Först måste vi prata om landslaget. Du har hunnit med tre landskamper nu mot USA och Wales. Den eviga frågan är hur känns det?
– Förstås alldeles underbart att jag fick spela både mot USA och i onsdags också i en riktig tävlingsmatch. Mot USA var det ju stort, jag hade säkert lite tur att jag fick vara med i startelvan i Omaha. Det var helt fantastiskt att spela mot de här tjejerna och att se att det är faktiskt möjligt att möta dem på samma eller nästan samma nivå. Man måste dock hela tiden vara på sin vakt och får inte vara oaktsam en enda sekund.
Du kom hem från landslaget i går och redan på lördagen ska ditt Hammarby möta Djurgården i en mycket viktig match.
– Jo, men det var inga problem att ställa om. Matchen mot Djurgården är så pass viktig att vi alla är mycket fokuserade på den nu.
Innan säsongen satte i gång trodde nog de flesta experterna att ni inte skulle ha med bottenstriden att göra. Men nu står klubben på näst sista plats. Har ni pratat om vad som händer om ni inte lyckas vara kvar och vad är det som egentligen gick snett i år?
– Vi har pratat lite om vad som händer om vi inte lyckas vara kvar i Damallsvenskan, men det är inget ämne som vi lägger stor vikt på. Det är något man får ta om man inte lyckas. Det viktigaste är att fokusera på matcherna som kommer och vinna tillräckligt många poäng för att vara kvar. När jag blickar tillbaka på matchen som har spelats och jämför med förra året kan jag tycka att vi spelar inte sämre försvarsmässigt. Det är nog mest framåt vi inte har lyckats. Vi har inte förvaltat våra chanser tillräckligt bra och ibland när vi hade en poäng borde vi kanske spelat på resultatet istället för att ta risker. Men jag tycker att vi har lärt oss nu.
Om vi tittar på Djurgårdens lag. Vem får ni i Hammarbys backlinjen se upp med mest?
– Framför andra Sarah Michael, hon är snabb och farlig, har gjort mål mot oss i tidigare möten i år, även Emma Lundh och Rebecca Johnson.
Mer om Annica Svensson och hennes landslagsdebut kommer ni att kunna läsa om några veckor i MARTA fotbollsmagasin.
Text: Rainer Fussgänger
