Årets upplaga av Damallsvenskan liknar inget annat års, påstås det. Det stämmer nog, och då handlar det om företeelser både på plus- och minussidan. På den positiva sidan finns, att Umeå IK faktiskt går att resonera med – på den dystra sidan finns skadeeländet, där ”knäskadedjävulen” härjat ovanligt hårt, redan efter halva säsongen.
Det handlar förstås om korsband och det i en sådan utsträckning, att man kunde misstänka Posten för att ha ett finger med i spelet.
Umeå, ja. Laget förlorade en hel knippa stjärnor inför säsongen och med Hanna Ljungberg konstant på sjuklönelistan hade en del (kanske inte helt utan skadeglädje) tippat, att UIK skulle få det kämpigt. Lilla tappra Hanna, förresten, kan, om Kinaäventyret spricker för henne, titulera sig Världsmästare i rehabilitering… Nog om detta. Umeå är dock Umeå, så därför ser tabellen ut som den brukar, med Norrland i topp. Mästare knäcker man inte så lätt!
Victoria Svensson och de andra i vinrött draperade ”järnkaminerna” i Djurgårdens IF Dam har bara ett mål i sikte: Att blåsa UIK på årets SM-guld. Jovisst, chansen är stor, speciellt som det flyter på riktigt bra för Hufvudstadens bästa damfotbollsförening. Man har klarat sig från svårare skador och Tränar-Benny (Persson) har tydligen hittat rätta framgångsmelodin. Här behövs inga dramatiska omarrangemang.
Vad däremot Martin Pringle i Kopparberg/Göteborgs FC har i sitt partitur är omöjligt att gissa sig till. Med en sådan briljant solist som Lotta Schelin i spetsen borde det sjunga mer om laget. Tabellplaceringen som fyra är därför en riktig bonus med tanke på ojämnheten. Vi får väl hoppas en bättre höstsäsong för sympatiske Martin och tjejerna, ty talanger finns det gott om!
Med det korsbandsskadade laget på uppgång utlovade Linköpings FC lite kaxigt en ”revanschens vecka” inför returmatcherna mot Göteborg och Falköping. Detta med förlustmatcherna mot dessa båda västgötska lag i smärtsamt minne. Och har man sett – LFC överträffade allas och sina egna förväntningar och skåpade ut K/GFC med klara 0-4! En sensation? Nja, inte riktigt, för här handlar det om ett par lag som ena stunden kan spela den mest glänsande fotboll för att nästa gång falla in i någon slag korpmatchlunk. Någon liknade LFC vid en berg-och-dalbana. Okej, då har väl ”Götet” hela två attraktioner det svänger om, Liseberg och Kbg/Göteborg.
Triumfen mot Göteborg fick en bitter bismak när LFC:s och landslagets Josefine ”Speedy Gonzales” Öqvist åkte på en korsbandsskada, för övrigt Linköpings fjärde i ordningen. Revanschens vecka övergick därmed i Bedrövelsens, eftersom lagets läkare under stor massmedial uppmärksamhet hoppade av sitt uppdrag i samband med Jossans skada.
Tabellfemman Sunnanå SK kallas årets överraskning, av någon anledning. För den som kan sin fotbollshistoria borde det dock inte vara någon sensation att Damallsvenskans nordligaste klubb har medvind just nu. Det beror inte bara på den ypperliga Hanna Marklund. Sunnanå bygger gediget och på lång sikt, litar mest till de egna resurserna och ”den norrländska sisun”. Tränaren Kenneth ”Kega” Isaksson har tydligen hittat formeln för hur man spöar topplagen. Vem hade anat att Sunnanå skulle vinna derbymatchen över ”värsta grannen”, Umeå IK, på självaste Gammliavallen? Årets andra skräll i Damallsvenskan var ett faktum.
När kassaskåpssäkra mittenlaget KIF/Örebro tappade sin tränare, den karismatiska Pia Sundhage, till det riktiga Mittens Rike (Kina), trodde man kanske att luften skulle gå ur närkingarna. Men icke. Pias envisa slit med Örebro har tydligen lagt grunden till något stort. Utan färgstarka och dyra nyförvärv – men med en Stina Segerström som ankare – finns här kapaciteten för att komma längre upp i sluttabellen än tidigare är och nye tränaren Rickard Holmlund (f d Umeå IK) är ju ingen gröngöling precis Det nya, tuffare KIF/Örebro visade upp sig då man slog ut Linköping ur Svenska Cupen. Innan match för
