spelare har igenkänts till namnet. De var: Gunilla Moodysson, Karin Appelqvist, Susanne Holmström, Marie-Louise Ahlgren (Lundén), Solveig Böhn, Gunilla Asp, Margareta Larsson (Dreifeldt), Agneta Åkesson (Zimmerman).
Moodysson började som målvakt, men ersattes senare av utespelaren Böhn.
Danskorna var totalt överlägsna. Speakern, TV-profilen Lasse Holmqvist gjorde sitt bästa för att lätta upp stämningen med skämtsamma kommentarer som ”svenskorna är ej så tekniska, men ack så villiga” och att ”danska damspelare bara får väga 50 kg och vara 165 cm höga”.
Det första målet kom på långskott av högerinnern Kirsten Evers. I andra halvlek tröttnade svenskorna alltmer på att jaga boll. Danskorna fortsatte att spela lekfullt utan att vara effektiva, men gjorde ytterligare tre mål av centern Irene Christensen, vänsterinnern Birgit Jacobsen och Kirsten Evers igen som gav slutresultatet 0-4. Den svenska målvakten Böhn ansågs trots tre insläppta mål som en av de bästa.
Vid matchslut stormade publiken in på planen och flera svenska spelare blev hissade. På kvällen bjöds på bankett på Residens i Malmö för spelare, tränare och ledare.
FOTNOT: Andra svensk-danska ”damlandskamper” var den mellan skånska Löberöds IF och en dansk kombination i oktober 1964 samt den i danska Ballerup 1971 som satte damfotbollen i riktig rullning och som dagens verksamhet är en utveckling av (reds.anm)
