Samhällsklimaten skiljer sig mellan England och Sverige. Här visade det sig att de konservativa värderingarna i det som återstår av det gamla imperiet lever kvar i ett annat århundrade, och det är knappast ens i slutet av det förra.
I Sverige skulle ett så radikalt grepp som Charltons fått konsekvenser för ledningen. En svensk klubb som domineras av herrlag skulle istället sakta ekonomiskt strypa damverksamheten tills de som arbetade på den kanten själva insåg det omöjliga i att fortsätta.
I de svenska ideella föreningarna finns dock den demokratiska möjligheten att opponera sig via valda styrelseledamöter. Men då får damerna se till att bli några av dessa! Det räcker inte med bara en representant. Och vi ska inte slå oss för bröstet. Mannaminnet räcker åtminstone ett halvår tillbaka för att komma ihåg hur Holmalunds damlag (av herrfotbollens majoritet i styrelsen) tvingades dra sig ur Söderettan.
I England och många andra länder ägs ofta fotbollsklubbar av mer eller mindre stenrika herrar. De har dem som hobby, bestämmer själva det mesta, köper och avskedar omgivna av ja-sägare.
Det är den modellen vi ska vara mycket rädda för kommer att etableras i Sverige, dold bakom argumentet ”att vi måste kunna konkurrera på lika villkor med klubbarna ute i Europa.”
Då kan det gå som i Charlton. Damverksamheten som inte genererar pengar stryks med ett pennstreck den dag pengarna inte räcker till herrspelarnas löner.
De sociala konsekvenserna får ”samhället” ta sig an. ”Tjejerna får väl kicka boll någon annanstans”.
Det framgår inte om Charltons dam- och flickverksamhet haft ideella ledare, men i så fall erbjuds de nog att fortsätta att jobba på pojksidan – gratis, förstås…
