De svenska journalisterna som bevakat turneringen är lika besvikna som spelarna. Det mesta verkar så här i efterhand ha gjorts fel.
Efterklokheten blommar i spalterna.
Från att klappa vargar i Kolmården och pandor i Chengu till att överge 4-3-3 för 4-4-2.
Svenska FFs ”spioner” (observatörer) delgav säkert nyttig information om Sveriges VM-motståndare. Det borde inte stanna därvid. Sannolikt finns det saker hos dem som bör införas som nya element i Sveriges eget spel, inte bara som motmedel. Det kan låta konspiratoriskt men det skulle inte förvåna om såväl USA som Nigeria och Nordkorea också ”spionerat” på Sveriges sätt att spela och upptäckt svagheter att utnyttja.
USAs lagkapten Kristine Lilly sade i en intervju efter matchen mot Sverige.
– Vi fick dem att springa mycket, och det tycker svenskorna inte om!
Hanna Ljungberg skulle inte bytts ut mot Nigeria. Kritik går Hanna oskadd ifrån detta VM i motsats till de skador som hon åsamkades av det tuffa motståndet.
Det är orättvist att lägga Hanna Ljungbergs medverkan som skillnaden mellan succé och fiasko. Så flitigt uppvaktad både före och efter viktiga matcher som hon varit har media bidragit till att framställa Hanna till en mycket större spelare än den hon numera är. Det var orättvist.
Ingen har protesterat. Vem ville inte hänga på önsketänkandet om ett nytt 2003, VM-silversuccén?
Nu får man bara hoppas att Thomas Dennerby inte gör om Tommy Svenssons misstag från 1994 att inte förnya sitt landslag i god tid. Det kanske är dags att tacka Hanna för åren som varit och alla hennes härliga insatser i Sveriges damlandslag.
Kommentar: Thorsten Frennstedt
